Till startsidan Aktuellt Bildgalleri

Om mig

Kontakt




Personligt:

Jag heter Winn Björklund, född 1946 i Dagsmark, en liten by i Lappfjärds kommun i den svensktalande delen av Finland. Vid fyllda femton år skedde en avgörande förändring i mitt unga liv när jag flyttade till Sverige. Sundsvall blev nu min nya hemvist. Jag har ett minne fastetsat i mig när flygbussen anlände på kvällen i skymningen till, i mina ögon den stora staden och jag såg alla ljusen nere i dalen, då kände jag ingen förväntan utan det var med förskrämd bävan och oro som ett nytt kapitel i mitt liv nu började. Man kan undra hur lång tid det tar för ett ungt träd att bilda rötter efter att det har planterats om? Några månader? Ett år? Två? Tre, eller aldrig? Det gick inte att undgå att känna sig bortkommen och främmande som ett träd som kunde ryckas upp med rötterna av en vindpust. Allvaret och kraven kom också in nu när jag skulle börja arbeta som springpojke på Selånger Sport i Sundsvall med backhopparlegenden Sven Selånger som chef. Därefter jobbade jag en kort tid som expedit på sportaffären Fliesbergs Sport. När jag sedan vid aderton års ålder tog körkort och ville skaffa bil behövde jag tjäna mer pengar varför det blev en tid på Gränges Aluminium som truckförare. Blev kvar på aluminiumfabriken ända fram till det blev dags för min miltärtjänstgöring. Eftersom jag då var finsk medborgare kom jag in som rekryt vid brigaden i Dragsvik och kom ut därifrån efter sju månader som infanterikorpral.

Nu blev det hög tid att titta över min utbildning och detta ledde till att jag sökte till Svenska Köpmannaläroverket i Helsingfors. Med en 2-årig handelsinriktad utbildning och en kompletterande dekoratörskurs var jag nu redo att återigen ge mig ut på arbetsmarknaden. Det blev på Tempo, nuvarande Åhléns som varuhuschefen Lars-Enar Gradin erbjöd mig jobb som första försäljare på varuhuset i Sundsvall och där fick jag även en tid pröva på att arbeta som dekoratör. Här blev jag även vald till arbetsplatsens fackföreningsordförande samtidigt som jag tog på mig att fungera som ordörande i ungdomssektionen för Handelsanställdas Förbund i Medelpad.

Nu är vi framme vid året 1973 och det var då jag fick ett infall att jag skulle pröva på att vara marknadsknalle på Stöde Marknad och att där försöka sälja egenframställda konstnärliga alster samt några upptryckta roliga texter. Försäljningen gick strålande och då bestämde jag mig på stående fot att resa runt i Sverige som ambulerande försäljare. Utökade allt eftersom sortimentet med modeartiklar och egentillverkade läderprodukter. Under tre år åkte jag på så sätt runt i Sverige från Kivik i söder till Pajala i norr. Det var riktigt trevlig sysselsättning på somrarna men på vintern ville man helst vara hemma och tillverka ett lager av nya produkter för kommande försäljning. Det var lite stökigt att ha tillverkningen hemma i köket även om min talande papegoja "Chicko" verkade trivas med att jag var mycket hemma.

Allt nog så skaffade jag mig en ateljé i teaterhuset på Köpmangatan i Sundsvall och den bestod även av en liten butikslokal där jag kunde lägga fram det jag hade att sälja. Av någon anledning började folk att vallfärda till min lilla boutique Zeta för att handla de modeprylar och presentartiklar som jag erbjöd. Under den här tiden började en ny våg på modesidan, det var jeans i olika former och märken som alla ungdomar skulle ha och nu började de även att fråga efter dessa i min affär. Visst, tyckte jag och tog hem de jeansmärken som efterfrågades. Nu blev det snurr i min lilla butik och det dröjde inte länge innan det blev för trångbott. Ny lokal införskaffades gemensamt med en musikaffär som sålde stereo och grammafonskivor i korsningen Esplanaden, Storgatan. Efter en tid övertog jag skivförsäljningen och nu hade jag plötsligt en affärsrörelse med två olika verksamheter och fem anställda. Detta var året 1978 och jeanshysterin hade nu kompletterats med hårdrock och det var vid den här tiden som discovågen satte i gång en annan form av hysteri där det gällde att vara så "inne" som möjligt både med affären och som person. Lyckades antagligen med detta eftersom det snurrade på rätt bra, mycket på grund av att vi arrangerade modevisningar på diskoteken och i skivbutiken hade vi ofta kända artister som signerade sina skivor.

