IDÉHISTORIA - VÄSTERLANDETS FILOSOFER OCH ANDRA TÄNKARE AV BETYDELSE              
  Kartläggning/översikt (encyklopedi)   Senaste uppdateringen 2017-03-06        
                 
EFTERNAMN FÖRNAMN LAND ÅR INRIKTNING Verksamhetsområde SKRIFTER SKRIFTER Historisk period
Zarathustra[1] Persien ca 1000 f.Kr
Solon[2] (från Aten) ca 640-558 f.Kr.) En av Greklands sju vise
Lao-Tse[3] Kina ca 604-531 f.Kr
Chilon[4] (från Sparta) Sparta ca 600 f. Kr En av Greklands sju vise
Thales [5] (från Miletos) Jonien ca 625-547 f.Kr Miletiska skolan Naturfilosof
Anaximander[6] (från Miletos) Jonien ca 610-547f.Kr Miletiska skolan Naturfilosof
Anaximenes[7] (från Miletos) Jonien ca 585-530 f.Kr Miletiska skolan Naturfilosof
Pythagoras[8] (från Samos) Jonien ca 580-500 f.Kr Pythagorismen Matematik/Filosofi
Xenofanes[9] (från Kolofon) Jonien ca 570-470 f.Kr
Konfucius[10] Kina ca 551-479 f.Kr Konfucianismen
Heraklietos[11] (från Efesos) Jonien ca 540-480 f.Kr Efesiska skolan Naturfilosof
Parmenides[12] (från Elea) Sicilien ca 515-? f.Kr Eleaterna Naturfilosof Ontologin
Anaxagoras[13] (från Klazomenai) Jonien ca 500-428f.Kr Pluralismen Naturfilosof
Empedokles[14] (från Arkagas) Sicilien ca 492-432f.Kr Pluralismen Elementläran Om naturen Reningarna
Zenon [15] (från Elea) Sicilien ca 490-430 f.Kr Stoismen Naturfilosof Eleaterna
Protagoras[16] (från Abdera) Grekland? ca 481-411 f.Kr Sofismen Sofist
Gorgias[17] (från Leontinoi) Sicilien ca 480-374 f.Kr Nihilism[18] Sofist
Antifon (från Athen) Grekland ca 480-411 f.Kr   Sofist Om sanningen
Melissos[19] (från Samos) Grekland ca 470 f.Kr Eleaterna Naturfilosof
Diogenes[20] (från Apollonia) Grekland ca 460 f.Kr Sofismen Sofist
Sokrates[21] (från Athen) Grekland ca 470-399 f.Kr Rationalism Sofist
Demokritos[22] (från Abdera) Grekland ca 460-340 f.Kr  Atomismen Naturfilosof
Buddha[23] Siddharta Gautama Indien ca 448-368 f.Kr Buddhismen
Alkmaion[24] (från Crotone) Grekland ca 400 f.Kr Pythagorismen Naturfilosof
Leukippos (från Miletos) Jonien ca 440?-? f.Kr Atomismen Naturfilosof
Isokrates[25] (från Athen) Grekland ca 436-338 f.Kr Retoriker Moralfilosof
Alkidamas[26] (från Elis) ca 420-? f.Kr   Sofist
Kratylos[27]   Cyniska skolan  
Antisthenes[28]    Grekland ca 444-368f.Kr Cyniska skolan
Aristippos[29] (från Cyrene) Grekland ca 435-365 f.Kr Idealism?
Platon[30] (från Athen) Grekland ca 427-347 f.Kr Cyniska skolan Sofist Theaitetos, Staten, Gästabudet, Sokrates försvarstal, 
Dion[31] ca 410 f.Kr. Platonismen  
Diogenes[32] (från Sinope) Grekland ca 412-323 f.Kr Cyniska skolan
Euklides [33] (från Megara) Grekland ca 400 f.Kr Megariska skolan
Crato (från Thebe) Grekland ca 300 f.kr Platonismen
Anaxarchus[34] Grekland ca 300 f.Kr
Herakleides[35] (från Pontos) Grekland 388-315 f. Kr
Xenokrates[36] ca 396-314 f.Kr. Megariska skolan
Aristoteles[37] (från Stageira) Grekland 384-322 f.Kr Peripatetiska skolan Politiken Metaphysics
Theophrastos[38] (från Eresos) Jonien/Grekl ca 372-288 f.Kr Epikurenism Biologi Etiska karaktärer
Pyrrhon[39] (från Elis) Grekland ca 360-272 f.Kr Pyrrhonismen
Epikuros[40] (från Samos) Grekland 341-270 f.Kr Epikurenism
Zenon [41] (från Kition) Cypern ca 336-264 f.Kr Stoiska skolan Verksam i Athen
Metrodorus (från Lampsacus) Grekland ca 331-278 f.Kr Epikurenism
Kleanthes[42] (från Assos) ca 331-233 f.Kr Cyreneiska skolan
Hegesias[43] Grekland ca 330-270 f.Kr Stoiska skolan
Hermarchus Grekland ca 325-250 f.Kr Epicureanism
Arkimedes[44] (från Syrakusa) Grekland ca 287-212 f.Kr
Krysippos [45] (från Soloi) Grekland ca 279-206 f.Kr Stoiska skolan
Diogenes (från Seleukia) ca 230-150 f.Kr Stoiska skolan
Diogenes Laertios[46] Grekland ca 200 f,Kr   Filosofihistoriker
Crantor Grekland ca ? - 175 f.Kr Stoiska skolan
Panaitios (från Rohdos) ca 185-110 f.Kr Stoiska skolan
Poseidonios[47] (från Apamea) Grekl/Syrien? ca 135-51 f.Kr Stoiska skolan Vetenskap/Filosofi
Cicero[48] Marcus Tullius Romare 106-43 f.Kr Peripatetiska skolan Författare/Politiker Tuskulanska samtal Om det högsta goda och onda
Andronikos[49] (från Rohdos) ca 100 f.Kr
Philon (från Alexandria)
Numenios (från Apamea) Syrien Stoiska skolan
Seneca[50] Lucius Anneus Romare ca 4 f.Kr-65 e.Kr Stoiska skolan Hercules, Medea, Agamemnon, m.fl.
Plutarchos[51] ca 46-120 e.Kr
Demonax Grekland ca ? - 150 e.Kr
Pyrrhon[52] (från Elis) Stoiska skolan
 
Epiktetos[53] (Rom) Grekland ca 55-135 e.Kr Stoicism Enchiridion (i översättning - Handbok i livets konst)
 
Alexander[54] från Afrodisias Grekland f. ca 100 e.Kr Peripatetiska skolan
Galenos[55] (från Pergamon) Grekland f. ca 100 e.Kr Läkare
Aurelius[56] Marcus Romare 121- 180 e.Kr Kejsare Självbetraktelser
Ammonios Sakkas[57] Grekland ca? -242 e.Kr Nyplatonism
Plotinos[58] 204-270 e.Kr Nyplatonism Enneaderna
Porphyrios[59] Syrien 232-304 e.Kr Nyplatonism
Proklos[60] Syriska skolan
Iamblichos[61] (från Chalkis) Syrien ca 330 e.Kr Nyplatonism
Ambrosius av Milano[62] Italien 340-397 Kristen platonism Teolog
Hypatia[63] av Alexandria Grekland/Egypten 350-415 e.Kr Kvinnlig filosof/matamatiker
Augustinus[64] Aurelius Romare 354-430 Teolog Bekännelser (Confessiones) Om Gudsstaten
Boëthius[65] Romare 480-524 Skolastik Filosof/Politiker Teologiska traktater Filosofins tröst
Avicenna[66] Persien 980-1037  
Johannes Scotus av  Erigena Skolastik
Anselm av Canterburry[67] Italien/Eng 1033-1109 Skolastik Teolog
Abu Hamid Al Ghazali[68] Persien 1058-1111 Sufism Teolog/Filosof
Abélard[69] Pierre Frankrike 1079-1142 Skolastik Teolog Sic et Non
Averroës[70] Arabien 1126-1298 Panteismen Teolog/Filosof
Maimonides[71] Moses Egypten 1135-1204 Judisk/Islamisk filosofi Rättslärd/läkare Vägvisare för den villrådige
Bacon[72] Roger England 1210-1294 Skolastik Franciskanmunk
Pseudo-Dionysios Areopagitas Skolastik
Bonaventura Skolastik
Magnus Albertus Skolastik
Thomas av Aquino[73] Italien 1225-1274 Skolastik Teolog/Filosof Summa  theologiae 
Eckehart[74] (mäster) Tyskland 1260-1327 Skolastik Teolog/Filosof Undervisande tal Predikningar
Dante[75] Alighieri Italien 1265-1321 Skolastik Poet/Filosof? Den gudomliga komedin Vita nuova ( Nytt liv) Inferno enligt Dante ….
Duns Scotus[76] Johannes Frankrike 1266-1308 Skolastik
Ockham (Occam)[77] William England 1275-1349 Skolastik Teolog/Filosof Summa logicae
Buridan[78] Jean Frankrike 1300-1358
Cusanus[79] Nicolaus Tyskland 1401-1464 Kristen humanism Teolog/Filosof Om anden
Valla[80] Lorenzo Italien 1406-1457 Epicureanism
Biel[81] Gabriel Tyskland 1418-1495 Skolastik Collectorium
Erasmus av Rotterdam[82] Nederland 1466-1536 Kristen humanism Dårskapen lov  Förtroliga samtal
Machiavelli[83] Niccolò Florens/Italien 1469-1527 Machiavelism Politisk Fursten (IL PRINCIPE) Betraktelser över Livius första dekad
Luther[84] Martin Tyskland 1483-1546 Protestant Teolog
Ignatius av Loyola Spanien 1491 - 1556 Jesuit Teolog
de Montaigne[85] Michel Frankrike 1533-1592 Essäer
Bruno[86] Giordano Italien 1548-1600 Empirism
Bacon[87] Francis England 1561-1626 Empirism New Atlantis Essäer
Campanella[88] Tommaso Italien 1568- 1639 Legalismen? Om den spanska monarkin Solstaten
Grotius[89] Hugo Nederland 1583-1645 Naturrättsfilosof
Hobbes[90] Thomas England 1588-1679 Rationalism Politisk teoretiker Leviathan
Gassendi[91] Pierre Frankrike 1592 - 1655 Empirism
Descartes[92] René Frankrike 1596-1660 Dualismen Avhandling om metoden Cogito ergo sum
Pascal[93] Blaise Frankrike 1623 -1662 Rationalism, Cartesiska skolan Matematiker/fysiker/filosof
Cavendish[94] Margaret England 1623-1673 Rationalism Experimental Philosophy (Experimentalfilosofiska observationer) The Blazing World (1666)
Geulincx[95] Arnold Nederland 1624 -1669 Ockasionalism
Conway Anne England 1631-1679 Cambridge-platonism
Spinoza[96] Baruch Nederland 1632-1677 Panteismen Tractatus theologico-politicus  Ethica En absolut ursubstans = som är sin egen orsak
Leibniz[97] Gottfried Tyskland 1646-1716 Rationalism
Locke[98] John England 1632-1704   Politisk? Second treatise of civil government Essay Concerning Human Understanding
Tindal[99] Matthew England ? - 1733  
Newton Isaac England ? - 1727 Empirism
Vico Giambattista Italien 1668-1744  
Toland[100] John Irland 1670 -1722 Panteismen
Berkeley[101] George Irland 1685-1753   Biskop Filosofins problem
Swedenborg[102] Emanuel Sverige 1688 - 1772 Upplysningsman/Rationalismen Arcana Copelestia 1749-65
de Montesquieu[103] Charles  Frankrike 1689-1755 Encyklopedist Politisk Persiska brev (Satir) Essais L' Esprit des Lois (Om lagarnas anda)
Voltaire[104] Francois-Marie Frankrike 1694-1778 Empirism Candide Låt oss odla vår trädgård
Hume[105] David Skottland 1711-1776 Romaniken Språk, sanning, logik An Enquiries Concerning Human Understanding
Rousseau[106] Jean Jacques Schweiz/Frankrike 1712-1778 Encyklopedist Författare/filosof Samhällsfördraget, Émilie, Julie eller Den nya nya Héloise Bekännelserna Frihet, jämlikhet och broderskap
Diderot[107] Denis Frankrike 1713-1784 Encyklopedist Författare/filosof Encyklopedien
Helvétius Claude Adren Frankrike 1715-1771 Encyklopedist? De L'esprit / 1758
Condillac[108] Etienne de Frankrike 1715-1780 Empirism/Fenomenalism
d'Holbach[109] Paul Henri Thierry Frankrike 1723-1789 Ateist
d'Alembert[110] Jean le Rond Frankrike 1717-1783 Encyklopedist Matematik/Filosofi
Kant[111] Immanuel Tyskland 1724-1804 Fenomenalismen Kritik av det rena förnuftet  1781 Kristen tro (Pietist)
Casanova[112] Giacomo Italien 1725-?  
Burke[113] Edmund England 1729-1797 Konservatismen Politisk Reflektioner om franska revolutionen
Hamann[114] Johann Georg Tyskland 1730-1788
Paine[115] Thomas England 1737-1809 Rättsfilosof The Age of Reason 1794-95 Rights of Man 1791-92
Beccaria[116] Cesare Italien 1738-1794 Upplysningsman Dei delitti e delle pene (Om brott och straff) 1764
Lavater[117] Johann Caspar Schweiz 1741-1801 Filosof/Författare
Thomas[118] Jefferson USA 1743-1826 Romantiken Politiker/Filosof Oavhängighetsförklaringen
von Herder[119] Johann Gottfried Tyskland 1744-1803 Utilitarismen Filosof/Författare Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit
Weishaupt[120] Adam Tyskland 1748-1830 Illuminati Samhällsomstörtare
Bentham[121] Jeremy England 1748-1832 Dialektisk/Idealism Fragments on Governments 1776 Introduction to the principles of morals and legislation 1789
Thorild  Thomas Sverige 1759-1808 Panteismen Passionerna Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större
Hegel[122] Friedrich Tyskland 1770-1831 Hegelianismen Wissenschaft der Logik / 1816 Philosophie der Geschichte
Fichte[123] Johann Gottlieb Tyskland 1762-1814 Idealism Hela vetenskapslärans grunddrag Tal till tyska nationen
Mill[124] James Skottland 1773-1836 Utilitarismen
von Schelling[125] Friedrich Tyskland 1775-1854   En esteticerande, panteistisk, romantisk naturfilosof
Herbart[126] Johann Tyskland 1776-1841 Naturfilosof/Nihilism Filosof/Pedagog
Schopenhauer[127] Arthur Tyskland 1788-1860 Fenomenalismen Världen som vilja och föreställning Pessimistisk viljeteoretiker[128] Franska revolutionen (1789-1799)
Comte[129] August Frankrike 1798-1857 Positivismen
Emerson[130] Ralph Waldo Amerika 1803-1882 Transcendentalism Nature
Stirner[131] Max Tyskland 1806-1856 Utilitarimen
Mill[132] John Stuart England 1806-1873 Utilitarimen On Liberty 1859  (Om friheten)  A system of logic Utilitarismen 1863
Proudhon[133] Pierre-Joseph Frankrike 1809-1865 Anarkism Qu'est-ce que la propriété? ("Vad är egendom?").
Darwin Charles 1809-1882 Om arternas uppkomst
Kierkegaard[134] Søren Danmark 1813-1855 Existentialism Antingen - eller 1843 Indövelse i christendom
Bakunin[135] Michail Ryssland 1814-1876 Anarkism
de Tocqueville[136] Alexis Frankrike 1816-1882 Liberalismen?
Gobineau[137] Joseph Artur Frankrike 1816-1882  
Marx[138] Karl Tyskland 1818-1883 Dialektisk materialism Politisk Schweiz Filosofins uppgift är att förändra världen
Engels[139] Friedrich Tyskland 1820-1895 Dialektisk materialism Politisk
Spencer[140] Herbert England 1820-1903 Empiriokriticismen
Avenarius[141] Richard Tyskland 1834-1896 Pessimismen Kritik der reinen Erfahrung  1888-90
Sidgwick[142] Henry England 1838-1900 Hedonism
Mach  Ernst Österrike 1838-1916 Logisk positivism Machs tal
Brentano[143] Franz Tyskland 1838-1917 Intentionalitet Filosofi/Psykologi
Peirce[144] Charles Sanders Amerika 1839-1914 Pragmatism
von Hartmann[145] Eduard Tyskland 1842-1906 Existentialism
William[146] James Amerika 1842-1910 Pragmatism
Kropotkin[147] Pjotr  Ryssland 1842-1921 Anarkism
Nietzsche[148] Friedrich Tyskland 1844-1900 Existentialism Ecce homo Morgonrodnad Sålunda talade Zarathustra
Pareto[149] Vilfredo Italien 1848-1923 Filosof/ekonom Traité de SociologieGénérale 1919 Det sociala beteendet är irrationellt
Frege[150] Gottlob Tyskland 1848-1925 Fenomenalism Om mening och betydelse Tanken
Chamberlain[151] Huston Stewart Eng/Tyskland 1855-1927 Nazismen
Tillich Paul Tyskland/USA 1886-1965 Existentialism Teolog/Filosof
Husserl[152] Edmund Tyskland 1859-1938 Fenomenologi Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi 1913
Alexander[153] Samuel 1859-1938 Realfilosof
Bergson[154] Henri Frankrike 1859-1941 Politisk/Analytisk
Dewey[155] John Amerika 1859-1952 Pragmatism Pedagog
Whitehead[156] Alfred North Eng/Amerika 1861-1947
Weber[157] Max Tyskland 1864-1920 Sociolog (Arbete och utbildning = utveckling) Vetenskap och politik (Elitteori)
Sjestov[158] Lev Ryssland 1866-1938 Logisk empirism Dostojevskij och Nietzshe: Tragedins filosofi 1903
Gandhi[159] Mahatma Indien 1869-1948 Satyagraha
Russel[160] Bertrand England 1872-1970 Ideéll Utilitarism Analytisk filosofi Mänsklig kunskap 1948 Filosofins problem 1912 Logisk empirism
Moore[161] George Edward England 1873-1958 Utilitarism Moralfilosof Principia Ethica  1903 Ethics  1912
Jung[162] Carl G. Schweiz 1875-1961 Psykologi Idéhistoriker
Schweitzer[163] Albet Tyskland 1875-1965
Buber[164] Martin Österrike/Israel 1878-1965 Ich und Du  1923
Spengler[165] Oswald Tyskland 1880-1936 Existentialist Der Untergang des Abendlandes 1918
Jaspers[166] Karl Tyskland 1883-1969 Logisk empirism Philosophie 1-3 1932 
Wittgeinstein[167] Ludwig Öster/Eng 1889-1951 Existentialist Tractatus Logico-Philosohicus  1922 Filosofiska undersökningar  1953
Marcel[168] Gabriel 1889-1973 Existentialist
Heidegger[169] Martin Tyskland 1889-1976 Existentialist Varat och tiden  (Sein und Zeit) 1927
Marcuse[170] Herbert Tyskland/USA 1898-? Den endimensionella människan
Gramsci[171] Antonio Italien 1891-1937 Anarkism Politisk
Niebuhr Reinhold USA 1892-1971 Kristen Realism Teolog/Filosof The Irony of American History
von Hayek[172] Friedrich 1899-1992
Popper[173] Karl Raimund England 1902-1994 Existentialist Politisk Det öppna samhället och dess fiender Unendeo Quest (Sökande utan slut)
Sartre[174] Jean Paul Frankrike 1905-1980 Existentialist Vänsterinriktad Existentialismen är en humanism 1946 L'etre et le néant Vänsterinriktad författare och filosof
Beckett Samuel 1906-1989 Varat och intet 1943 Äcklet 1938 Flugorna 1944
Adorno Theodor W. Tyskland 1903-1969 Frankfurtskolan
Arendt Hannah Tyskland/USA 1906-1975 Existentialist Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem 1964
De Beauvoir[175] Simone Frankrike 1908-1986 The second sex/Det andra könet L´Envitee
Ayer[176] Alfred England 1910-1989
Austin[177] John Langshaw England 1911-1960
Næss[178] Arne Norge 1912-2009 Ekosofi Livsfilosofi
Camus[179] Albert Algeriet/Frankrike 1913-1960 Existentialist/Författare Författare/Filosof Myten om Sisyfos Främlingen Pesten
Von Wright[180] Georg Henrik Finland 1916-2003 Vetenskapen och förnuftet 1987 Myten om framsteget 1993
Rawls[181] John USA 1921-2002 Politisk En teori om rättvisa  1971 Okunnighetens slöja Harvard professor
Kuhn Thomas USA 1922-1996 Inkommensurabilitet Vetenskapsteoretiker De vetenskapliga revolutionernas struktur
Dummett[182] Michael England 1925- Politisk/Liberalism The Logical Basis of Metaphysics
Foucault[183] Michel Frankrike 1926-1984 Kontinentala filosofin
Noam Chomski 1928- Liberal Anarkist
Habermas[184] Jürgen Tyskland 1929- Frankfurtskolan Borgerlig offentlighet
Derrida[185] Jacques Frankrike 1930-2004 Politisk Skurkar och vänskapens politik Marx spöken
Dworkin Gerald 1937- Paternalismen
Nozick[186] Robert England 1938-2002 Liberalismen Politisk Anarchy, State and Utopia 1974
Dawkins[187] Richard  England 1941- Ateismen Illusionen om Gud  2006
Parfit[188] Derek England 1942-1917 Rationalismen
Dennett[189] Daniel USA 1942- Determinism
Trías[190] Eugenio Spanien 1942- Att tänka det religiösa
Scruton[191] Roger England 1944- Kulturkonservatism Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009)
Pettit Philip Irland/USA 1945-
Singer[192] Peter USA 1946- Moralfilosof Praktisk etik En värld
Law[193] Stephen England Författare/Filosof Bluff
Anscombe Elizabeth
Althusser
S:t Augustine av Hippo Fysikalism
Barnes[194] Jonathan England
Barthes
Bolzano Religion
Bonaventura
Bruno Giordano Italien 1600
Buber Martin Positivismen
Cabanis
Carnap Rudolf
Carlyle[195] Thomas Skottland ?-1881 Samhällsfilosof Informationsåldern
Castell Manuel
Cohen Hermann
Collins John Anthony England ?-1729
Condorcet
Constant Benjamin Frankrike ? - 1830
Croce Benedetto
Davidson[196] Donald ?-2003
Deleuze
Deussen[197] Paul Encyklopedist
Ecco Umberto Italien
Gadamer Hans-Georg
Gewirth[198] Alan
Guattari
Durkheim Emile
Dworkin Ronald D.
Foucault
Føllesdal  Dagfinn Norge Rättsteoretiker
Grotius
Hempel[199] Carl  Problems and Changes in the Empiricists Criterion of Meaning
von Herder Johann Tyskland ? - 1803
Honderich[200] Ted Vilken är din frihet
Horkheimer Max Tyskland Frankfurtskolan
Huxley Thomas England ? - 1895
Kelsos[201]
Kuhn Thomas De vetenskapliga revolutionernas struktur
Leopardi[202] Giacomo Italien 1798-1837 Författare Canti
Lakatos Imre Falsification and the Methodology
Lavelle Louis
Mach Ernst
Mann Thomas Tyskland
Mc Taggart John The Nature of Existence Volume 1 and 2
Mettrie
Milton John Idealism Det förlorade paradiset
Muschg Adolf Schweiz
Negri[203] Antonio Italien Samhällsfilosof Imperiet
Origenes 185-254
Pascal Blaise
Parfit Derek England 1942- Konsekventialismen Overpopulation and the Quality of life
Proust
Quine[204] Williard van Orman USA Positivismen Two Dogmas of Empiricism
Ryle Gilbert Hegemoniteorin The Concept of mind Begreppet själ
Savigny
von Schlegel Friedrich Tyskland Encyklopedist
Schlick Moritz
Scotus Erigena Johannes
Searle John R
Sen[205] Amartya Indien/England Ekonomi/Filosofi
Smith Churchland Patricia Neurophilosophy: Toward a Unifield Science of the Mind-Brain
Sprigge Timothy
Stevenson[206] Charles Leslie USA 1908 - ?
Sidgwick Henry Methods of Ethics
Dennett Daniel USA
Taylor Charles
Wahl Jean
Walter Benjamin
Walzer Michael Politisk filosof
Whewell
Winch Peter
Parfit Derek Moralfilosof?
Foot Philippa Moralfilosof?
Glover Jonathan Moralfilosof?
Korsgaard Christine Moralfilosof?
Scanlons Thomas Moralfilosof?
Höijer Benjamin Sverige
af Leopold Carl Gustaf Sverige
Geijer Erik Gustaf Sverige
Rydelius Andreas Sverige Idealismen
Boström[207] Christopher Jacob Sverige 1797-1866
Norström[208] Vitalis Sverige 1856-1916 Hvad innbär en modern ståndpunkt i filosofien? 1898 Religion och tanke 1912
Larsson[209] Hans Sverige 1862-1944 "Uppsalaskolan" Lunda-filosof Intuiton är Intelligensens förädlade form
Hägerström[210] Axel Sverige 1868-1939 "Uppsalaskolan" Das prinzip der Wissenschaft Kants etik En av grundarna av "Uppsalaskolan" [211]
Phalén Adolf Sverige 1884-1931 Kritik av subjektivismen 1910 En av grundarna av "Uppsalaskolan" [212]
Oxenstierna Gunnar Sverige
Marc-Wogau Konrad Sverige 1902-?
Mac Leod Andries Sverige Uppsala
Hedenius Ingemar Sverige 1906-?   Om rätt och moral  1941 Tro och vetande 1949 Helvetesläran  1972[213]
Wedberg  Anders Sverige
Lundkvist  Artur Sverige
Almqvist C J L Sverige
Atterbom Sverige
Stagnelius Sverige
Wikner Pontus Sverige
Segelberg Ivar Sverige
Furberg Mats Sverige
Bremer Fredrika Sverige
Tegnér Esaias Sverige
Tännsjö[214] Torbjörn Sverige 1946- Vårdetik Göra barn
Asiatiska filosofer
Zarathustra[215] Persien ca 1000 f.Kr
Lao-tse[216] Kina ca 604-531 f.Kr
Konfucius[217] Kina ca 551-479 f.Kr
Chang Tzu Kina ca 300 f.Kr
Buddha[218] Siddharta Gautama Indien ca 448-368 f.Kr Buddhismen
Mystiker
Swedenborg[219] Emanuel Sverige 1688-1772 Upplysningsman/Rationalismen Arcana Copelestia 1749-65
Martinus Thomsen Danmark 1890-1981
von Däniken Erich Schweiz 1935-
Vetenskapsmän
Arkimedes
Heron
Aristarchos[220] från Samos ca 310-230 f. Kr Astronom/Matematiker
Euklides[221] från Alexandria Grekland ca 325-265 f.Kr Matematiker Elementa Skapade mönsterbildande geometri
Eratosthenes[222] ca 276-194 f, Kr Astronom/Matematiker
Hua Tuo[223] Kina ca 180-240 e,Kr Biologi/Medicin
Hippokrates[224] Grekland Biologi/Medicin
Galenos Medicin
Kopernikus Nikolaus Polsk/Tysk 1473-1543 Astronom De revolutionibus orbium coelestium Solen är universums medelpunkt[225]
Galilei[226] Galileo Italien 1564-1642 Fysiker/Astronom Dialog över de två viktigaste världssystemen Solen är världsalltets medelpunkt
Brahe Tycho
Einstein
Planck Max Tyskland 1858-1947 Teoretisk fysiker Kvantteorin
Newton
Darwin Charles England 1809-1882 Naturforskare Om arternas uppkomst genom naturligt urval
Psykologi
Freud Sigmund 1856-1939
 