Men säg den lycka som varar förevigt. Det skulle nu visa sig att det var ingen god idé att hyra en affärslokal i andra hand eftersom jag nu 1981 fick flytta hela affärsrörelsen längre ner på Storgatan, mot hamnen. Att byta affärsläge med 100 m fick den enorma effekten att halva omsättningen försvann och detta skulle ju bli ohållbart i längden, alltså valde jag att avveckla medan det gick att kliva av något så när torrskodd. Delvis påverkades beslutet av att jag nu hade blivit sambo med min livskamrat och blivit begåvade med två små döttrar som knappt kände igen mig när jag nästan aldrig var hemma eftersom jag jobbade så oerhört mycket.

Det kändes som att kasta sig ut i tomma intet och det var inte så lätt att hitta någon vettig sysselsättning. Fick fundera efter "vad kan jag och vad vill jag" och det ledde till att jag satsade på att vara kursledare åt Folkuniversitetet i de ämnen som jag kände mig hemma i som företagsekonomi, bokföring och starta eget kurser. Dessutom kunde jag läderplastik som i ABF:s regi blev en bestseller. Plötsligt var jag kursledare i en massa ämnen och jobbade för mycket igen.

I detta läge passade det bra när Folkuniversitet 1992 behövde en ny avdelningschef och jag blev tillfrågad om jag var intresserad av att bli verksamhetsansvarig för Västernorrland. I ett senare skede tillkom även Jämtland där Folkuniversitet också bedrev verksamhet från sitt kontor i Östersund. Detta låter inte klokt men nu om nånsin jobbade jag, när jag ser på det så här efteråt, alldeles för mycket. Det var i stort sett 12-14 timmar varje dag hela tiden.

I samband med att Folkuniversitet 2003 gjorde en omorganisation drogs min tjänst in och detta skulle ha kunnat vara en möjlighet att ladda upp batterierna och få nya krafter. Men i stället ledde det till att jag blev stressad av den ovana situationen och fick två hjärtinfarkter med bara några månaders mellanrum. ......Fortsättning följer

Tillsvidare säger jag som Winston Churchill sa efter den brittiska segern vid slaget i El Alamein under andra världskriget (10 november 1942)
"This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning".

Non, je ne regrette rien...
En gammal man sa en gång något som jag har funderat mycket på "Jag ångrar inte det jag har gjort utan det som jag inte gjorde"

I begynnelsen var det...
För mig har idrott i form av skidåkning och orientering allt sedan 7 års åldern varit det dominerande fritidsintresset. Mina egna barn drogs på så sätt tidigt in i samma sporter utan att dom själva hade valt det med mängder av tävlingresor och nästan varje helg. Det blev orientering runt hela Sverige och till Norge och Finland. Även en orienteringstur till Österrike hann vi med innan ungarna började fundera vilken klubb som deras kompisar egentligen var med i eftersom de inte behövde orientera varje helg. Fick på så sätt avslöja det oerhörda: alla människor orienterar inte.....

På spaning efter den tid som flytt
Intresset för idrott har följt mig genom livet och jag tror att allt tog sin början när jag med örat mot radion följde Veikko Hakulinens framfart i skidspåren.


Spänningen....
Hakulinens kamp mot Sixten Jernberg var otroligt spännande, fastän ibland ville förstås också någon ryss eller norrman vara med och göra upp om segern. Jag satt där med huvudet nästan inne bland radiorören och lyssnade på Sven Jerrings referat och skrev upp mellantider i en liten antecknigsbok och lärde mig att räkna med minuter och sekunder av bara farten.

Glidlapparna
Hemma i byn fanns det de som påstod att jag föddes med skidor på fötterna. Tror förvisso att detta är en skröna men säkert är att jag fick mina första hemmagjorda skidor när jag var ca 3 år. Dessa så kallade "glidlappar" och jag var helt oskiljaktiga. På morgonen drog jag på mig filtstövlarna och sedan åkte jag skidor hela dagarna t.o.m. inne när min mor inte såg det.


                Adress:
                Winn Björklund
                Katarinavägen 13
                85643 Sundsvall
                070-6958936