Ekonomer
Smith[227] Adam Skottland 1723-1790 Nationalekonom En undersökning av folkets välstånd Arbete är källan till välstånd[228]
Pareto[229] Vilfredo Italien 1848-1923 Ekonom/filosof Traité de SociologieGénérale 1919
Taylor[230] Frederick W. Amerika 1856-1915 Ingenjör Scientific Management
Veblen[231] Thorstein Amerika 1857-1929 Ekonom/sociolog
von Mises[232] Ludwig Österrike 1881-1973 Ekonom
Keynes[233] John Maynard England 1883-1946 Nationalekonom
Schumpeter[234] Joseph 1883-1950 Ekonom Kapitalismus, Sozialismus und Demokratie 1942 Theory of Economic Development 1934
von Hayek Friedrich Österrike 1899-1992 Ekonom/politisk filosof
Friedman[235] Milton Amerika 1912-2006 Klassisk liberalism Nationalekonom Frihet att välja: Ett personligt inlägg  2010
Sen[236] Amartya Indien/England Ekonom/filosof
Politiker
Demosthenes[237] (från Athen) Grekland 384-322 f.Kr. Upplysningsman Politiker/Retoriker
More[238] Sir Thomas England 1478-1535 Politiker/Författare Utopia
Thomas[239] Jefferson USA 1743-1826 Politiker/Filosof Oavhängighetsförklaringen
Robespierre[240] Maximilien de Frankrike ? - 1794 Liberalismen
Toqueville[241] Charles Alexis Frankrike 1805-1859 Machiavelism Politisk Om folkväldet i Amerika 1835-40
Machiavelli[242] Nicolò Florens/Italien 1469-1527 Anarkism Politiker/Författare Betraktelser över Livius första dekad Fursten (IL PRINCIPE)
Proudhon[243] Pierre Joseph Frankrike 1809-1865 Anarkism Politisk Qu'est-ce que la propri'et'e?
Bakunin[244] Michail Ryssland 1814-1876 Kommunismen Politisk Dieu et l'état 1871
Marx[245] Karl Tyskland 1818-1883 Dialektisk materialism Politisk Kapitalet Filosofins uppgift är att förändra världen
Engels[246] Friedrich Tyskland 1820-1895 Kommunismen Politisk
Lenin Vladimir Sovjetuni. 1870-1924   Politisk
Hitler Adolf Tyskland 1889-1945 Kommunismen Politisk Mein kampf
Mao[247] Tse-Tung Kina 1893-1976 Kommunismen Politisk Maos lilla röda Om motsättningar
Trotskij Lev Davidovitj Ryssland ? - 1940
Historiker
Herodotos[248] från Halikarnassos ca 484-425 f.Kr
Thukydides (från Athen) ca 471-399 f.Kr
Polybios[249] Romersk ca 200-120 f.Kr Universalhistorien
Livius[250] Romersk
Författare
Homeros Grekland ca 700 f.Kr Skald/Mytologi Iliaden Odysseén
Hesiodos[251] Grekland ca 700 f.Kr Skald/Mytologi Theogoni  Verk och dagar
Aischylos[252] Grekland ca 525-456 f.Kr Dramatiker
Pindaros[253] Grekland ca 520-440 f.Kr Diktare
Sofokles[254] (från Athen) Grekland ca 496-406 f.Kr Dramatiker
Euripides Grekland ca 480-406 f,kr Dramatiker Medea Elektra Anses vara den förste yrkesförfattare i Athen 
Aristofanes[255] (från Athen) Grekland ca 445-385 f.Kr Komediförfattare Lysistrate Molnen
Xenofon[256] (från Athen) Grekland ca 430-354 f.Kr Författare
Menandros ca 342-291 f.Kr
Antipatros[257] (från Sidon) Grekland ca 100-talet f.Kr
Cicero Romersk ca ?-43 e.Kr
Caesar[258] Romersk Kejsare/Författare Commentarii de bello gallico
Catullus Romersk
Lucretius Romersk Poet Om tingens natur
Ovidius Romersk Metamorfoserna
Vergilius[259] Romersk 70-19 f.Kr Epikureismen Aeneiden (på latin Aeneis)
Horatius[260] Romersk 65-8 f.Kr Stoicismen Poet Ars poetica "Aurea mediocritas"  Översättning "den gyllene medelvägen"
Seneca[261] Lucius Anneus Romare ca 4 f.Kr-65 e.Kr Diktare/Filosof Hercules, Medea, Agamemnon, m.fl. Stoiska skolan
Petronius[262] Gajus Romare ?-66 e.Kr Författare
Plutarkos Grekland ca 46-120 e.Kr Encyklopedist Författare/Historiker
Lukianos Grekland ca 120-180 e.Kr
Ferdawsi[263] Persien ca 900-talet Muslim Diktare
Voltaire[264]
Dante[265] Francois-Marie Frankrike 1694-1778 Författare/Filosof Candide Låt oss odla vår trädgård
Petrarca[266] Alighieri Italien 1265-1321 Humanism Poet Den gudomliga komedin Vita nuova ( Nytt liv) Inferno enligt Dante ….
Machiavelli[267] Francesco Italien 1304-1374 Machiavelism Diktare Epistolae Italia mia Canzoniere (396 kärleksdikter)
Shakespeare[268] Nicolò Florens/Italien 1469-1527 Författare/Politiker Betraktelser över Livius första dekad Fursten (IL PRINCIPE)
de La Fontaine Jean Frankrike 1621-1695 Fabelfiktare
de La Bruyère Jean[269] Frankrike 1645-1696 Författare Les cractères (Karaktärer eller tidens seder)
Rousseau[270] Encyklopedist?
Goethe[271] Jean Jacques Schweiz/Frankrike 1712-1778 Romantiken Författare/filosof Samhällsfördraget Bekännelserna Frihet, jämlikhet och broderskap
Leopardi[272] Johann Wolfgang Tyskland 1749-1832 Diktare Den unge Werthers lidande Faust
De Balzac[273] Giacomo Italien 1798-1837 Författare Canti
Toqueville[274] Hondré Frankrike 1799-1850 Författare La Comédie Humaine (Den mänskliga komedin) Förlorade illusioner
Poe Charles Alexis Frankrike 1805-1859 Författare/Politiker Om folkväldet i Amerika
Dostojevskij[275] Fjodor Ryssland 1821-1881 Anarkism? Författare Bröderna Karamasov Idioten Brott och straff
Tolstoj Leo Nikolajevitj Ryssland 1825-1910 Författare Anna Karenina Krig och fred
London[276] Jack Amerika Författare Skriet från vildmarken
Kafka[277] Franz Tjeckoslovakien ? - 1924 Processen Förvandlingen
Sandemose[278] Aksel Norge 1899-1965
Strindberg August
Wilde[279] August Sverige Symbolism Författare En dåres försvarstal Fröken Julie Taschandala
Maeterlinck[280] Oscar Irland/England 1854-1900 Symbolism Författare En idealisk äkta man  Solfjädern
de Cervantes[281] Maurice Belgien/Frankrike 1862-1949 Författare/Filosof Pelléas och Mélisandre Fågel Blå
Miguel Don Quijote

[1]
Zarathustra är en sägenomspunnen gestalt från forntiden. Men om den historiske Zarathustra är föga känt. Den zoroastriska religionen har anhängare också i våra dagar - framför allt i Indien och Iran, men också i Sverige. Cirka 1000 f.Kr fökunnade profeten Zarathustra (Zoroaster på grekiska) att guden över alla gudar var Ahura Mazda, som var skapare av allt gott, och uppmanade människor att ansluta sig till det kosmiska slaget mot allt ont. Zoeoastrismen var en monoteistisk religion och den dominerande trosriktningen i Iran fram till islams intåg på 600-talet efter Kristus. Kanske har zoroastrismen med sina begrepp om om himmel och helvete, änglar, återuppståndelse och domedag haft inverkan på andra religioner.
[2]
Solon från Aten. Som arkont för året 594 f.Kr. fick han det svåra uppdraget att i egenskap av lagstiftare med oinskränkt fullmakt nyordna hela statsskicket.
Det attiska samhället var sedan en längre tid tillbaka sönderslitet av svåra strider mellan det Aristokratiska partiet eller eupatriderna, vilka tillika var i besittning av nästan all jordegendom, och det lägre folket, som saknade politiska rättigheter och dessutom hölls i ekonomiskt beroende av eupatriderna på grund av de stränga skuldfordringslagarna, enligt vilka en gäldenär som ej kunde tillfredsställa sin fordringsägare blev slav och hemfallen åt dennes godtycke. För dessa förhållanden, vilka Drakons lagstiftning synes mera ha tjänat att fastställa än att avhjälpa, var Solon kallad att råda bot.

Hans första åtgärd var att undanröja det värsta ekonomiska eländet genom en skuldlindringslag (seisachtheia, eg "skuldavskakning"). Om betydelsen av denna lag har redan under forntiden ganska olika meningar varit rådande, i det att somliga har ansett att den inneburit ett fullständigt efterskänkande av alla skulder, andra, att den bara avsett ett underlättande av deras avbetalning genom sänkning av räntan och nedsättande med 27 procent av myntfoten. Otvivelaktigt är dock att Solon dels påbjudit frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri, dels avlyst all på skuld som låg på jordegendom. Båda delarna vitsordas bland annat av Solon själv i ett hos Aristoteles återgivet diktfragment.

[3]
 föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr,  Lao Tse,  även stavat Laozi, Lao Tzu och Lao Zi  (老子 (pinyin: Lǎo Zǐ), ordagrant "den gamla mästaren", enligt tradition kallad Li Er (李耳, pinyin: Lǐ Ěr). Taoismen skapades enligt legenden av den kinesiska tänkaren, även om Lao Tse existens kan betvivlas, brukar han betraktas som taoismens grundare samt dess förste filosof och anges som författare till Daodejing (Boken om vägen).
Lao-Tse föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr, men om Lao Tse (Lao Zi) finns inga säkra biografiska uppgifter. Enligt traditionen ska han ha sammanfattat sin filosofi i skriften som är taoismens heliga bok Daodejing (Boken om vägen) som på svenska har titeln Den heliga boken om vägen och dess kraft. "Vägen", dao, är ett centralt begrepp för Lao Zi; hans filosofi har därför kallts daoismen. Andra viktiga begrepp är yin, den mörka, jordiska och kvinnliga principen i tillvaron, och yang, den ljusa, himmelska och manliga. När yin och yang växelverkar befinner sig dao i balans. En människa som vill leva riktigt bör dra sig undan världen och med sin intuition söka den balansen. Läran förkastar materiell strävan, missnöje ochhabegär och förordar att människan ska dra sig undan världens larm. Meditation och passivitet betonas framför handling. Daoismen har inspirerat en folklig kinesisk tradition, som skapat lyriskt uttrycksfulla mästerverk av hög konstnärlig kvalitet. Bäst kända i väst är de stora episka romanerna, dramerna,reseskildringarna och novellsamlingarna: De tre rikena, Berättelser från träskmarkerna, Gyllene lotus, och Drömmen i den röda paviljongen.

  Lao Tse 8 ordspråk 

- Att ha tillräckligt är lycka, att ha mer än tillräckligt är olyckligt. Det gäller för allting, men särskilt om pengar.
-Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet.
- Den styr bäst som styr minst.
- En ledare är bäst när folk knappast vet att han finns, inte lika god när folk lyder och hyllar honom, dålig när de avskyr honom.
- En skicklig skräddare klipper lite.
- Ju fler lagar och förordningar desto fler tjuvar och banditer.
-Om ett hem inte har en trädgård och ett gammalt träd förstår jag inte var livets glädjeämnen skulle komma ifrån.
- Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.

[4]
Chilon av Sparta var filosof från Sparta och en av Greklands sju vise. Chilon var den förste filosof som var rådgivare åt en kung. Legenden säger att han dog av lycka i armarna på sin son, då sonen vann en medalj vid de olympiska spelen.
[5]
Thales bodde i hamnstaden Miletos i nuvarande Turkiet, ett område som då behärskades av de gamla grekerna. Thales räknas som den första företrädaren för den joniska naturfilosofin, ibland kallas han för den västerländska filosofins fader. Han lärde att vatten var själva urämnet, i naturen och i människan, och att jorden är sfärisk och vilar som en skiva eller ett skepp på vattnet. Han var som de flesta filosofer under antiken intresserad av astronomi och försökte få ordning på himlakropparnas rörelser.  Enligt historikern Herodotos skulle Thales ha förutsagt solförmörkelsen den 28 maj 585 som gjorde slut på kriget mellan lydier och meder. Han tillskrivs även insikter i geometri. På en resa lär han ha mätt pyramidernas höjd utifrån skuggornas längd. Han stack en pinne i sanden på morgonen och väntade tills skuggan var exakt lika lång som pinnen. Därefter stegade han upp avståndet från slutet av pyramidens skugga till dess fot, en distans som just då var lika med pyramidens höjd. Det sägs också att han skulle ha kunnat mäta skeppens avstånd från land.
[6]
Anaximander (Ἀναξίμανδρος), född 610 f.Kr. i Miletos, död 546 f.Kr. i Miletos, var en grekisk filosof, en av de joniska naturfilosoferna. Anaximander är mest känd som den förste att hävda att jorden inte hölls uppe av något alls, utan att jorden är cylinderformad som en trumma och flyter i to apeiron (svävar i tomrummet). Anaximander är också den första tänkare som det finns en antagligen autentisk sats bevarad av. Det är Aristoteles elev Theofrastos som citerar honom, och i sammanhanget lyder det så här: Bland dem som säger att ursprunget är ett, rörligt och oändligt, är Anaximander, son till Praxiades, från Miletos, som var Thales elev och efterföljare. Han sade att det varandes princip (arché) och element var "det gränslösa" (to apeiron), och han var den förste som använde detta namn på principen. Han säger att det varken är vatten eller något annat av de så kallade elementen, utan en annan gränslös fysis som alla himlar och världarna i dem härstammar från. Och det som tingen har sitt ursprung från är det samma som de upplöses i "med nödvändighet. För de straffas och får ömsesidigt plikta för sin orättfärdighet i överensstämmelse med tidens dom".  Anaximander uppfattade erfarenhetsvärlden som en process som utmärks av samspelet mellan krafter i vilkas spel tiden (dike) griper in och ingen till sist behåller överhanden. Dessa krafter är motsättningarna mellan det kalla och det varma, det torra och det fuktiga, ljus och mörker. Grekerna tänkte sig alltid att sådana motsättningar hörde samman och var avhängiga av varandra på ett eller annat sätt. Genom att Anaximander säger att motsättningarna måste "plikta för sin orättfärdighet" ställer han upp en ram för det som sker i naturen. När ett av elementen eller en av motsatspolerna dominerar, måste den förr eller senare ge vika för sin motpart: sommar blir till vinter, och vinter blir till sommar.Metaforiskt kan vi säga att värmen är "orättfärdig" på sommaren, liksom kölden på vintern. När denna orättfärdighet har manifesterat sig, sänder tiden rättfärdigheten, de överexponerade elementen tillbaka till det gränslösa.
Anaximander tillskrivs även uppfinningar som föga har med hans filosofi att göra. Han ska ha varit den förste som ritade en karta över den bebodda världen, liksom den förste som tillverkade ett solur.
[7]
Anaximenes från Miletos, grekisk filosof, vän och lärjunge till Anaximander. Anaximenes menade att luften var arché det urämne varur allting uppstod och att allt skapades genom luftens förtätning och förtunning. Då luft förtunnas övergår den i eld och då den förtätas blir den först till dimma, sedan till vatten och därefter till jord och till sist blir den sten. Han hävdade att jorden vilar på luften som ett lock eller blad. Anaximenes tar ett viktigt steg i vetenskapshistorien: kvalitetsskillnader återförs till kvantitetsskillnader. Tingens materiella enhet blir beräkningsbara. När man antar existensen av ett urämne och härleder alla olika ting från detta kvantitativa, dvs. mätbara, förändringar blir allt i princip förklarligt. Förtätning och förtunning ger sådana mätbara variatrioner.
[8]
Pythagoras, grekisk filosof och matematiker från Samos. Under senare delen av sitt liv verksam i Kroton i Syditalien, där han bildade ett slags ordensamfund (Pythagoréerna), känt för talmystik, musikteoretiska undersökningar, geometriska och astronomiska studier och en orientaliskt påverkad själavandringslära. Pythagoras anses enligt traditionen som upphovsman till uttrycket "filosofi" (kärlek till vishet). Enligt Pytagoreisk doktrin vilar universum på en matematisk bas. Pythagoras hävdade att jorden är rund och att den snurrar kring en eld. Han hörde till dem som så här tidigt utvecklade den mer teoretiska matematiken och därmed det abstrakta, av nyttohänsyn oberoende tänkandet.
Pythagoras sats:  I en rätvinklig triangel är summan av kvadraterna på kateterna lika med kvadraten på hypotenusan. Pythagoras var den förste som bevisade satsen, men den var troligen känd bland annat i Babylon sedan tidigare. Satsen är en av matematikens mest kända bland den breda allmänheten.
Kvadratroten ur 2 (ofta bara roten ur 2) är i matematiken berömt då det ledde det antika Greklands matematiker till insikten att de rationella talen inte är tillräckliga i alla lägen. Om man har en kvadrat där längden av sidan är 1, så kommer diagonalens längd att bli roten ur 2.
Beviset för att roten ur 2 är irrationellt sägs ha varit särskilt besvärande för Pythagoras. Beviset är också ett klassiskt exempel på ett motsägelsebevis.
En legend säger att en av hans lärjungar, Hippasos, försökte hitta ett bråk som motsvarade √2. När han inte hittade något blev han överlycklig och gick till Pythagoras. Denne vägrade erkänna att √2 var ett irrationellt tal, och skall ha dömt Hippasos till döden genom dränkning.
[9]
Xenofanes tog avstånd från Pythagoras mystik och menar att diktarna Homeros och Hesiodos har tillskrivit de mytologiska gudarna allt som är skamligt och skändligt bland människorna: att stjäla, bedriva hor och bedra varandra. Han menar att diktarna har föreställt sig gudarna som människornas avbild. Xenofanes bryter helt med de traditionella gudsföreställningarna och vägrar att acceptera dessa gudar med deras alltför männskliga drag. Men han var inte ateist. Han vill inte avskaffa gudstanken helt och hållet. Han vill se ett högre gudsbegrepp: Det finns en enda gud, den största bland gudar och människor. Han liknar inte de dödliga, varken till gestalt eller i tanke. Han är helt seende, helt tänkande, helt lysande. Xenofanes "teologi" fick senare betydelse inom den kristna teologin.
Han ansåg också att reinkarnationsiden var absurd och ansåg att atletiska ideal och lyxliv hindrade människan för att uppnå vishet.
Grundämnena var enligt honom jord och vatten.
Hans mer kända elever var Parmenides och Herakleitos.
[10]
Konfucius är det latiniserde namnet på Kong Fuzi (mäster Kung), filosofen som levde i Kina där det rådde politisk oro och slutskedet närmade sig för härskardynastin, Zhou. De gamla värderingar Konfucius förde vidare var att man skulle lägga stor vikt vid flit, dygd och starka familjeband och visa respekt uppåt, välvilja nedåt, hans lära värderar ordning, stabilitet och harmoni högst av allt och detn värsta tänkbara är kaos. Konfucius filosofi var också att alla föds lika, och formas genom utbildning och övning.
Från 15 års ålder ägnade han sig åt studier och undervisning. Några egna skrifter har han inte efterlämnat, men han utredigerade till grundval för sin undervisning ett antal klassiska, delvis ganska vidlyftiga verk:
Dikternas bok, Historiens bok, Förvandlingarnas bok, Cereminiernas bok och Boken om vår och höst (Shih-ching,Shu-ching, I-ching, Li-chi och Chun-chiu). Hans lärjungar samlade Konfusius tankar och yttranden i skriften  Lun-yü (Samtalen).  Till dess äldsta skrifter hör Lun-yü, Konfucius samtal med sina lärjungar.
Konfusius är alltså ingen nyskapare och framställer alltid sig själv som en förkunnare av enbart gamla sanningar. Han tar avstånd från metafysiken men tror på människans naturliga godhet, och rättfärdigheten består för honom ytterst i kunskap och i människans sökande efter sitt innersta jag, så att hon kan gå Himmelens Väg,
Tien tao. Han var övertygad om att människan av egen kraft kan skapa en bättre värld och han underströk också betydelsen av att det råder överensstämmelse mellan ord och handling. Hsiao, pietet, är en egenskap som förbinder människan med hennes förfäder och med de gängse gemenskapsformerna. Han betonade auktoritet och lojalitet och att kvinnan ska underordna sig mannen, de yngre de äldre, medborgarna ska underordna sig och lyda kejsaren/fursten vars befallningar har närmastgudomlig tyngd. Sådana tankar blev naturligtvis populära bland kinesiska kejsare och aristokrater, och det ledde till att Konfucius filosofi kom att dominera den kinesiska utbildningen under århundraden. Därav har Konfucianismen haft stort inflytande på Kinas historia och under lång tid har Konfucius varit en förebild för de kinesiska härskarna, även om man sällan har lyckats leva upp till hans höga ideal. Enligt Konfucius skulle en regent styra med medkänsla, undvika krig och lätta på de fattigas bördor.  Men denna tankevärld förutsätter också upplyst ledarskap och en dålig härskare förtjänar att störtas. Kejsar Shi Huangdi som främst har gått till historien som mannen som lät bygga den kinesiska muren och förstöra och förbjuda Konfucius skrifter eftersom han ansåg dessa som vilseledande. Konfucianismen bekämpas nu eftersom den har vidmakthållit ett feodalt tänkande och ett systematiskt föräldratyranni, men den utgör ännu en klart skönjbar faktor i kinesisk livssyn och  tillsammans med Taoisman (Daoismen) har Konfucianismen gett upphov till olika traditioner som löper genom Kinas  kultur från forntid till nutid.
[11]
Herakleitos levde hela sitt liv i Efesos, i dagens Turkiet. Han studerade för filosofen Xenofanes, men var först och främst självlärd.
Herakleitos (den Dunkle) framställer själen som sätet för tänkande och visdom. Han hävdar att
elden är grundelementet. Han tänkte sig att allt hänger samman och att allt som finns i sista hand är ett. Det vi ser och förnimmer förändras hela tiden - inget förblir detsamma utan växlar, omformas, uppstår och går under. Det finns således inget beständigt förutom förändring d.v.s. allt i tillvaron förändras och befinner sig i ständig rörelse precis som vattnet i en flod, men att denna förändring följer en nödvändig lag. "Panta rhei" - "allting flyter" (man kan följakligen inte två gånger stiga ned i samma flod). Med en konsekvens av beständig förändring hävdar han att det finns en dold sanning bakom allt det vi ser och förnimmer."Naturen älskar att dölja sig" och den konstanta förändringen innbär inte att allt är kaos som andra samtida filosofer hävdade. Tvärtom menade Herakleitos att till exempel hålls en pibåge i balans eftersom strängen och bågen hela tiden pressar åt varsitt håll. På samma sätt har allting också sin motsättning. Bland annat är havsvatten både sunt och osunt, allt beroende på vad det används till.
Herakleitos ville begripa förändringens lag, som han kallar
Logos. Allt som sker, alla händelser och egenskaper som vi lägger märke till , kan läsas och tydas som inslag i en kamp mellan motsättningar "Kriget mellan motsättningarna är alltings fader". Även om världen är full av motsättningar och i ständig förändring är den enligt Herakleitos inte svår att förstå. Han ansåg nämligen att att allt har en mening eftersom allt styrs av Logos. Logos är ett ord antikens greker använde för de underliggande principerna som de menade styrde världen. Herakleitos fyllde begreppet med både eld, som var en symbol för det evigt föränderliga och en allsmäktig och allvetande gud. Logos styr såväl naturen som människorna och sammhället genom en lag. Enligt filosofen är det också denna lag som står för de eiga förändringarna och hur allt utvecklas. Samtidigt är det logos förtjänst att motsättningarna håller varandra i schack och balansen bibebehålls. Då logos egentligen handlar om sunt förnuft kan människor absolut förstå hur världen hänger ihop, bara de själva är förnuftiga. Dessvärre tyckte inte Herakleitos att många besatt denna egenskap. Därför föraktade han också sina medmänniskor.
Som barn levde Heraklritos det goda kivet, hans familj ledde stadsstaten Efesos och åtnjöt stora privilegier. Exempelvis hade de rätt till de bästa platserna vid sportevenemang.
Herakleitos spenderade sin ungdom med det som han tyckte bäst om, nämligen att tänka. Författaren Diogenes beskrev honom som senare som "undrande". Enligt antikens greker var det en av de finaste egenskaperna hos en filosof.
Som vuxen skrev Herakleitos ned sina tankar på en papyrusrulle. För att bevara det värdefulla verket gömde han rullen i en mur i artemistemplet i Efesos men av Herakleitos verk
Om naturen finns nu bara fragment kvar.
Herakleitos avskydde alla människor och hittade fel hos alla han stötte på. Han föredrog sitt eget sällskap och på sin ålders höst flyttade han upp i bergen där han levde på vilda rötter. Herakleitos avbildas ofta gråtande.
På slutet av sitt liv led Herakleitos av vätskeansamlingar i kroppen. Inga läkare kunde bota hans tillstånd som ofta beror på dåligt hjärta eller nedsatt njurfunktion. I sin desperation försökte flosofen bota sig själv. Då han hade hört att varma ångor kunde driva ut sjukdomen smorde han in sig med kogödsel och lade sig i solen. När gödslet torkade dog Herakleitos och hans kropp åts upp av vilda hundar.

Hegel, Heidegger och Popper har intresserat sig för Herakleitos filosofi om att alla ting är underkastade ständiga förändringar. Det går även en klar linje från Herakleitos via stoikerna fram till Spinoza, Rousseau och Nietzsche också Platon lär själv ha varit "herakleitian" i sin ungdom.
[12]
Parmenides anses vara grundaren av den västerländska ontologin och metafysiken. Han kom från Elea i Syditalien och han anhängare brukar därför kallas eleater. Parmenides intresserade sig - uppenbarligen som den första tänkaren över huvud taget- för de filosofiska implikationerna av sådana begrepp som tillblivelse och förgängelse och hans svar är att tillblivelsen innebär att något blir till ur icke-varandet, och förgängelse att något som är blir något som icke är. Icke-varandet är ett tillstånd som man varken kan känna eller påvisa.  Enligt Parmenides finns det bara ett varande - ingen mångfald och ingen förändring, utan endast en homogen verklighet som enbart är tillgänglig för tänkandet. Det varande är - därför att det inte kan förändras, vare sig i det förflutna eller i framtiden - ett evigt och oföränderligt nu. Den växling som sinnena visar oss pekar på att sinnena inte går att lita på. Sinnena förnimmer bara den ytliga och tillfälliga växlingen. Här lägger eleaterna fram en otvetydig grundtanke: begreppet förändring förutsätter både varat och icke varat. Men förändring är något omöljigt därför att icke-varat inte finns. Sinnena visar oss emellertid förändring - alltså bedrar de oss. Parmeides och eleaterna tänkande inspirerade Platon i hans utveckling av idéläran. Man kan väl säga att Parmenides hade fel , det var först Aristoteles som på ett tillfredsställande sätt klargjorde dessa begrepsliga relationer.
[13]
Anaxagoras förde naturfilosofin från den grekiska världens utkant in till Athen. Han kom från Klazomenai i Mindre Asien, men levde och verkade omkring 30 år i Athen där han kom in i kretsen runt politikern Perikles. Anaxagoras deklarerade som sin filosofi att inget ting uppstår eller förgår och att det finns någonting av allt i allt, världen och tingen existerar endast  tack vare att ett oändligt antal smådelar (varande och förefintliga ting)  hopfogas och att föränderligheten uppstår genom att dessa smådelar sammanblandas eller upplöses, därigenom anade han molekylernas existens.Anaxagoras säger: "Alla ting var tillsammans, oändliga till mängd och till litenhet; det lilla var nämligen oändligt. Då nu allt var tillsammans, stod intet att upptäcka för litenhetens skull".Han ansåg att förnuftet (nous) har en övergripande särställning. Anaxagoras kunde inte acceptera hellenernas (bl.a. Parmanides) åsikt om tingens stillastående (varandets) uppkomst och förgängelse. När Perikles dog i början av det peloponnesiska kriget, blev hans vänner förföljda. Anaxagoras dömdes för hädelse, därför att han hade sagt att solen var ett eldklot, större än Peloponnesos. Han dömdes till att bli fördriven från Grekland till (Lampsakos i) Mindre Asien.
[14]
Empedokles, grekisk filosof från Arkagas på Siciliens sydkust, av tradition framställd som vishetslärare och profetgestalt av rang som förenade synpunkter från flera tidigare försokrater. Han var elev till så väl Pythagoras som Parmenides. Empedokles var förutom filosof politiker, naturforskare, läkare och magiker. Han betraktade sig själv som en gud på tillfälligt besök i denna värld.

Empedokles livsåskådning
Det var han som införde den kända läran om att det finns fyra grundämnen; jord, luft, eld och vatten. Enligt hans naturfilosofi (elementläran) är världen uppbyggd av de fyra eviga och oföränderliga grundelementen (rötter till alla ting)
jord, luft, eld och vatten, dessa är odelbara men sinsemellan blandbara och kan därigenom bilda nya ämnen. Dess utveckling styrs av växelverkan mellan de motsatta principerna kärlek och hat. Hatet och kärleken skapar en cyklisk rörelse, en pulsering mellan sammansättning och åtskillnad utan slut. De förenas genom Vänskapen och skiljs med Hatet. Världen genomgår en ständig cykel, dess ena vändpunkt är när Vänskapen har övertaget och Hatet är utträngt till den sfäriska världens kanter (kan en sfärisk värld ha kanter?). Sedan vänder det och världen återerövras av Hatet. När Vänskapen är överlägset har världen en guldålder, då dyrkas kärleksgudinnan Afrodite och världen lever i harmoni och köttätandet är tabu. Empedokles är därutöver känd för sin något makabra utvecklingslära. Enligt denna lära existerade i begynnelsen de olika kroppsdelarna skilt för sig. De kombinerades sedan på olika sätt, men endast de mest livsdugliga kombinationerna blev kvar. Empedokles sätt att förklara utvecklingen som succesiva steg från mindre till mer sammansatta företeelser, där endast endamålsenliga organismer överlever, anses av somliga föregripa den moderna utvecklingsläran. Hans tankegångar utgör, särskilt beträffande grundelementen, en sammansmältning och nyformulering av äldre naturfilosofers läror, särskilt Herakleitos och Parmenides. Av Empedokles två stora lärodikter Om naturen och Reningarna är endast brottstycken bevarade. Kvar finns emellertid en del antika historier om hans liv och leverne; särskilt Cicero har berättat några. Empedokles trodde på själavandring och kunde minnas sig själv inte bara i åtskilliga mänskliga skepnader utan också som en fågel, en fisk och ett träd. Empedokles var övertygad om att han var gud och för att bevisa detta och för att han var trött på den eviga kretsgången kastade han sig ned i vulkanen Etnas krater och försvann, men vulkanen kastade upp en av hans sandaler.

Empedokles var en mycket intressant person, han var demokrat och landsförvisades då hans parti förlorade ett val. Då valde han att leva som en vis man. Det finns många berättelser om honom; han kunde behärska vindarna och han väckte en kvinna som varit död i 30 dagar till liv. Han var en framstående filosof inom naturforskning och upptäckte att; Luften var ett särskilt ämne. Det kom han fram till genom att studera vattenur och fann att så länge man höll för rörets mynning kunde inte vattnet komma in och då han släppte kom det in lika mycket vatten som den mängd luft som trycktes ut. Han upptäckte centrifugalkraftens verkan genom att svänga runt en bägare med vatten i ett snöre. Han visste att det fanns olika kön hos växterna. Han utvecklade en utvecklingslära där han antog att det från början bara fanns enskilda kroppsdelar som förenade sig till olika organismer där de livsdugliga överlevde. Han visste att månen lyste genom att reflektera ljus och ansåg att även solen gjorde det. Ljuset hade en hastighet men den var för stor för att uppfattas. Solförmörkelser berodde på att månens skugga föll på jorden. Empedokles grundade den medicinska forskningen i Storgrekland.
[15]
Zenon anses som stoisismens grundare och han var lärjunge till Parmenides.Zenon förnekade förändringen och hävdade att det varande är ett och oföränderligt samt att mångfald och rörelse är omöjlig. När han påstod att rörelsen är omöjlig syftade han på att man kan aldrig tillryggalägga en vägsträcka, eftersom man först måste avverka hälften av den, sedan hälften av hälften etc. i det oändliga eller att det logiskt sett är omöjligt att gå ut ur ett rum. Först måste man gå halva sträckan till dörren, därefter hälften av den sträcka som återstår, sedan hälften av denna och så vidare i all oändlighet. Det blir alltid en sträcka kvar. Av liknande skäl kunde den snabbfotade Akilles aldrig hinna upp sköldpaddan. Dessa teser försökte han bevisa genom sina välkända och mycket sinrika s.k. paradoxer (eller antinomier). De är fyra och benämns Akilles och sköldpaddan, Den flygande pilen, Dikotomin och Stadion. De har alltid fängslat och förbryllat logiker såväl de lärde grekerna och inte minst logiker i vår egen tid. Zenon vill med dessa paradoxer visa att talen och matematiken inte är en del av verkligheten utanför oss utan bara något som en betraktare kan använda på ena eller andra sättet för att förstå verkligheten. Hans kritik av pytagoréernas talmystik banar väg för Euklides uppfattning av matematiken som en konstruktion.
Zenons paradox - även känd som Akilles (haren) och sköldpaddan - när haren har nått sköldpaddans ursprungsläge har den redan förflyttat sig framåt osv. Kontentan haren hinner aldrig ifatt sköldpaddan!!

[16]
Protagoras är den förste och mest berömde av de grekiska sofisterna. Han tillhörde det skrå av "kunniga män" sofister som drog från stad till stad och erbjöd sina färdigheter mot betalning. Han såg individen som en bedömningsinstans som framkommer i den berömda "homo-mensura-satsen": Människan är alla tings mått, måttet på att det är, att/hur det är, på det som inte är, att/hur det är". Denna inställning ser man även i tesen "Varje omdöme är sant för den person som fäller det". Med det menade han att allt måste stå till svars inför människornas behov och tankar. Protagoras filosofi var relativistisk och gick ut på att människan inte kan veta något säkert om det hon varseblir. Det enda hon kan känna till är den begränsade refarenheten. Därför mäter hon världen efter sig själv och kan inte uttala sig med absolut visshet om någonting. Protagoras trodde att människan i princip kan skapa och förändra sin värld som hon vill. De tidigare naturfilosoferna tänkte sig däremot att naturens oföränderliga ordning var alltings mått. Protagoras blev anklagad för ogudaktighet, hans skrifter brändes och 415 blev han utvisad från Athen. Hans åsikter är kända genom Platon.

Protagoras myntade bl.a.  uttrycket: "Människan är alltings referens, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är." Protagos är också känd för uttrycket "Det som är sant för dig är sant för dig, och det som är sant för mig är sant för mig", under en dialog med Sokrates.

Protagoras var agnostiker, vilket stämmer väl med hans syn på sanningen. Ett känt citat från honom lyder: "Om gudarna förmår jag inte säga, vare sig att de är eller att de inte är. Ty mycket finns som hindrar att veta, både deras fördoldhet och människolivets korthet".
[17]
Gorgias, född 483 f.Kr. i Leontini, Sicilien, död 374 f.Kr.   grekisk filosof, sofist och retoriker Georgias representerar en nihilistisk attityd (läran att ingenting existerar). Som retoriker i dialog med Sokrates. En av Platons dialoger bär titeln "Georgias" och den återger ett samtal om bl.a. vältalighet mellan denne och Sokrates. Gorgias beskrivs av Platon, som pretentiös och naiv trots hans erfarenhet och rikedom. Platons kritik mot Gorgias är dock sällan riktad direkt mot Gorgias eller hans retorik. Platons manifest ses snarare som en kritik mot Gorgias och sofisternas syn på världen.
Gorgias främsta filosofiska bidrag finns i avhandlingen The Nature of the Nonexistent som presenterar och förvarar hans teori att:
- Ingenting finns;
- Även om något finns, kan ingenting vara bekant om det; och
- Även om något kan vara bekant om det, kan kunskap om det inte meddelas till andra.
Georgias var elev hos Empedokles och själv haft bland annat Isokrates och Perikles som studenter hos sig
[18]
Nihilism = läran att ingenting existerar
[19]
Melissos från Samos (troligen inte född efter 470 f.Kr.) var en samosisk statsman och befälhavare över örlogsflottor. Han förde befälet över en samosisk flotta som besegrade Atenarna 441–440 f.Kr.. Melissos bidrog också till filosofin och påverkade Leukippos’ och Demokritos’ atomism. Han var medlem av den eleatiska skolan och en lärjunge till Parmenides, vars filosofiska idéer han utvecklade. Hans verk, Om naturen, av vilka fragment har bevarats av Simplikios från Kilikien och bekräftats av Aristoteles, försvarar hängivet Parmenides' lära. De skrevs på joniska, och består av en hel serie argument.
[20]
Grekisk filosof, som tillsammans med Antisthenes var en av grundarna av den cyniska skolan. Han skall bl.a. ha tillämpat sin åskådnings asketiska krav genom att bo i en tunna och det säges att han försökte klara sig med så få ägodelar som möjligt därför slog han sönder sin enda träskål sedan han sett en pojke dricka vatten ur sina kupade händer. Diogenes är huvudfigur i flera anekdoter. Mest känd är mötet mellan den behovslöse cyniske filosofen och konung Alexander den store. Då kungen frågade om Diogenes hade någon önskan, svarade denne: "Ja, att du flyttar lite på dig, så att du inte skymmer solen. Alexander blev mäkta imponerad och när han gick därifrån sa han "Om jag inte vore Alexander, då ville jag vara Diogenes."
En annan anekdot som också är vida känd är att Diogenes brukade i fullt dagsljus gå omkring på Athens gator med en lykta i handen. Då man frågade honom vad han gjorde, sa han: "Jag söker en ärlig människa"
[21]
Grekisk filosof i Athen. Hans samtida räknade honom till sofisterna; liksom dessa verkade han mitt i samhället, och hans undervisning hade formen av samtal. Sokrates hävdar att frågan är en nyckel till ny kunskap - både för den som frågar och för den som får frågan. Han menar att människan själv har oftast svaret inom sig men behöver få frågan och föra en dialog både med sig själv och andra för att bli medveten om "svaren". Målet var att framlocka intellektuell klarhet, särskilt i etiska frågor, och att avskala den förljugenhet och slentrian som livsprocessen och samhället lagrar över den ursprungliga renheten och sanningen. Medlet var en obönhörlig, ofta ironisk argumentationsanalys; han var en mot allt konventinellt ytterst skeptisk man, en enveten och fruktansvärd motpart i diskussioner. Själv har han inte efterlämnat en skriven rad; vi känner honom främst genom Aristofanes, Xenofon och Platon. Aristofanes framställer honom (i Molnen) som vulgärsofist och applicerar vulgäruppfattningens totala oförståelse för (eller missförståelse) av sofisterna på honom. Xenofones stod honom ej heller nära, Platon tillhörde däremot den lilla kretsen av entusiastiska lärjungar, och i de flesta av hans dialoger är Sokrates huvudperson: en gestalt som renodlats och vidareutvecklats intellektuellt. Genom Platon känner vi många personer ur den stora sokratiska vänkretsen. Bland dem fanns individualister och radikaler, som inte hade mycket till övers för demokratin. Det var just det - i förgrovad form - som man 399 anklagade honom för inför folkdomstolen: att ha förfört ungdomen, att ha lärt ut ateism och rabulism. Sokrates "försvarade" sig med att han tvärtom hade lärt den att tänka, därigenom utfört ensamhällsnyttig gärning och alltså borde belönas. Indignerad dömde folkdomstolen honom till döden. Meningen var nog att han själv skulle förvandla domen till landsflykt, andra till varnagel och sina motståndare till stor lättnad. Men Sokrates ville inte bli utvisad så han lurade dem: han tömde bägaren med odörtsgift.
Sokrates hustru
Xantippa blev enligt dom antika anekdoterna  utmålad som en ragata även om den grekiska skriftställaren och historikern Xenofon omtalar henne i rätt hovsamma ordalag.

 En vän kom till Sokrates och ville berätta en nyhet. ? Är din nyhet sann? Frågade Sokrates. ? Njaa? Vännen ville fortsätta. ? För nyheten något gott med sig? ? Njaa? Vännen ville ännu fortsätta. ? Är det någon nytta med din berättelse? ? Njaa, sade vännen igen. ? Nå då skall du låta bli att berätta, sa Sokrates. Om vi skulle använda de tre sållen om det vi vill berätta och säga om varandra, tror jag vi skulle bli ganska tysta och medierna ganska tomma, för vilka nyheter klarar de tre sållen
[22]
Med Demokritos uppnår naturfilosofin en ny grad av självständighet genom att han frigör sig från myterna och diktarnas berättelser. Demokritos skapade  sin atomlära som en syntes av eleaternas och herakleiternas motsatta antaganden om varat och tillblivelsen. I likhet med Anaxagoras uppfattar Demokritos förändring som en ny- eller omgruppering av varande ting. Men till skillnad från Anaxagoras och Empedokles anser Demokritos i likhet med Parmenides att de gränslöst många och evigt varande tingen (odelbara atomer) som ligger till grund för förändringsprocessen kännetecknas av en absolut oföränderlighet. Demokritos tänkte sig att allt kunde delas upp tills man nådde en gräns. Atomen markerar den punkt i delningsprocessen där processen måste upphöra. Atomen går inte att splittra upp, menade han och  förklarade atomernas rörelse med att de ständigt stöter samman, studsar tillbaka och därmed sätter andra atomer i rörelse. Atomerna var osynliga och har inga andra egenskaper än antal, form, storlek och rörelse. De av atomerna skapade föremålen förorsakade sinnesintryck - färg, lukt, klang,smak, vikt osv. Även människan och hennes själ är enligt Demokritos uppbyggd av atomer. För Demokritos, liksom för den senare  Leukippos, verkar atomläran vara den enda möjliga vägen att förena våra uppfattningar om erfarenhetsvärlden med den eleatiska idén om existensen av ett oföränderligt varande. Enligt Demokritos var det förändringar bland atomerna som var orsak till alla förändringar i världen. Det nya med Demokritos bild av världen och dess tillblivelse var att han utan att blanda in gudar och kosmiska krafter förklarade universum med materiens egna lagbundna förändringar. "Inget sker av en tillfällighet, inget av en slump, utan allt har sin grund och sker med nödvändighet" sade han. Det är ingen plan som uppfylls genom naturens gång, utan allt som sker är bestämt av de betingelser som andra nödvändiga processer har frambringat. Med utgångspunkt i Demokritos formulerade Epikuros sin filosofi om lyckan som lust, och han använde atomläran för att fördriva fruktan för gudarna och för döden. I 1600-talets naturvetenskap, då man ville tillbaka till de mekaniska förklaringarna, dök atomläran upp hos bland andra Hobbes och Descartes. Det grekiska ordet "atomos" betyder odelbar.
[23]
Om döden; "Sönderfall är inneboende i alla beståndsdelar".
[24]
Alkmaion var Pythagoras elev, och i filosofiskt avseende dualist. Han var en vetenskapsfilosof, som skrev huvudsakligen om medicinsk vetenskap, och stundom även naturfilosofi, såsom astronomi och meteorologi. Alkmaion lär ha varit en av de första som utförde en dissektion, och den förste som sökte förklaringar till sjukdomar i kroppens inre. Alkmaion menade att förståelse finns i hjärnan, och var med detta en viktig föregångare för epistemologin. Hälsa var för Alkmaion ett tillstånd av jämvikt mellan de fyra olika temperamenten, och sjukdom berodde på miljön, näring, och livsstil.
[25]
Grekisk retoriker, författare och moralfilosof, och en av de Tio Attiska talarna. Ett annat begrepp som Isokrates använde var kairos; ett grekiskt ord som betyder ”det rätta ögonblicket” eller att ha känsla för att uttrycka rätt sak vid rätt tidpunkt. Kairos är numera ett välkänt begrepp inom den moderna retoriken. Det var Isokrates lärare Gorgias som ursprungligen myntade detta begrepp och Isokrates retorik har ibland beskrivits som läran om rätt ord i rätt tid.
[26]
I sitt tal i Messina sade Alkidamos att "Gud skapade alla människor fria och från naturen är alla fria" och att  "ingen är född till att vara slav" och "Gud gör inte skillnad på folk"
[27]
Enligt Kratylos finns det inte någon som helst form av beständighet och med denna föränderliga världens ting kan inga sanna utsagor framföras. I och med varseblivningens ständigt föränderliga ting kan dessa följaktligen icke heller vara föremål för vetande.
[28]
Han var en tid lärjunge hos Sokrates och tillsammans med Diogenes en av grundarna av den Kyniska (Cyniska) skolan. Han ansåg att människan skulle vinna sin högsta lycka genom att frigöra sig från alla behov och leva i enkelhet nära naturen. Han hyste också i motsats till Platons idélära, den uppfattningen att man bara kunde skaffa sig kunskaper om enskilda ting, inte om hela begrepp.
[29]
Aristippos var en av Sokrates lärjungar. Han grundade den cyreneiska (kyrenaiska) skolan. Aristippos hävdade att det enda goda i livet var ögonblickets lustkänslor och sinnets njutningar.
[30]
 Platon var en grekisk filosof, som tillhörde en förnäm adelssläkt, han var lärjunge till Sokrates och lärare till Aristoteles. Platon har haft inflytande som torde sakna motsvarighet i det mänskliga tänkandets historia. Platon föddes och verkade mestadels i Athen, där han 387 f.Kr. grundade en filosofiskola, som ägde bestånd ända till 529 e.Kr. Den kallades Akademia efter den plats, där undervisningen hölls. Platon företog flera resor, bl.a. till Syditalien och Sicilien. Av hans författarskap finns 34 större skrifter och 13 brev bevarade; några har dock felaktigt tillskrivits Platon. Dateringen av Platons verk är ännu under debatt. De flesta har en dialogform, och särskilt i de tidigare dialogerna är Sokrates en huvudperson, som med sina snärjande frågor och obeveklig logik tvingar sin omgivning att analysera viktiga begrepp och omvärdera traditionella föreställningar. Det är omstritt i vad mån dialogernas Sokrates är Platons språkrör och hur mycket Platon är påverkad av den historiske Sokrates. Att Platons långvariga skolning hos Sokrates och den traumatiska erfarenhet, som dennes död innebar, har format grunddragen i hans tankevärld är dock helt klart. Men han har också känt och tagit djupa intryck från andra filosofer som Herakleitos och särskilt Parmenides från Elea samt pythagoréerna. Men allt detta är förvandlat till material i Platons egen tankeverkstad; han hade kapacitet att behärska och genomlysa vad han läst och hört. Många av skrifterna uppvisar utöver filosofiskt skarpsinne stora skönlitterära kvaliteter. Till de mest namnkunniga hör Apologien (Sokrates försvarstal) och dialogerna Protagoras med en undersökning av dygdens begrepp, Gorgias, som är pythagoreiskt inspirerad och kritiserar sofismen, Faidon, Menon, Faidros, Gästabudet, som utvecklar Platons idélära, Staten och Lagarna som framställer statsläran, samt Timaios som i mytens form förmedlar en bid av världsalltets uppkomst.
Det centrala i Platons filosofi är den av  matematiken inspirerade
idéläran, enligt vilken sinnevärlden blott är en ofullkomlig skuggbild (skuggvärld) av idéernas (den verkliga världen) eller allmänbegreppens eviga och oföränderliga rike (allt jordiskt är endast kopior av eviga former och idéer). Idévärlden är en metafysisk verklighet som ligger bortom  den med sinnena upplevda världen. Platon upptar här eleaternas tankar om skillnaden mellan det tillfälliga och obeständiga som är för oss det iakttagbara, och det verkligt existerande; avgörande är att han utvecklar dessa tankar till att också - och främst - gälla de abstrakta kvalitativa begreppen. Men framför allt använder vi begreppen då vi enbart tänker och reflekterar, denna översinnliga verksamhet är en betydligt bättre och mer angelägen verksamhet än att undersöka verkligheten med hjälp av sinnesorganen, menade Platon. Det är då begreppen kommer till sin rätta användning. Idévärlden, som utgör den absoluta verkligheten, innehåller de endast i oegentlig mening de existerande individuella tingens och föreställningarnas  idéer eller gemensamma bestämningar (allmänbegrepp). I idéernas osinnliga, rent tankemässiga rike, som till sitt väsen skiljer sig från den synliga världen, kan alla tings sanna väsen åskådas så som de borde vara. En idé är således för Platon  detsamma som ett allmänbegrepp. Den enskilda blomma som jag plockar i en skogsbacke en majdag är ett enskilt objekt, ett ting, medan det jag kommer att tänka på då någon frågar mig vad en blomma är, är allmänbegreppet blomma. Således existerar begreppet "blomma" på ett mer verkligt vis än erfarenhetsvärldens blommor, som är underkastade förändringens lagar och som småningom vissnar och försvinner från den fysiska verkligheten. Idéernas värdekaraktär framgår av att idéen "blomma" även betraktas som den fullkomliga blomman. På samma sätt har vi varierande och oklara begrepp om vad som är "rätt". Men våra möjligheter och ansatser till föreställningen "rätt" återspeglar ofullkomligt idéen "det rätta", som är absolut och verklig. Under intryck från pythagoréernas tankar runt relationerna mellan rent matematiska konceptioner och "sinnevärlden" understryker Platon vidare nödvändigheten av matematisk-geometrisk skolning för vinnande av insikt i det transcendentala (översinnliga). Över ingången till sin Akademi lät Platon skriva "Låt ingen matematiskt okunnig inträda här".
Enligt Platon har människans själ existens i idévärlden både före kroppens födelse och efter dess död. I sin preexistens har själen skådat idéerna, men minnet av dem har därefter fördunklats. Sann kunskap är dock möjlig genom återerinring; den filosofiska verksamheten innebär att man genom koncentrerat tankearbete söker uppnå denna återerinring = insikt om idéerna. Högst av alla idéer står det godas idé - den rena tanken (nous) - och känner man verkligen det goda, kan man inte underlåta att leva i överenstämmelse därmed, och alltså göra det goda. Människosjälen tänkes sammansatt av förnuft, mod och begär, där visheten är förnuftets dygd, tapperheten modets och måttligheten begärets samt rättrådigheten dygden för det harmoniska förhållandet mellan dem. Själens delar och deras dygder motsvaras  i Platons statslära, som kan karakteriseras som en aristokratisk socialism, av de styrande filosoferna, krigarna och näringsidkarna. Platon var övertygad om att den sanna insikten egentligen adekvat inte kunde uttryckas med ord. Den är outsäglig - därav följer att han gärna uttryckte sig i myter och liknelser. Å andra sidan var han som Sokrates elev och sofist övertygad om att filosofin hade ett timligt rationellt syfte. Teori och praktisk tillämpning hänger oupplösligt samman. Därför försökte han, genom sina kontakter med ledande politiker i Syrakusa  på Sicilien att realisera sina tankar om det rätta sättet att organisera en stat. Han hade ingen framgång, men både utopister och praktiskt arbetande statsteoretiker har tagit djupa intryck av Platons tankar och inställning.

Idén om en kollektiv och institutionaliserad barnuppfostran kan spåras tillbaka till Platon. I "Staten" förklarar den store filosofen att alla föds med olika egenskaper och det blir bäst "när var och en sysslar med det, som ligger för hans anlag". Kvinnor skulle ägas gemensamt och barnen skulle avlas fram för att få de bästa medborgarna till staten. De små barnen skulle fostras i gemensamma barnkrubbor så att ingen favoriserades. En känsla av gemensamt ägande skulle gynna staten i stort.

 Hur påverkar upplevd osynlighet moralen,  är det som Platon säger att vi börjar "stjäla av grannarna om vi inte syns",

Kortversion
Enlig Platons idélära har de synliga obesatändiga tingen ingen självständig verklighet utan är endast ofullkomliga kopior, avspeglingar eller reflexer av osynliga, eviga realiteter, idéerna.
Idéläran ligger till grund för Platons behandling av alla filosofiska problem.

Platons verk är översatt till svenska, senast och fullständigt av Claes Lindskog (1920-26)
[31]
Dion, en förnäm syrakusan, föddes omkring 410 f.Kr. och var nära släkt med Dionysios d.ä., hos vilken han stod högt i anseende. När han efter Dionysios död sökte bereda den platonska filosofin, som han själv ivrigt förespråkade.
[32]
Grekisk filosof som kallades för Diogenes den cyniske. Tillsammans med Antisthenes var han en av grundarna av den cyniska skolan. Han skall bl.a. ha tillämpat sin åskådnings asketiska krav genom att bo i en tunna. Diogenes är huvudfigur i flera anekdoter. Mest känd är mötet mellan den behovslöse cyniske filosofen och den makedonska konungen Alexander den store. Fiosofen låg och njöt av solens strålar då kungen frågade om Diogenes hade någon önskan, på denna fråga svarade filosofen kort:"Ja, att du flyttar lite på dig, så att du inte skymmer solen. Alexander skulle då ha sgat: "Om jag inte vore Alexander skulle jag vilja vara Diogenes". Diogenes hade en desillusionerad syn på världen – cynisk i denna bemärkelse – som menade att lyckan består i den inre frihet man uppnår genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, inte helt olikt buddhismen. Han sade sig i ett berömt uttalande inte vara medborgare i någon stat utan en världsmedborgare.
[33]
Grekisk filosof( ej att förväxla med den store geometrikern från Alexandria), han var lärjunge till Sokrates och grundare av den megariska skolan. Han hävdade att den sanna verkligheten är en absolut enhet, oföränderlig och ett med det goda. Andra läror är falska och måste avslöjas. Metoden var den sokratiska men urartade alltmer till en spetsfundig disputationskonst, eristiken, vilken kommit att känneteckna skolan.
[34]
Grekisk filosof, bankad till döds med mortelstötar.
[35]
Herakleides från Pontos, född 388, död 315 f.Kr., var en grekisk astronom och filosof. Han verkade vid Platons akademi i Aten och var den förste som förklarade att himlens dagliga rörelse beror på att klotet jorden vrider sig kring en egen axel, ett varv per dygn.
[36]
Xenokrates delade in filosofin i logik, fysik och etik, och anses också ofta vara den förste att försöka skilja sinne, kropp och själ. Han hävdade att verkligheten är en kombination av perception, kunskap och åsikter.
Xenokrates blev år 322 f.Kr. ledare för den platonska Akademin. Han var vän med Aristoteles.
Xenokrates som var fattig men mycket vältalig. Han talade så väl, sades det, att en full ung man, Polemon, blev så imponerad av Xenokrates tal att han omedelbart blev nykter för resten av sitt liv, och började studera för filosofen och till sist blev hans efterträdare som Akademins rektor.

[37]
Grekisk filosof och naturforskare. Han föddes i Stageira en liten stad vid Egeiska havets nordkust (Makedonien) och kom som 17 åring till Athen, där han blev lärjunge vid Platons akademi. Omkring 340 f.Kr. blev han lärare åt Alexeander den store, men kom 335 f.Kr tillbaka till Athen, där han grundade en skola, Lykeion (Lyceum) eller den Peripatetiska skolan (Peripatos = övertäckt galleria, promenad- och diskussionshall). Det var inte en skola i juridisk mening som han grundade, han var förhindrad från detta redan av den omständigheten att han som utlänning inte kunde förvärva fast egendom. 12 år senare lämnade han  av politiska skäl Athen och dog i landsflykt i Chalkis på ön Eubea (hans mors födelseort). Aristoteles sysslade med praktiskt taget alla dåtida vetenskaper utom matematik. Hans mångsidighet resulterade i ett omfattande författarskap, av vilket dock endast delar finns bevarade, många i lärjungeavskrifter av hans föreläsningar eller referat som hans åhörare har skrivit ner. Från honom stammar den än i dag giltiga åtskillnaden mellan teoretisk (etik och politik) och praktisk filosofi (matematik och naturfilosofi). Han har haft en oerhörd betydelse för den vetenskapliga utvecklingen, och han kan bl.a. anses som grundläggare av logiken och av den biologiska vetenskapen, men även hans fysikaliska och psykologiska studier var banbrytande. Inom estitiken har han skapat teorier om litteraturen och hans Poetik ansågs som normgivande ännu på 1700-talet. Aristoteles hade delvis andra uppfattningar inom metafysiken  än sin lärare Platon och utvecklade i stället sin egen lära kring de fyra begreppen form, materia, rörelse och ändamål. Han hävdar även att det finns bara  en värld, den synliga eftersom  han kategoriskt förklarade att det tomma rummet inte existerar. Aristoteles läroböcker i logik, samlade under titeln Organon, användes långt in i nyare tid, och den formella logiken grundar sig fortfarande på hans läror.  Logiken betraktade han som ett oumbärligt redskap för filosofin som t.ex. att med två axiomer kan man utesluta ett tredje alternativ. Som naturforskare har Aristoteles haft störst betydelse inom zoologin. Tre skrifter har bevarats; Om djurens liv, Om djurens delar och Om djurens fortplantning. I dessa gör Aristoteles ett försök till systematisering av djurriket. I sin fysikaliska och astronomiska skrifter beskrev Aristoteles himlakropparnas rörelser, och den världsbild han därmed konstruerade accepterades av vetenskapsmän i hundratals år. Han var en empirist som i likhet med Pythagoras hävdade att jorden är rund men Aristoteles ansåg att jorden står stilla i universums mitt. Känd är också hans från äldre grekisk filosofi övertagna teorin om den jordiska  materians uppbyggnad av de fyra elementen jord. vatten, eld och luft. Aristoteles hävdade att tänkandet ägde rum i huvudet medan vårt minne fanns lagrat i hjärtat, både tanke och minne behövde ett hem, han menade också att "ytterst söker människan lyckan genom självförverkligande och självtillräcklighet". Inom teologin omstörtade han den platonska idéläran genom att bestrida själens odödlighet, skapelsetanken och tron på Försynen.
I den persiska filosofen och läkaren Avicenne (980-1037) fick Aristoteles en stor beundrare och genom talrika översättningar från arabiska (bl.a. Metafysiken) fick Aristoteles och arabiskt kunnande en alltmer central ställning i det västerländska utbildningssystemet under 1100-talet. Under 1300-talet grundades de nya universiteten i Wien och Prag, Köln och Heidelberg som baserades på skolastisk aristotelism. I framför allt universiteten i Paris och Oxford formerades samtidigt motrörelser mot Aristoteles´ naturfilosofi, och även mot hans ontologi och kunskapsteori. Till de skarpaste kritikerna hörde humanisterna.

Den mest kända i Aristoteles vetenskapslära är hans teori om
syllogismerna, dvs hans regler för korrekt bevisföring. Han utvecklade dessa ur santals- och diskussionskonsten. Den som påstår något i en diskussion måste helst kunna visa att det han påstår följer av något som alla är överens om. Dessutom kommer den som argumenterar att få ett övertag om han kan visa att motståndaren bryter mot sina egna förutsättningar eller mot något som alla håller för sant. Syllogismens enklaste form är slutledningen från två premisser.(P) till en slutsats (S). Syllogismens slutsats ger ingen ny information förutom den som getts i premisserna. Syllogismen är en slutledning som visar varför det förhållande som uttrycks i slutsatsen är nödvändig. Därmed gör den "möjlig" (implicit) kunskap till "verklig" (explicit" kunskap. Vetenskapsmannens viktigaste uppgift, menar Aristoteles, är att hitta de rätta premisserna för ett påstående eller en iakttagelse, dvs att gå från det konkreta till det allmänna för att ta reda på vilken typ av nödvändighet som var verksam när något faktiskt skedde. Syllogismen omfattar högst tre termer: överterm (Ö), underterm (U) och medelterm (M).
T.ex.
Om dödlighet tillkommer alla människor (Ö) och det att vara människa tillkommer alla Athenare (M),
tillkommer dödlighet med nödvändighet alla Athenare (Ö).

Premiss1: Alla människor (
M) är dödliga (Ö)
Premiss2: Athenare (
U) är människor (M)
-----------------------------------------
Stutsats: Athenare (
U) är dödliga (Ö)

Aristoteles stora logiska upptäkt var, att oavsett vilka substantiv och adjektiv man satte in, skulle man få en giltig slutledning. Slutledningens giltighet är nämligen inte beroende av påståendeinnehållet i premisserna eller slutsatsen. Slutledningar är, precis som räknestycken, giltiga när de har den nödvändiga formen, oavsett om det handlar om att räkna äpplen eller päron. Slutledningen kan dessutom vara giltig i sin egenskap av slutledning, även om påståendena i premisserna och slutsatsen är rent nonsens. Och slutsatsen kan vara sant påstående utan att slutledningen av det skälet är giltigt. Slutledningens giltighet är uteslutande beroende av formen. Innhållet är en sak för sig.
Många menar att Aristoteles största bidrag till filosofin och vetenskapen just ligger i denna åtskillnad mellan slutledningens form och dess innehåll. Aristoteles lägger på detta sätt grunden till det vi kallar formell logik, dvs läran om hur slutledningar kan och bör se ut. Han är den förste som ser att påståendena i premisserna och slutsatsen har så lite med slutledningens form att göra, att man kan ersätta de tre termerna med variabler, dvs bokstavssymboler som kan stå för all världens egenskaper och ting.
DE allmänna lagar som observationerna sätts i samband med måste vara säkrare och klarare än de enskilda händelserna. De får inte själva kräva bevis, utan måste kunna härledas ur axiom, dvs obevisbara påståenden som man tar som utgångspunkt och som inte kan betvivlas. Syllogismen är alltså ingen metod för upptäkter utan en bevismetod.
 
Causa Finalis - den verkande orsaken - ändamålet eller syftet varför handlingen skedde är en bärande princip för Aristoteles.

Aristoteles var nyfiken på allt, och hade åsikter om allt. Ännu delar många hans inställning till forskarens uppgift och kall. Förståelse av sammanhang i naturen kommer att ge insikter om något vackert. Men det finns även drag i hans resonemang som länge förde många discipliner, särskilt biologin, åt fel håll: tron att vi hittar ändamålsenlighet överallt. Det dröjde till Hume och framförallt Darwin innan vi kunde börja överge den tanken.
- Även i studiet av de djur som är mindre tilltalande att se på, ger den natur som skapat dem särskilda nöjen för personer som är i stånd att känna till orsaker, och till temperamentet är filosofer.
(enligt Aristoteles)
- För den existens vi finner i naturen är inte betingad av blind slump utan av ändamålsenlighet, och skälet till att dessa varelser fortlever eller börjar existera ligger helt och hållet inom det skönas domän. (
enligt Aristoteles)

Skrifter
Protreptikos
Athens författning
Corpus Aristotelicum (sammanställd av  Andronikos) den består av:
Organion (instrument, verktyg för alla vetenskaper)
- Kategorierna
- Statsläran
- Analytikerna ( bl.a. Fysiken och Metafysiken)
-Topiken
 
Citat:
Vem som helst kan bli arg, det är lätt.
men att bli arg på rätt person
i lagom dos,
i rätt tid,
av rätt anledning,
på rätt sätt,
det är svårare.
[38]
Naturforskare och filosof som utgav bl.a. Arbeten i botanik och har därför understundom kallats för botanikens fader.  Han var lärjunge till Aristoteles och efterträdde denne som ledare för Lykeion (Peritatetiska skolan)
 
[39]
Pyrrhon (latiniserat Pyrrho) var en grekisk filosof som levde cirka 360-272 f.Kr.. Han kallas ibland för "den förste skeptikern". Han föddes i Elis och studerade filosofi för Anaxarchos. Epikuros blev inspirerad av pyrrhonismen.

[40]
Grekisk filosof från ön Samos utanför Turkiet, verksam i Athen. Av Epikuros´upp till 300 verk har endast brottstycken blivit bevarade, liksom för de andra hellenistiska filosoferna. Hans filosofi, epikureismen, vann anslutning hos en stor skara lärjungar och upptogs av senare romerska filosofer och författare, bland vilka framför allt poeterna  Lucretius och Horatius har fört hans tankar till eftervärlden. Människan bör söka de ting som ger lust; men därmed menas inte nöjeslivet och tillfällig njutning, utan det livets goda som leder till lycka på längre sikt. Epikuros menar att man bör undvika det som skapar oro, såsom politik och offentligt liv, och leva i  och stillhet bland sina vänner. För Epikuros var Ataraxin  själens oberörda ro, livets mål. Detta mål likställer han med frihet från fruktan och smärta, vilket i hans filosofi är detsamma som lust. Enligt Epikuros har naturen givit oss upplevelserna av glädje och smärta som enda orienteringspunkt vid val av handlingsalternativ. Begreppet det goda härstammar följaktligen från erfarenheten av det behagliga och begreppet det dåliga från erfarenheten av smärta, och därför måste ett så gott liv som möjligt vare ett så behagligt liv som möjligt. För Epikuros var frihet och självständighet viktigt och därför köpte han en trädgård i en förort  till Athen för att där kunna leva tillsammans med sina vänner. Därav kommer det sig att hans skola också betecknades som ”Epikuros´trädgård”. Han anslöt sig till Demokritos' materialistiska och atomistiska lära, då han i denna såg ett sätt att undgå vidskeplig fruktan för döden och gudarna. Han lär att döden, som ju bara är en upplösning av en atomär formation, inte kan göra oss något eftersom vi bara har förnimmelser så länge kroppen består. Den kristna traditionen har dock uppfattat Epikuros som paradexempel på en hednisk och omoralisk filosof som representerar materialism, ateism och egoism.
[41]
Grundare av stoicismen och den stoiska skolan eller Stoan, som fick sitt namn av att han bedrev sin filosofiska undervisning i Stoa poikile (= den brokiga pelarhallen) i Athen.
[42]
Lärjunge till Zenon
[43]
Grekisk filosof av den kyrenaiska (cyreneiska) skolan, vars strävan efter njutning hade resulterat i livsleda och som därför hävdade att man gjorde bäst i att begå självmord. Man kallade även Hegesias för Peisithanatos "dödsövertalaren".
[44]
Arkimedes eller Archimedes, född 287 f.Kr., död 212 f.Kr., var en grekisk matematiker, astronom och filosof. Arkimedes betraktas som en av antikens största begåvningar med en helt unik begåvning att tränga ned i problemen,oavsett om det handlade om matematik, astronomi eller igenjörskonst. Den romerska historikern Valerius Maximus beskrev att Arkimedes dödas av en romersk soldat vid den romerska erövringen av stadsstaten Syrakusa på Sicilien som på den tiden var grekiskt. Med den stora tänkarens död förlorade välden ett geni, som begåvade sin samtid och eftervärld med en rad uppfinningar plus upptäckten av ett antal fysikaliska lagar. Till exempel lyckades han definiera talet pi /förhållandetmellan en cirkels omkrets och dess diameter) med stor precision. Han var även den förste som insåg principen bakom kroppens lyftkraft i vätskor, "Heureka" (jag har funnit det) lär han ha ropat, medan han satte i badet och såg vattnet som runnet över kanten ut på marken. Även med avseende på vapen var Arkimedes före sin tid. När en romersk arme år 214 f Kr anföll Syrakusa, stod Arkimedes för stadens försvar. Han hade inte bara konstruerat kraftfulla katapulter. som bombaderade fienden med spjut, pilar och stura stenar utan även byggt ett slags kranar, som lyfte romarnas skepp högt upp i luften. Där hängde de enligt den grekiske historikern Plutarchos och dinglade, tills alla sjömännen hade skakats överbord. Det ledde till att romarna drog sig tillbaka för att i stället knäcka Syrakusa med en långvaraig belägring. Det lyckades 212 f Kr, när Arkimedes dödades
[45]
Namnet kan även skrivas som Chrysippus (latin). Lärjunge till Kleanthes. Han var en av de mest betydande ledarna (lärare) inom stoicismen.Han kom ursprungligen från Cilicien eller från Soloi?
[46]
Diogenes Laertios, en filosof som skrev ett samlingsverk med biografier över antikens filosofer.
[47]
Grekisk vetenskapsman och filosof, grundare av en filosofiskola på Rohdos. Hans skrifter är nästan helt förlorade, men han har betytt mycket som inspirator, lärare och vetenskapsman. Poseidonius hade en stoisk syn med inslag av platonska tankar. Kosmos är en levande organism, där allt är förbundet med och påverkar varann. En omedelbar insikt om detta och om den styrande samordningsprincipen (logos) är filosofins mål. Poseidonius tänkte sig också att kulturen förnyas - återvänder till logos - efter periodiska katastrofer.
[48]
Romersk advokat, författare och politiker, samtida med Catullus och Caesar. Genom att hans författarskap till stor del bevarats och till stor del innehåller förtroliga brev, är han den person från antiken som vi känner bäst. Ciceros bevarade författarskap omfattar brev, tal, skrifter om talekonsten samt filosofiska skrifter eller rättare sagt populärfilosofiska, ty någon filosof var han inte och ville inte heller ge sken av att vara det. Vad han ville var att för sina landmän presentera den grekiska filosofin eller åtminstone de delar av den som kunde uppskattas av en förnuftigt och praktiskt tänkande romersk publik. Dessa verk t.ex. Tuskulanska samtal - kallades så därför att de fördes på hans lantställe vid Tusculum sydöst om Rom - vidare Om plikterna, Om ålderdomen, Om vänskapen, Om det högsta goda och onda, Om staten, Om lagarna är således närmast eklektiska, d.v.s. sammanställda av ideer som hämtats från olika håll. De är skrivna i den dialogform som vi känner igen från Platon och Aristoteles. Deras roll i den västerländska bildningshistorien kan knappast överskattas - ur dem hämtade de äldsta kyrkofäderna inspiration, under renässansen blev Ciceros språk normgivande, och den franska upplysningen uppskattade i hög grad hans skeptiska inställning i metafysiska frågor och lika toleranta i etiska. Av stor betydelse är hans stilistiska verksamhet där han utvecklade den latinska prosan därhän att den blev ett tankens smidiga redskap och därmed också ett mönster för sättet att uttrycka sig - inte bara på latin utan också på nationalspråken i Västerlandet. Fortfarande är vi , mer eller mindre medvetet, efter tvåtusen år, påverkade av de ciceronianska stilistiken när vi uttrycker oss i skrift och vårdat tal.  Bland de retoriska skrifterna märks Om talaren, som är en handbok i talekonst, och Brutus, som är en framställning av den romerska talekonstens historia. Ciceros politiska verksamhet var mindre framgångsrik och kostade honom slutligen livet. Hans drag av gentlemanna beteende gjorde att han passade mindre bra in i turerna mellan Caesar och Pompejus, Antonius och Octavianus. För detta hade det fordrats betydligt mera maktlystnad och hänsynslöshet och betydligt mindre av stoisk dygd och intellektuellt vägande för och emot i svåra frågor.
[49]
Den elfte i raden av ledare för den aristoteliska skolan (peripatetiska skolan). Som en följd av en Aristoteles-renäsans i Rom sammanställde han Corpus Aristotelicum, en noggrann utgåva av Aristoteles läroskrifter.
[50]
Lucius Annaeus Seneca,  även kallad Seneca d.y. föddes 4 f.Kr och dog 65 - romersk jurist och filosof av den stoiska skolan, författare/dramatiker och politiker, född i Cordova i Spanien. Han spelade en stor roll som kejsar Neros lärare och rådgivare men drog sig till slut helt tillbaka. Seneca anklagades år 65 e.Kr. för delaktighet i Pisos sammansvärjning mot Nero, vilken såsom en särskild förmån gav sin gamle lärare möjlighet att begå självmord. Som filosof tillhörde Seneca den stoiska skolan, vilket betyder att han förespråkade viljefasthet och självbehärskning. En stoiker ska inte sträva efter rikedom, men på den punkten är det tveksamt om Seneca levde som han lärde, för han var omåttligt rik. Senecas filosofi ligger inte långt från den kristna livsåskådningen och det tvistas om huruvida han träffade Paulus i Rom. Han har efterlämnat skrifter med etiskt och moraliskt innehåll och han uppmanade i sina texter till måttfullhet och en försonlig och balanserad syn på tillvaron. Han skrev ett hundratal brev samt nio tragedier (Herkules, Medea, Agamemnon m.fl.). De betraktas som mästerverk i senrenässansens och barockens Europa.
Citat:
- Blygsamheten förbjuder vad lagen tillåter.
- Den som ber blygt ber om ett nej.
- Det finns två grupper av människor , en som går före och uträttar något och en som kommer efter och kritiserar.
- Du undviker avund, om du förstår att hålla din glädje för dig själv.
- En kvinna som är dygdig och vacker är en ovärderlig skatt, även om hennes klädedräkt är enkel.
- Gör inte sådant som dina ovänner inte bör få veta.
- Homines dum docent discunt - man lär sig själv då man lär andra.
- Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma.
- Man måste ge mer akt på med vem man äter och dricker än på vad man äter och dricker.
- Människonaturen är ofta böjd att använda förstoringsglas till att se andras fel i stället för att använda spegel till att kunna upptäcka sina egna.
- När det gäller krig frågar mänskligheten efter resultatet, inte efter orsakerna.
- Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare.
 
[51]
Plutarchos (andra stavningar Plutarkos, Plutark, el. Plutarch, etc), född cirka 46 e.Kr., död cirka 120 e.Kr., var en grekisk filosof och författare från Chaironeia i Boiotien. Han var en av det romerska rikets mest framstående författare, om man utgår från bevarat material vilket utgör en viktig del av den antika traditionen. Bland annat så har han efterlämnat sig 300 skrifter, varav 150 finns bevarade.
[52]
Skeptiker som avvisade allt onödigt bildningsgods.
[53]
Epiktetos (Epictetus) föddes troligen i Hierapolis i Frygien, vilket namn hans föräldrar gav honom är okänt - ordet epiktetos är grekiska för att förvärva något. Epiktetos, var slav hos en överste i kejsar Neros livvakt.
Sedermera frigavs han och han levde  ett fattigt liv i Rom där han var lärare i filosofi fram till att han och andra filosofer  tvingades i exil av kejsare Domitianus år 90 till Nicopolis i dagens nordvästra Grekland, där han dog.
Epiktetus var anhängare av stoicismen, att den som bryr sig om sin själ och lever det goda livet inte behöver bekymra sig om vardagens timliga besvär. Som stoisk moralfilosof uppmanar han till att söka en inre frihet för att känna lycka oavsett yttre omständigheter. Genom att leva ett liv i förnuft kan människan nå det goda, eudaimonia.
Ett av grundbegreppen i stoicismen är "apatheia" och åsyftar en behärskad sinnesro, fri från lidelser och lidande, som man bör sträva efter att uppnå. Epiktetos tror inte på ondska; "ingen måltavla i världen sätts upp för att man ska missa den. Alltså finns det ingenting i världen som är ont i sig självt, till sin natur." Överhuvudtaget bygger stoicismen på sunda värderingar
Epiktetos viktigaste tankar utifrån hans föreläsningar har samlats av hans elev Arrianus i Enchiridion, en liten "handbok" (på svenska "Handbok i livets konst") . Denna skrift är ett av de förnämsta uttrycken för den stoiska livsvisdomen, och den är alltjämt mycket läst eftersom den innehåller praktiska råd på vilken inställning man bör ha och hur man bör gå till väga för att kunna njuta av livet.
"En del av tillvaron står i vår makt, en annan del inte." Så inleds handboken. Det är ingen mening med att bli upprörd av det som man inte kan påverka och ändra, menar filosofen. Om man är fattig eller slav och inte kan göra något åt detta, så är det bäst att utan knot acceptera sitt öde och göra det bästa möjliga av det. Däremot kan man råda över sina egna tankar, känslor och begär. Man kan behärska sitt eget inre, kuva de sinnesrörelser som hotar att störa själens lugn.
Epiktetos är bland annat av åsikten att döden inte är någonting fruktansvärt, utan att "det fruktansvärda ligger i åsikten att döden är fruktansvärd", vi bör alltså egentligen snarare vara rädda för att vara rädda för att dö än rädda för att dö, enligt Epiktetos bör vi dock inte vara rädda för det heller.
Epiktetos har en rätt karg syn på verkligheten, där vi skall se allt vi har, inklusive vår egen kropp som ett lån från Gud, i Epiktetos fall Zeus, och vi bör inte sörja när våra nära och kära dör utan försöka reagera som när någon mer avlägsen dör och bara säga att "vi skall alla den vägen vandra". Om jag inte minns helt fel så var det (epikuréen) Epikuros som hävdade att det torde vara omöjligt att vara rädd för döden när man väl insett att allt den innebär är upphörande av all förnimmelse och tankeverksamhet.

[54]
Grekisk filosof, och kommentator av Aristoteles’ läror, utgav egna kommentarer till Aristoteles skrifter. Argumenterade mot själens odödlighet. Vid ett tillfälle när den berömde grekiska läkaren Galenos skulle förevisa ett komplicerat ingrepp i struphuvudet på en levande gris ville Alexander först ha en debatt om sinnena. Galenos blev förnärmad och kallade Alexander för "Åsneskalle" i en av sina skrifter.
[55]
Grekisk läkare och filosof från staden Pergamon. Död omkring 200 e.Kr. Verksam i Rom, bl.a. som livläkare hos kejsarna Marcus Aurelius och Commondus. Han sammanfattade sin tids medicinska vetande i ett 150-tal skrifter och uppställde ett medicinskt system, som blev normgivande för läkekonsten ända fram till renässansen. Enligt Galenos uppkommer sjukdomar genom rubbningar av balansen mellan de fyra viktiga kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla.
[56]
Kejsare Rom 161-180 e.Kr. (till 169 tillsammans med Lucius Veras) Han har gått till eftervärlden som "kejsarfilosofen" och om Marcus Aurelius har det sagts, "en av de ädlaste som innehaft en tron". Hans på grekiska skrivna Självbetraktelser består av stoiska färgade reflexioner över livets villkor och är en profan uppbyggelsebok. För de kristna har han däremot ingen förståelse. Marcus Aurelius var ingen krigare till sin läggning men blev tvingad att föra krig under större delen av sin regeringstid. Under hans regeringstid angreps riket av bl.a. partherna och flera germanstammar, främst markomannerna, vilka slogs tillbaka under långvariga krig. Han dog i ett härläger i Wien.
[57]
Grundare av nyplatonismen. Lärare till Plotinos.
[58]
Grekisk neoplatonsk filosof, han växte upp  i Alexandria i det helleniserade Egypten, men kom tidigt till Rom, där han upprättade en skola och undervisade om Platon på sitt sätt om mystik och Nyplatonismen. Hans tankar har systematiskt sammanstälts av lärjungen Porphyrios i Enneaderna. Centrum i Plotinos´ filosofi är, som han själv betonar, läran om de ursprungliga andliga varaformerna (hypostaserna): det Ena, anden och själen. Denna lära uppfattar Plotinos som kvintessensen av all vishet och filosofi. Platon hade redan i sin filosofi utförligt framställt det själsligas verklighet på såväl det mänskliga som det kosmisk planet. Det själsliga, världssjälen och alla slag av enskilda själar, var för honom en förmedlande instans mellan de i sanning varande idéernas intelligibla rike och de fysiska tingens sinnligt förnimbara rike (Timaios). Plotinos intresserade sig för Platons allegorier och myter, han tog fasta på mystiken i dialoger som "Faidon" och delar av "Staten", och han fascinerades av resonemangen om kärleken i "Symposion". matematik och vetenskap, samhällsmoral och politik låg däremot utanför hans tolkning av Platon. Plotinos hänvisar ännu tydligare än Platon det egentligt själsliga, själens andliga grund, helt och hållet till det intelligibla området. Det själsligas verklighet utgör hos Plotinos en integrerad del av den andliga sfären, den översinnliga världen, vilket bland annat har tillföljd att han mellan det själsliga och kropparnas värld måste skjuta in ett hierarkiskt mellanled: varifrån natur som det i kropparnas värld immanent själsliga. Själen hör alltså tillsammans med idéerna och Det goda (det Ena) till de tre ursprungliga andliga storheterna. Det Ena ser Plotinos som bortom idéernas mångfald, det är också bortom den högsta andlighet och tänkandet. Ty ande och tänkande är alltid förbundna med mångfald och inte fullkomligt en-faldig och därför underlägsen det fullkomligt ena. Viktigt är även att Plotinos uppfattade att idéerna är tal och dynamiskt verkande krafter. Plotinos särskilda sätt att få ett intellektuellt grep om det gudomliga ursprunget kom senare att betecknas med begreppet negativ tologi. Det ena-goda är alltså varken ande, idé, varande eller tänkande. Dess väsen har inga direkta kännetecken. Det ena-goda som högsta princip är i sin absoluta en-faldighet och godhet också den oändliga urgrunden för allt ändligt och bestämt varande, och är i denna funktion också, i överförd mening, högsta kraft och mäktighet. I likhet med Platon tänker sig Plotinos sig en åtskillnad mellan världssjälen och de enskilda själarna, vilka enligt Plotinos alla framsprungit ur världsjälen, medan världssjälen omedelbart uppståt ur den gudomliga anden. Den andliga världen utmärks av enhet i mångfalden, av harmoni och alla delars oskiljaktighet, medan den kroppsliga världen rymmer en övervikt av mångfald i förhållande till enhet och rymmer den ständiga faran att delarna skall falla isär. I stället för harmoni är strid och uppgörelser mellan motsatser förhärskande i den. Inte evighet utan timlighet och förgänglighet kännetecknar de kroppsliga tingens värld, som präglas av tillblivelsens oupphörliga flod och fenomenens flyktighet, vilket gör den till en förvriden värld av den sanna verkligheten. Medan det genom den andliga världens inverkan på det synliga fortfarande faller en glans av skönhet på denna jordiska värld, om än bara som avglans, så hänvisar diharmonin, intigheten och sönderslitenheten i denna värld till materien. Som nedersta skugga av fenomenvärlden bestämmer Plotinos denna som orsaken till allt ont i världen. Det plotinska materialbegreppet sammanfattar ett antal företrädesvis negativa kvalifikationer som i begreppets historia sedan Platon och Aristoteles dittills alltid hade varit åtskilda. I det varandes hierarki hos Plotinos har Det ena-goda sin i absolut intighet motsatta ände i materian som inte heller är kroppslig och representerar den ursprungliga ondskan. Enligt Plotinos kan människan endast förverkliga sin eviga bestämmelse om hon lämnar sin kroppsliga tillvaro och återvänder till sitt inre andliga väsen och därifrån vågar det intellektuella uppstigandet till sitt ursprung, det ena-goda. Plotinos har inte försummat att ange genom vilken livsföring och inre andlig rörelse människan kan förverkliga sin bestämmelse att förenas med den yttersta urgrunden, Det ena. Vid början av själens uppstigande är uppgiften befrielse från allt kroppsligt och sinnligt. De så kallade civila eller vanliga dygderna förbereder människan för denna befrielse genom att de sätter en gräns för affekterna och förhindrar felaktiga uppfattningar. Men den egentliga reningen och det befriande förandligandet uppnår människan först på ett rent teoretiskt plan, där hon steg för steg lämnar varje relation till handlande och yttervärlden bakom sig. Sålunda måste människan gå vidare från den sinnliga varseblivningen som är den lägsta nivån av kunskap , till den begreppsliga kunskapen, idédialektikens distinktioner och jämförelser och därifrån lyfta sig till det rent intuitiva, inte längre diskursiva (stegvis tänkande) skådandet av det översinnliga, varigenom hon får grepp om den gudomliga andens egentliga väsen. Den skådande betraktelsen överträffas av extasen, den mystiska förening med det ene-goda som den absoluta urgrunden. Först i den förverkligar människan sin högsta bestämmelse.
Plotinos och nyplatonismens filosofi är särskilt berömd för den har beskrivit hela verklighetens framspringande ur den högsta principen: som
emanation (utflöde). Plotinos talar ofta om hur de senare nivåerna av verkligheten och allt varande till följd av den högsta principens oändligt överflödande kraft liksom utflödat, utströmmat, emanerat från Det ena.
Nyplatonikerna intresserar sig inte för den aktuella världen, dess bekymmer och moral. Deras lära går tvärtom ut på att man ska dra sig undan, fly välden, för att uppnå något oändligt mycket väsentligare. Det berättas, att Plotinos under sin livstid förenades med Gud fyra gånger.
Åtskilligt av senare århundradens mystik har mer eller mindre tydliga inslag av nyplatonism. Dessa tankar fick betydelse för den tidiga kristendomen, de går nog igen hos evangelisten
Johannes, de finns hos Augustinus, hos den katolske teologen och filosofen Thomas av Aquino på 1200-talet, hos Mäster Eckart något senare och i tysk romantik.
Hegel har i sin filosofiska syn om dialektisk idealism tagit intryck av Plotinos läror.

[59]
Porphrios (grekiska: Πορφύριος; latin: Porphyrius), född med namnet Malchus 232 eller 233 i Syrien, död 304 i Rom, var en nyplatonsk filosof.
Plotinos’ främste lärjunge. Porphyrius utgav
Enneaderna, en systematisk samling av Plotinos skrifter. Porphyrios studerade för Longinos i Aten, och för Plotinos i Rom. Han skiljer sig från sin lärare Plotinos genom det avgjort praktisk-religiösa intresset och den ännu strängare asketiska riktningen. Han fortsätter Plotinos’ uppslag till allegorisk tolkning av folkreligionerna. Av hans många skrifter är jämförelsevis föga bevarat. Bland de förlorade var även en skrift, Mot de kristna, i 15 böcker, av vilket endast fragment återstår, i vilken han särskilt skall ha bekämpat läran om Kristi gudom. När Porfyrios använder sin centrala triad fadern - faderns kraft - ande menar han det som Plotinos kallade vara - liv - tänkande.
Av särskilt intresse för matematikens historia, är hans biografi om Pythagoras och kommentarer till Euklides. Han är också huvudkällan till uppgifter om Ammonios Sakkas.
[60]
Proklos utformar sin filosofi om det gudomliga med triader och en herarki av översinnliga väsen. Mellan Det ena och andens rike för Proklos in heneader, obegripliga enheter som det inte går att få kunskap om och som skall förmedla mellan det fullkomlig Ena och anden.
[61]
Överhuvud för den syriska skolan. Iamblichos anknyter till Plotinos nyplatonism och utvecklar den vidare. Han delade in varats och den gudomliga värld i flera nivåer och gudar.
[62]
Biskop som predikade och förmedlade kristen platonism
[63]
Hypatia (död 415 e. Kr), är en av få kvinnliga filosofer som är någorlunda välkänd idag. Det
beror naturligtvis inte på att kvinnor inte skulle vara lämpade för den sortens sysselsättning.
Det vittnar väl snarare om hur kvinnor förvägrats möjligheten att uttrycka sina tankar
offentligt. Hypatia blev känd för sin lärdom och snillrikhet men också sin skönhet. Hon
mördades av ett gäng kristna fundamentalister vilka tydligen ansåg att hennes verksamhet
som filosof var olämplig för en kvinna.

[64]
Teolog och kyrkofader. Han föddes i den nordafrikanska provinsen Numidien i det senromerska riket, i staden Thagasta i dagens Algeriet. Under sina tidiga studier i Kartago och Rom blev han anhängare av manikeismen, en religion av österländskt ursprung. När han 384 blev lärare i retorik i Milano, kom han i kontakt med den kristna läran, främst genom biskop Ambrosius, som 387 döpte Augustinus efter hans omvändelse till kristendomen. Fyra år senare blev Augusinus biskop i Hippo Regius i Nordafrika. Han fick enastående betydelse för den romersk-katolska kyrkan, bl.a. genom sin lära om arvssynden och Guds nåd och genom sin kyrko- och sakramentsuppfattning. Hans inflytande är märkbart ännu i hela den kristna kyrkan och han har verksamt bidragit till den europeiska kulturtraditionen. Han skrev många religösa och filosofiska verk. Till de mest betydelsefulla hör "Om Gudsstaten", som spelat stor roll för synen på stat och kyrka (Gudsstaten-Världsstaten). Sin omvändelse till kristendomen skildrar Augustinus i sina Confessiones (Bekännelser).  Här uppfattar han sitt liv som ett oförtröttligt sökande efter sanningen, det enda som han kunde finna frid i. Hos Augustinos flyter den grekiska filosofin samman med kristna tankemotiv till en helhet, som blir en förebild för stora delar av medeltiden. Enligt Augustinus måste allt filosoferande utgå från någon förvetenskaplig övertygelse. Varför då inte från den kristna tron på Gud, som betygar att han är "sanningen och livet"? En sådan strävan bemödar sig enligt Augustinus mer om sanningen (i meningen studier) än den fåfängliga nyfikenheten (curiositas), som när det gäller att förvärva kunskaper är lika intresserad av alla ståndpunkter. På så sätt fångar Augustinus in vetenskap och filosofi innanför den kristna trons horisont. Filosofi och teologi blir inte åtskilda, utan betingar ömsesidigt varandra. Den kristna lärans andliga innehåll, som kyrkan förkunnar, blir till rättesnöre för sanningssökandet. Den nyplatonska indelningen av verkligheten i  Det ena, det noetiska (andliga) och det psykiska (själsliga), blev för Augustinus ett kristet treenighetsbegrepp om Gud, idéerna och människosjälen. Människans vetskap om den egna förgängligheten  förutsätter enligt Augustinus en vetskap om det oförgängliga och det eviga. Varat ser han som det minsta tänkbara ögonblicket mellan förflutet och framtid. I nuet som är den egentliga verkligheten minns vi det som förflutit, i nuet ser vi det som pågår och i nuet är vi nyfikna på det som skall komma.
[65]
Senromersk filosof och politiker, en av Teoderik den stores betrodda män, tills han anklagades för högförräderi och avrättades. Han är mest känd för sina översättningar och kommentarer till grekiska filosofers, bl.a. Aristoteles´verk, genom vilka han verkade som en förmedlare mellan antik och medeltid. De consolatione philosophiae ("Om filosofins tröst"), som han skrev under fängelsetiden, har varit en mycket läst uppbyggelsebok särskilt under medeltiden. Han är kallad för västerlandets uppfostrare.
[66]
Arabisk läkare och filosof, verksam i Bagdad, Persien. Hans egentliga namn var Abn-I-Hasan Ibn Sina. Han var den förste filosof att skilja mellan essens (vad något är) och existens (att något är). Han menade att de är två olika ting, med undantag av Gud där de sammanfaller. Han räknade med en substantiell själ, som kan överleva den kroppsliga döden, men förnekade kroppens uppståndelse.  Sina medicinska kunskaper återgav han i en stor handbok kallad "Kanon". Den hade som förebild arbeten av Galenos och Aristoteles. Boken översattes till latin och hade stor betydelse ända in på 1700-talets Europa. Han skrev även filosofiska verk, påverkade av först nyplatonismen och senare av Aristoteles.
[67]
Helgonförklarad teolog och filosof. Han anses som en av sin tids största teologer och har kallats skolastikens fader. Han var född i Italien , där han blev munk. 1093 utsågs han till ärkebiskop av Canterburry i England, men tvingades två gånger gå i landsflykt på grund av sina tvister med kungahuset. Till hans lärosatser hörde, att man måste tro för att kunna förstå och vinna kunskap, och att Gud som högsta väsen existerar även som människa. Anselm sökte ett nytt, enklare argument för att Gud existerar och att han är sådan som den kristna tron säger. I sin bok Proslogion lägger han fram formeln "det som är sådant att intet mer fullkomligt (större) tänkas kan". Denna formel kunde både teisten och ateisten enas om, också den som bestrider att Gud existerar måste ju veta vems existens han bestrider. Med följdfrågan kommer enligt Anselm beviset på Guds existens när han ersätter "Det" med Gud och frågar "Om det (Gud) som är sådant att intet mer fullkomligt (större) tänkas kan är mer fullkomligt om det existerar än om det inte existerar" då får man genast med svaret också beviset.
I sin enklast form leder Anselms lösning på problemet till: Om någon accepterar att man kan definiera Gud som "det som är sådant att intet mer fullkomligt tänkas kan" (och det kan också den göra som ämnar bestrida Guds existens) och medger att "det som är sådant att intet mer fullkomligt tänkas kan" är mer fullkomligt om det reellt existerar än om det bara är tänkt men inte existerar, så motsäger han sig själv när han påstår att "det som är sådant att intet mer fullkomligt tänkas kan" inte reellt existerar.
[68]
Al-Ghazali föddes år 1058 i Tus i Khorasan, en region i Persien i nuvarande Iran. Han var en av medeltidens största filosofer och teologer. Hans tankar kom att påverka islam, judendom och kristendom ända fram till våra dagar. Hans skrifter läses fortfarande i moskéer och på västerländska universitet. Han blev en pionjär inom den religiösa mystiken. I sin självbiografi, Frälsaren från villfarelse, berättar han hur rationell filosofi bokstavligen höll på att kväva honom. I sina skrifter förenar han ett rationellt tänkande med erfarenheter och sanningar från själens djup.

Al-Ghazalis popularitet bland européer kan bero på att hans verk är lättillgängliga och att de teologiska resonemangen är besläktade med europeisk teologi. Al-Ghazali argumenterade emot den andra vågen av grekiskt (hellenistiskt) influerat tänkande som
Avicenna (d.1037) med flera var en del av. Al-Ghazali förde tänkande vidare genom att koppla samman filosofi och teologi. I boken The Inconsistency (Incoherence) of the Philosophers, Filosofins sammanbrott eller Filosofernas självmotsägelse, (Tahāfut al-Falāsifaʰ), på arabiska تهافت الفلاسفة, argumenterar han emot nyplatonismen. Al-Ghazali var dock inte helt negativ till den andra vågens hellenism, utan har skrivit mycket om Aristoteles' logiska slutledning (syllogism). Al-Ghazalis resonemang var överlägsna de tidigare al-Ash’ari-tänkarna som använde sig av mu’tazilitisk argumentation och den arabiske historikern Ibn Khaldun menade att al-Ghazali var den första som skrev som moderna teologer.

Al-Ghazali insåg teologins och filosofins begränsningar. Mänsklig tankeverksamhet leder inte till närhet till Gud. Han anammade sufismen och sökte närhet till Gud genom mystiken. Teologins funktion och mening minskade och al-Ghazali menade att den var en livlina för den troende. Det var inte så att al-Ghazali helt hade tagit avstånd från teologin och ulema, utan vid den här tiden var sufismen en del av den sunnitiska traditionen. Teologin och de vedertagna plikterna som beskrivs i shari’a slutar där tar sufismen vid. Al-Ghazali menade att ett sant sufiskt leverne bestod i att troget efterleva de vedertagna plikterna och inte förrän då kunde man nå en högre position, närmare Gud.

Al-Ghazali fortsatte att publicera verk efter att han blivit sufier, men det är osäkert om alla texter verkligen är skrivna av honom. Det är vanligt inom islamisk tradition att en framstående tänkare tillskrivs verk och idéer som publicerats efter personens död.


[69]
Fransk skolastisk teolog. Han fördömdes av kyrkan för sin syn på treenighetsläran och försoningsläran och för sin krav att förståndspröva trons grunder.
[70]
Arabisk filosof, läkare och astronom. Hans egentliga namn var Ibn Rushd. Averroës åtnjöt stort förtroende hos den regerande kalifen i Córdoba ( i moriska Spanien). På dennes uppdrag översatte och kommenterade han Aristoteles skrifter. Hans kommentarer översattes till latin och fick stor betydelse för de teologiska och filosofiska lärornas utveckling. Insatsen fick långt större betydelse för den kristna kyrkan än för islam. Averroës filosofi kom i konflikt med både kristendom och islam. Den katolska kyrkan fördömde emellertid vissa delar av hans egen lära, så t.ex. tron på "de båda sanningarna", d.v.s. att en filosofisk sanning kan vara teologiskt falsk och omvänt. 1195 fråntogs han sina ämbeten hos kalifen och drevs i landsflykt. Han dog tre år senare i Marocko.
[71]
Moses Maimonides, född 1135 eller 1138 i Córdoba (i moriska Spanien), död 13 december 1204, i Fustat, då en förstad till Kairo, i Egypten var en judisk rättslärd och läkare. Han räknas som en av de främsta rabbinerna och filosoferna inom judisk tradition.
För att förenkla studiet av
Talmud för den genomsnittligt bildade juden framställde han hela den judiska läran på ett förenklat sätt. Han kallade detta verk för Mishné Torah som han påbörjade vid 23 års ålder och färdigställde den 10 år senare. Verket är en så kallade halakhisk lagsamling. Maimonides kom dock att revidera den gång på gång under sin levnad. Han skrev även en kommentarer till Mishna. I sitt filosofiska huvudverk Vägvisare för den villrådige (Översatt från arab. till engelska av M Friedländer: The Guide for the Perplexed, 1904) försökte han visa att den aristoteliska filosofin är förenlig med den judiska tron. Hans skrifter utövade ett stort inflytande, bland annat på Thomas av Aquino. I sitt filosofiska tänkande var han djupt inspirerad av islamisk filosofi (kalam)som vid denna tid utövade stort inflytande på både kristna och judiska tänkare.
[72]
Engelsk filosof och naturforskare. Franciskanmunk. Hans egna forskningar inom matematik, astronomi och framför allt optik - bl.a. uppfann han förstoringsglaset - gjorde honom till en av den tidens lärdaste män och satte honom i stånd att skarpt kritisera skolastikens bristande vetenskapliga metodik och blinda auktoritetstro. Hans stora kunskaper gjorde honom inte bara berömd utan också fruktad och han fick  tillbringa sin sista tio år i fängelse.
[73]
Italiensk filosof och teolog, den främste av de medeltida skolastikerna kallades Doctor angelicus (=den änglalike läraren). Han intogs i dominikanorden 1244 och kanoniserades 1323. I encyklikanen Aeternis patris 1879 blev han anbefalld som romerska-katolska kyrkans officielle filosof. Hans lärobyggnad Thomismen, är den ena av skolastikens två huvudriktningar. den andra  scotismen, odlad framför allt av franciskanorden och stammade från Duns Scotus. Thomismen är det mest systematiska och omfattande försöket att förena kristen tro med samtidens profana vetande, d.v.s. den aristoteliska filosofin. Tron var för tomismen ett högre vetande, medan för scotismen tro och vetande var strängt åtskilda. Även Thomas skiljer på teologisk tro och filosofiskt vetande men som han anser kompletterar varandra, utifrån att den kristna läran ej strider mot förnuftet fastän den ibland är ofattbar för förnuftet. Thomas accepterar det gudsbevis som bygger på att världen måste ha en första orsak. Man kan få kunskap om hur Gud är och icke är genom analogier och negationer. Thomas var kunskapsteoretisk empirist samt begreppsrealist. Det högsta goda för människan uppnås först i livet efter detta, varför staten, som skall tillfredställa mänskliga behov, måste underordnas kyrkan. Han slår fast att människan är genom sin kunskapsförmåga bunden till denna konkreta värld och därför är människans plats världen. Med detta avvisar Thomas alla föreställningar om medfödda idéer. All mänsklig kunskap börjar med den sinnliga varseblivningens erfarenhet av konkreta ting: Thomas´ mest betydande och mest geniala verk är Summa  theologiae (1265-72). Bland hans övriga och många verk kan nämnas  Summa contra gentiles (c:a 1260) och De veritate (1256-59). Men i ett filosofiskt sammanhang har Kommentarerna  till Aristoteles en mycket större betydelse.



[74]
Mäster (magister) Eckehart, tysk dominikanmunk och mystiker, som huvudsakligen verkade vid sin ordens lärdomssäten, framförallt i Paris och Köln. Han anses som den metafysiska och mystycistiska filosofins främsta representant under medeltiden. Med skolastisk metod sökte han teologiskt formulera den outsägbara mystiska erfarenheten. Själen, hette det, består av minne, förnuft och vilja - en trio som korresponderar mot den gudomliga trefalden. Djupast sett är Gud dock en, och till den gudomliga enheten hör också själen innerst inne, i själsgrunden. Mystikerns väg går därför till avskildheten och föreningen med Gud, men hängivenheten måste återspeglas i triviala jordiska uppgifter. Definitionen av Guds och själens förening ledde till en åskådning med panteistiska drag, vilket föranledde att en kättarprocess inleddes 1326. Två år efter hans död förklarades 17 satser vara irrläriga, 11 satser mistänkta, och några av hans verk bannlystes. Trots domen åtnjöt Eckehart stort anseende under medeltiden och som uppbyggelseförfattare spelar han alltjämt stor roll. På svenska har bl.a. utgetts Undervisande tal (1922), och Predikningar (1961). 
[75]
Italiensk författare, föddes och levde i  Florens men blev blev av påveanhängarna dömd till exil på livstid. Han bodde sedan huvudsakligen i Verona och även i Ravenna där han avled 1321. Dantes tid präglades av politisk upplösning. Dantes världsbild är en sammanfattning av medeltidens lärda system, men man anar också en ny tids ankomst.
Den gudomliga komedin tillhör de stora klassikerna och där människor i snart 700 år har kunnat känna igen sig själva och sin tids problem. Dante beskriver hur han färdas från helvetet (Inferno) och skärselden till paradiset. Enligt Dante är verket en komedi eftersom den har ett lyckligt slut. Såsom idé söker den gudomliga komedin sin like i världslitteraturen. Detta verk har blivit en del av vårt kulturarv på samma sätt som Bibeln och Shakespeare.  En hemlös och bitter poet med sina politiska illusioner krossade är kanske den rätta att skapa vår världsdels bestående mästerverk.
Andra viktiga prosaverk av Dante är hans försvar för italienska som litteraturspråk,
De vulgari eloquentia, och De monarchia,där han utvecklar politiska och religiösa tankar. Ungdomsverket Vita nuova var en kärleksförklaring till - tror man - den vackra Bice (Beatrice) Portinari som dött ung redan 1290.
[76]
Skolastisk teolog och filosof, fraciskanmunk, verksam i Oxford, Paris och Köln. En av medeltidens största tänkare, han formade den ena av skolastikens två huvudinriktningar, scotismen, odlad framför allt av franciskanorden. Den andra stammade från Thomas av Aquino och vårdades av dominikanerna. Tron var för tomismen ett högre vetande, medan för scotismen tro och vetande var strängt åtskilda. Duns Scotus var utprälad voluntarist: viljan har primat över intellektet och det goda är gott därför att Gud vill det. Frälsningen beror av Guds vilja men i samverkan med människans. Denna åsikt ger hans teologi en moralistisk karaktär. Till skillnad från Thomas av Aquino hävdade han bl.a. att sådana trossatser som Guds existens och själens odödlighet inte kan bevisas med förnuftsskäl.
[77]
William Ockham (även William Ockam och William av Occam, ibland bara Occam), född cirka 1285 i byn Ockham i grevskapet Surrey i England, död 9 april 1347 eller 1350, sannolikt i München, var en engelsk franciskanmunk och filosof, från 1328 bosatt i München. Fastän han tillhörde franciskanerorden arbetade han för att skilja tro och vetande från varandra, på detta sätt bidrog han till filosofins frigörelse från teologiskt förmyndarskap. I frågan om förhållandet mellan tro och vetande ansåg han att kyrkans dogmer uteslutande är en trossak, som inte har med förnuftet att göra. Högmedeltidens genom Thomas av Aquino skolastiska syntes mellan tro och vetande upplöstes således av Occam genom nominalismens irrationalisering av gudsbilden och de s.k. gudabevisen. Hos Thomas av Aquino är Gud i princip en förnuftig instans som är bunden av sina egna lagar. Men hos Occam blir Gud en spontan vilja som i varje ögonblick suveränt fastställer vad som är rätt och fel, sant och falskt. Occams åsikter överensstämmer på många punkter med marxismens. Men deras motiv är olika. Occams radikalism är inte filosofiskt utan religiöst inspirerad, nämligen i kampen för en evangelisk kyrka och att kyrkans dogmer uteslutande är en trossak. Men genom att slåss för en andlig kyrka banar han väg för en världslig politik: "förvaltningen av de timliga  angelägenheterna är lekmännens uppgift". Occam hävdade att antagandet om allmänbegreppens existens är onödigt, ty verkligheten kan beskrivas med hjälp av enbart enskilda ting, och onödiga antaganden skall undvikas
Occams rakniv kallas en vetenskapsteoretisk pricip som lyder: "non est ponenda pluralitas sive necessitate" (= en mångfald bör inte antagas om det inte är nödvändigt). Principen innbär att en enkel förklaring med ett fåtal grundbegrepp är att föredra framför en mer komplicerad med flera grundbegrepp. M.a.o. krångla inte till det i onödan.
[78]
Fransk filosof, elev till Occam. Han påvisade i en diskussion av viljans frihet, att vid ett val mellan två lika attraktiva möjligheter är antagandet av en orsakslös vilja som avgörande faktor inte helt tillfredställande, ej heller förnekandet av en sådan.
Buridens åsna; en åsna som enligt fabeln dog av svält, då den var oförmögen att välja mellan två hötappar. Fabeln illustrerar Buridans analys av viljans frihet, men återfinns inte i hans skrifter.
[79]
Kardinal, tysk skolastisk teolog, filosof och panteistisk mystiker som räknas som renässansens och humanismens första filosof på gränsen mellan medeltid och renässans. I flera avseenden föregrep han renässansen, t.ex. med teorin att jorden är rund och vrider sig kring sin axel. Därigenom ser man honom som en medeltida föregångare till Kopernikus. "Emedan allt som vets kan vetas bättre och mer fullkomligt, vets ingenting så som det kan vetas". Denna sats, som först låter klar men som sedan ändå kan förvirra, kastar ett karakteristiskt ljus på Nicolaus Cusanos, en av de mest fascinerande och gåtfulla gestalterna i idéhistorien. Satsen träffar kärnan i den cusanska filosofin, läran om docta ignorantia "den lärda okunnigheten". Filosofen säger inte bara att vetandet kan stegras kvantitativt och kvalitativt, utan dessutom att inget subjektivt vetande någonsin kan bli överensstämmande (kongruent) med ett sakförhållandes objektiva vetbarhet. Kunskap om tingen är endast möjlig på grund av medvetandets mätförmåga som betingar denna kunskap. Kunskap avbildar inte tingen rätt och slätt, utan får dem att bli vetbara genom att det relaterar dem till sig självt som mätinstans.
 
[80]
Lorenzo Valla, född omkring 1406 i Piacenza, Emilia-Romagna, död 1 augusti 1457 i Rom, var en italiensk humanist, filolog och retoriker.


[81]
Gabriel Biel, född cirka 1418 i Speyer, död 7 december 1495 i Tübingen, var en tysk skolastisk filosof.
Biel anslöt sig till William Ockham nominalism. Hans teologiska ansatser kom att utöva stort inflytande över Martin Luther.

[82]
Nederländsk humanist. Erasmus hette egentligen Geert Geertz, men ändrade namn till Desiderius Erasmus, vilket är latin respektive grekiska och betyder "den efterlängtade". Han prästvigdes 1492, men kom att odelat ägna sig åt studier och författarskap vid universitetet i Frankrike, England, Italien och Tyskland. Erasmus var kritisk mot den skolastiska teologin och bidrog till reformationen genom sina översättningar av kyrkofäderna och en textkritisk utgåva av Nya testamentet på grekiska och latin. Han tog emellertid avstånd från Luther, då denne öppet bröt med den romersk-katolska kyrkan. Erasmus förenade i sitt filologiska, pedagogiska och teoligiska författarskap klassisk bildning med en kristen humanism. Hans böcker spreds i stora upplagor och utövade stort inflytande inte minst som läsning i skolor. Till de mest kända hör den satiriska skriften Encomium moriae (på svenska Dårskapens lov) och Colloquia familiaria (på svenska Förtroliga samtal)
[83]
Niccolò (di Bernardo dei) Machiavelli, Italiensk politiker och författare. Han var född i Florens 1469 och fastän uppvuxen som en son till en lägre jurist under medicéernas styre lyckades den unge Niccolò snabbt och mot alla ods arbeta sig in i maktens korridorer, han  blev tidigt sekreterare i stadens utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom därigenom i kontakt med tidens politiska liv och lärde känna dess ledande personer, bl.a. Cecare Borgia som var son till påven Alexander VI (han som lät utrota hela adelssläkter, inklusive de små, oskyldiga barnen). Cecare Borgia har gått till historien som bedrägeriets mästare. Cecare var befälhavare för Kyrkostatens armé. Han upphöjde bedrägeriet til en skön konst. Han dödade inte bara sina fiender, utan lät ofta också mörda sina vänner och medhjälpare! Cecare lånade kanoner av sina allierade. Sedan anföll han dem med de lånade kanonerna! Han lovade fritt avtåg till de borgar som gav sig. Sedan bröt han sina löften och lät massakrera deras garnisioner. Cecare Borgia visste också hur han skulle skyla över sina skurkstreck och skaffa sig ett gott anseende. Hans kansli skrev brev till Europas kungar. I dem framställdes Cecare som en hjälte. Kungarna gick naturligtvis på finten och svarade med länga gratulationsbrev. Machiavelli kunde följa denna Cecars verksamhet på nära håll genom sin tjänst och sina diplomatiska uppdrag. Vid den här tiden var Florens huvudstad i ett eget litet land som hette Toscana. Machiavellis uppgift var att försöka hålla Toscana utanför alla krig. Det var mycket svårt eftersom Toscana varen rik liten stat, med ett strategiskt läge uppe i nordvästra Italien. Machiavelli reste till Frankrike, han vistades i Rom, han flängde omkring mellan länder och städer år efter år för att förhandla och lösa tvister. Under de här förhandlingarna träffade han kungar, påvar, härförare och revolutionsledare. Överallt mötte han samma prpblem: Svek, mord, mutor,lögner,förräderi och förtal. År 1512 inträffade en revolution i Toscana. Machiavelli fick sparken som kanslichef och det var bara turen att han klarade sig med livet i behåll när Mediceerna återtog makten i Florens. Machiavelli som nu var gift och hade fru och barn flyttade ut till ett litet gods på landet. Där skrev han en bok, som han gav titeln "Fursten" Året var alltså 1513 när han författade sitt mest berömda verk, Il principe (Fursten,(boken publicerad först 1532), Machiavellis bok kan betecknas som en politisk lärobok. Den är fylld med goda råd till alla härskare och de som strävar efter makten. Han satte statsnyttans krav före moralens bud som ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som hänsynslöst grep makten och utövade den i sitt eget och statens intresse kunde genomföra Italiens enande och befrielse. Hur ska då en furste bära sig åt för att bli en framgångsrik regenteller om han vill befria ett folk, grunda nya riken eller rena en republik från korruption då får själv heller inte "vara rädd att anses som grym". Boken blev genast en stor succé. Kungar och härskare slukade den från pärm till pärm. Kejsaren Karl V lärde sig hela kapitel utantill. Drottning Kristina av Sverige skrev en lång kommentar till boken den inspirerade många av  renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor betydelse för statsvetenskapen. Filosofen Rousseau utnämnde boken till republikanernas bok. Napoleon tyckte mycket om boken och Lenin rekommenderade den som motgift mot dummheten.  Machiavelli var den förste som introducerade den politiska objektiviteten. En härskare måste leva i verklighetenoch får inte gå omkring och drömma. Moral och omoral är inte någonting att bry sig om för då är det känslorna som styr. Enligt Machiavelli drivs människan av mordlust, list, otacksamhet, mycket hat, ett visst sinne för tradition o0ch förnyelsedrift, äventyrslystnad, penningbegär, leda, äregirighet, avundsjuka, hunger, fåfänga samt oro för dagen och för morgondagen. Bara den härskare som förstår detta har några förutsättningar att bli framgångsrik. En härskare måste vara beredd att låta mörda sina fiender. Då slipper han kanske börja ett krig som bara slukar en massa resurser. Och mordet måste väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det ska hellst ackopanjeras av deagogi, falska anklagelser och infernaliskt förtal.Annars blir det det bara en meningslös väldshandling. Även i nutid brukar boken Fursten kallas för alla tiders managementbok även om boken också har fått ett oförtjänt dåligt ryckte. Fursten är en handbok i praktisk politik. Den handlar inte bara om mord och förräderi, utan tar ochså upp mycket annat som en härskare kan ha nytta av att känna till. Kanslichefen från Florens skapade helt enkelt en klassiker som fortfarande är mycket aktuell. Andra betydande verk av Machiavelli är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han utvecklar sin syn på fursten i allmänhet. I Krigskonst (1521) förespråkar han värnpliktsarme. Han var även historiker och skönlitterär författare och har som sådan författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade komedin La mandragola. Efter ett drygt decennium av passionerat arbete i Florens tjänst blev han plötsligt motarbetad, avskedad och rentav fängslades när medicéerna återtog makten och grusade förhoppningarna om en fri republik. Även om Machiavelli senare, när Florens åter befriat sig från familjen Medicis aristokratiska fåvälde, på nytt ger sig ut på ett och annat förtroendeuppdrag, dalar han stjärna som politisk förgrundgestalt redan här. Och kanske ska vi vara tacksamma för det, ty det är ute på sitt lantställe under de hårda åren, i all plågsam stillhet, som Machiavelli i brist på annan sysselsättning skriver de verk som kommit att bli lika långlivade och inflytesrika som den stad de så kärleksfullt berör. Machiavelli dog 1527 i Florens.
Machiavelli hade i grunden en pessimistisk människosyn. "Människor är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras. Ett känt citat av Machiavelli lyder; "Varje framgång har ett frö av motgång". På sin dödsbädd lär han ha sagt "Jag vill komma till helvetet och inte till himlen. På det första stället skall jag njuta  av påvars, kungars och furstars sällskap, medan det på det andra stället endast finns tiggare, munkar och apostlar"

Hur ska en härskare bära sig åt för att bli framgångsrik?
Skall han sträva efter att vara en god och rättvis?
Absolut inte enligt Machiavelli ska härskaren sätta ondskan i centrum.
Världen är inte god! Den är ond!
En härskare måste inse detta annars är han vara illa ute.

[84]
VMartin Luther, född 10 november 1483, död 18 februari 1546 i Eisleben i Tysk-romerska riket, initierade den protestantiska reformationen.[1] Som präst och kristen teologiprofessor attackerade han kyrkans släpphänta försäljning av avlatsbrev i sina 95 teser år 1517. Luther motsatte sig starkt kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kunde köpas för pengar. Hans vägran att göra avbön för alla sina skrifter efter krav från påven Leo X år 1520 och den romerske kejsaren Karl V i fördraget i Worms 1521 resulterade att Luther exkommunicerades av påven, och i en dom förklarades fredlös av kejsaren.

Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar, utan är en fri gåva av Gud, åtnjuten endast av nåd genom tro på Jesus som sonat våra synder. Luthers teologi utmanade påvedömet och den romerska katolska kyrkan då han hävdade att Bibeln är den enda källan för gudomligt uppenbarad kunskap.[2] Han motsatte sig tanken på prästerskapet såsom förmedlare mellan Gud och människan genom att föreslå att prästerskapet kan upprätthållas av alla döpta kristna. [3] De som ansluter sig till Luthers lära kallas för Lutheraner eller protestanter.

Luthers översättning av Bibeln till allmänhetens modersmål istället för latin gjorde läran mer lättillgänglig, och hade en enorm påverkan på den tyska kyrkan och den tyska kulturen. Översättningen skapade en utveckling mot en standardisering av det tyska språket, gav översättarkonsten många nya principer,[4] och gav influenser till många andra bibelöversättningar, såsom Gustav Vasas bibel[5] och den engelska Kung Jakobs Bibel.[6] Hans psalmer inspirerade till utvecklingen av kyrkosången.[7] Hans giftermål med Katharina von Bora bildade en förebild för prästers äktenskap, genom att protestantiska präster tilläts ingå äktenskap.[8]

Många akademiska frågor har fokuserat på Luthers skrifter om de judiska folken. Hans åsikt att judars hem skulle förstöras, deras synagogor brännas, pengar konfiskeras, och frihet beskäras fick en pånyttfödelse och användes i propagandamaterial av nazisterna mellan 1933 och 1945.[9] Som ett resultat av detta och av hans revolutionära teologiska synpunkter förblev hans ståndpunkter kontroversiella.
[85]
Fransk adelsman, jurist, filosof och borgmästare i Bordeaux. Vid 38 års ålder drog han sig tillbaka för att läsa, tänka och skriva. I sina Essäer (1580, utökade 1588) behandlade han många olika problem: barnuppfostran, bildningskravets urartning i formalism och pedanteri, tortyr etc. Ett ständigt återkommande tema är människans oförmåga att vinna säker kunskap om det gudomliga. I religionskrigens Frankrike framstår han således som en praktisk skeptiker: att föra krig om det ofattbara är inte ändamålsenligt. Montaigne stod för en jordnära uppfattnig om vad det innebär att vara människa. Tidigare filosofer såg medvetandet och förnuftet som vägen till lycka men Montaigne vände på resonemanget och menade att medvetandet och förnuftet är orsaken till allas vår känsla av otillräcklighet t.ex. med våra kroppar som vi inte är nöjda med och otillräckligheten vi känner när andra bedömer och ogillar våra seder och vanor. Även känslan av att vara otillräcklig intellektuellt kan driva oss till ett självförakt. Just självförakt är enligt Montaigne den värsta av alla sjukdomar. Han menade att vi ska acceptera oss själva i all vår alldaglighet. Enligt Montaigne är formell utbildning inget bevis på vishet utan att man har memorerat fakta och ger i första hand endast en slags kunskap. Montaigne skapade inte essän med sin berömda bok, men han gav företeelsen dess namn och är också en av genrens främsta företrädare i nyare tid. Montaigne, som har kallats Europas förste intellektuelle, beskrivs ofta som en tänkare i ständig rörelse, som lika lekfullt som obehindrat skiftar från ett perspektiv till ett annat.

Citat:
 "Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter."
 "När en människa anklagar sig själv blir hon alltid trodd, men aldrig när hon berömmer sig själv."
 "Det är med äktenskapet som med burfåglarna: de som är utanför vill in och de som är innanför vill ut."
 "Det är vår plikt att bygga upp vår karaktär … Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. Allt annat – att härska, att samla ihop en förmögenhet, att bygga – är i stort sett bara små tillägg och oväsentligheter."
 "En man sa en gång att homosexualitet är bra."
 "Fåglarna kvittrar högt upp i träden, månaden var maj."
 "En sommarkväll, hennes bröst var magiska! Hennes ansikte fyllde själen med värme."
[86]
Italiensk dominikanmunk och filosof. Misstänkt för kätteri lämnade han 1576 klosterlivet och uppehöll sig som lärare vid flera universitet på kontinenten och i England. Under en vistelse i Venedig blev han 1592 överlämnad till den romerska inkvisitionen, som höll honom fängslad. Särskilt anstötligt ansågs hans förnekande av tesen att jorden är världens medelpunkt. Då Bruno ansåg sin uppfattning förenlig med  den romerska kyrkans tro och vägrade göra avbön, dömdes han som kättare till bålet. Hans omfattande författarskap innehåller inte ett konsekvent genomfört filosofiskt system. Grundläggande är en mot medeltida filosofi och teologi stridande panteistisk åskådning. Världsalltet med oändligt många solsystem är utflöde av en och samma världssjäl, Gud. Hela kosmos representerar samtidigt i "monader", enkla byggstenar till tillvarons skilda former. Religionen är längtan och strävan att återvinna den gudomliga enheten utan motsättning mellan ande och materia. Hans filosofi utgör en brygga mellan kopernikansk världsuppfattning och cartesianismen.
[87]
Engelsk statsman, författare och filosof. Baron av Verulam, viscount av St. Albans, blev lordkansler 1618 men avsattes 1621, överbevisad om att ha tagit mutor. I sin skrift "Novum organum scientarium" (1620), "Vetenskapernas nya verktyg" ville han erbjuda vetenskapen ett nytt tankeverktyg, som gör det möjligt för den att nå sitt praktiska syfte, hans huvudtes var "kunskap är makt" och att vetenskapens syfte är praktiskt, d.v.s. vetenskapen skall hjälpa människan att behärska naturen genom att känna dess lagar. För att nå detta mål måste man frigöra sig ifrån fördomsfulla tankevanor (latin idola) som till exempel okritisk tillit till auktoriteter eller benägenheten att anta ändamål i naturen. Det är endast genom experiment och metodisk forskning som man får fram ett tillförlitligt och stort erfarenhetsstoff.  Han utvecklade på så sätt grundsatserna för den empiriska forskningens metodik för att med den induktiva metoden formulera allmänna lagar som grundar sig på enskilda iaktagelser och experiment. Man kan säga att dessa experiment också  kostade honom livet till slut. En iskall marsdag 1626, när filosofen kom åkande genom ett snötäckt landskap, lade han märke till att gräset under hjulspåren fortfarande var färskt och grönt. Det gav honom en idé: kanske kunde kött konserveras på samma sätt? I enlighet med sin filosofi lät Bacon genast köpa en kyckling. Han svepte en kappa om sig, och i isande snöstorm började han proppa fågeln med snö. När han till sist stod med världens första djupfrysta kyckling hade han emellertid blivit rejält förkyld. Förkylningen övergick i lunginflamation, och den 65-årige filosofen avled en månad senare.
Enligt Bacon " är människan världens centrum, och skulle människan försvinna från världen skulle denna hamna på avvägar och vara utan mål och mening"
På svenska finns hans "Essäer" (1924), utdrag ur "Novum organum scientarium" (1970 och "Det nya Atlantis" (1979)
Hypotesen att Bacon skulle vara författaren till de dramer som går under Shakespeares namn betraktas i dag allmänt som orimlig.
[88]
Italiens dominikanmunk och filosof. Han försökte förena en empirisk syn på materien med den kristna metafysiken. I Civitas solis (i svensk översättning Solstaten) beskriver han en sicialistisk idealstat där kroppsarbetarna är likställda med andra medborgare. En stor del av hans författarskap tillkom medan han satt i inkvisitionens fängelser vid olika tillfällen under åren 1599 -1629.
[89]
Hugo Grotius (Hugo de Groot, Huig de Groot), kallad "folkrättens fader", född 10 april 1583 i Delft, Nederländerna, död 28 augusti 1645 i Rostock, Mecklenburg, nederländsk humanist, historiker, teolog, jurist, naturrättsfilosof;
[90]
Thomas Hobbes sade att människorna var egoistiska varelser som styrdes av sina egna intressen och att naturtillståndet var en "allas kamp mot alla". Hobbes menade att endast en envåldshärskare kunde kontrollera människornas inbördes destruktiva drifter och att staten är nödvändig för att motverka en möjlig krissituation av allas krig mot alla. Den nuvarande politiken i USA behärskad av hegemoni har starka drag av Hobbes tankar.
Ett citat av Hobbes: "Vi finner i människans natur tre principiella anledningar till missämja. För det första tävlingslust, för det andra brist på självtillit, för det tredje ärelystnad.
Thomas Hobbes hävdade att samhällens ordning uppstår genom att människor underordnar sig en suverän, det vill säga staten eller en diktator. Det gör de för att utan centralmakt lever alla i ett krig mot alla. I det teoretiska naturtillstånd han målar upp är människans liv ensamt, fattigt, brutalt och kort.
Sin samhällsteori lade Thomas Hobbes fram i boken "Leviathan" (1651) kort efter att det blodiga engelska inbördeskriget tagit slut. Kriget var ett stort trauma för det brittiska folket. Upp emot en miljon människor misste livet under de tio år långa konflikten. Irland förlorade nära hälften av sina invånare i svält, sjukdomar och hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen.
Före staten finns det enligt Thomas Hobbes teori en total och naturlig jämlikhet, men det är inga ädla vildar vi talar om, människor är lika inför det faktum att vem som helst kan döda och bli dödad. Även storvuxna, intelligenta män med hög testosteonnivå, kan falla offer för en kvinnas våld, eftersom de också måste vila och inte kan vara på sin vakt hela tiden. Men av något skäl accepterar kvinnorna att underordna sig mannen och en patriarkal ordning när staten bildas.
Thomas Hobbes trodde inte på en världssuverän, stater klarar bara av att kontrollera begränsade geografiska områden och har inte uthållighet att för evig tid kunna underkuva andra länder.
Hobbes var mycket kritiserad på sin tid. Han anklagades för att vara ateist och när inbördeskriget bröt ut 1640 var Hobbes tvungen att fly till Frankrike, då han även var en välkänd rojalist.
Det går att se likheter mellan Machiavelli och Thomas Hobbes i synen på människans natur och att det krävs en stark ledare i ett fungerande samhälle.
[91]
Fransk matematiker och filosof. Mest känd för att han var i opposition till Descartes.
[92]
René Descartes (deká rt)
Renatus, Cartesius, hans namn i latinsk form.
Fransk filosof och matematiker, grundläggare av den moderna filosofin och den analytiska geometrin. Descartes kom från en adlig familj och deltog i trettioåriga krigets inledningsskede men valde sedan att helt ägna sig åt studier. Han var bosatt i Holland 1629-49 och kallades av drottning Kristina till Sverige, där han följande år avled.
I
Discours de la méthode (1637) utvecklar Descartes en strängt rationalistisk metod för sina forskningar som i korthet innebär att varje problem bör brytas ned i mindre enheter. De enkla delarnas lösning kan sedan sammanfogas till en mera komplicerad verklighet. Descartes tillämpar denna princip i sina filosofiska och kunskapsteoretiska undersökningar, framförda i Meditationes de prima philosophia (1641)
För att något skulle kunna accepteras som kunskap, måste det klart och tydligt inses av förnuftet utan några som helst tvivel, menade han. Hans sökande efter fast kunskap leder honom till att betvivla allt utom själva tvivlandet, men jag kan inte tvivla på att jag finns till såsom tvivlande tänkande varelse. Att påståendet
Cogito, ergo sum - Jag tänker alltså är (finns) jag är sant inser jag omedelbart. Det är inte fråga om deduktion där jag härleder min existens ur mitt tänkande. Det är heller inte ett empiriskt konstaterande av att jag erfar mitt jag via mina tvivel. Mitt tänkande är mitt jag. Jag inser omedelbart att jag finns till som något slags tänkande varelse. Descartes menade inte att han kunde betvivla existensen av de idéer som han hade, men vad han inte kunde vara säker på var om idéerna överhuvudtaget motsvarade något reellt utanför medvetandet, att det fanns objekt som förorsakade dem. Och om det fanns sådana objekt, kunde han ändå inte vara säker på att idéerna var korrekta uppfattningar av dem. Det händer att våra sinnen bedrar oss och att vi tolkar våra sinnesintryck fel, att vi ser, hör eller känner fel. Av denna anledning ifrågasatte Descartes all den kunskap som erfarenheten ger oss, men han framhåller det vetenskapliga sättet att se på tingen, med fysiskt mätbara fenomen och med vetenskap baserad på matematik. Han ansåg att endast människan har själ och att alla djur var själlösa.

 Att vi själva har ett medvetande är det enda vi kan veta helt säkert, enligt den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. ”Cogito, ergo sum”, skrev han. "Jag tänker, alltså finns jag", eller kanske hellre "jag är medveten, alltså finns jag".

– Han ville vara skeptisk, och komma fram till vilken typ av kunskap han kunde vara säker på att han hade. Det enda han visste med säkerhet var att han var en tänkande, medveten varelse. Jag tänker, alltså finns jag. Det kommer före fysiken och all annan kunskap om världen.



Med René Descartes påstående "Jag tänker, alltså är jag till" introducerade han den
dualistiska världsuppfattningen som säger att omvärlden uppfattas av hjärnan och betraktas av själen.
Dualismen uppdelar den totala verkligheten med:
Iaktagare <> Iaktaget
Subjekt <> Objekt
Medvetande <> Materia
Kroppslig substans<>Immateriell ande
Descartes trodde att själens säte fanns i tallkottkörteln, detta på grund av det i hjärnan finns endast en av den.
En av de största utmaningarna för Descartes och hans så kallade
"cartesianska dualismen" var att förklara hur den okroppsliga själen kunde interagera med den kroppsliga delen av tallkottkörteln och därigenom med resten av kroppen, när de bestod av helt olika substanser. Den franske filosofen fann aldrig någon lösning på detta problem, och många av hans anhängare menade att endast Gud kunde vara denna förbindelse mellan kropp och själ.
Än idag kan de många olika grenarna av dualismen inte förklara sambandet mellan kropp och själ, och det har banat väg för en annan filosofisk riktning
materialismen som säger att den medvetna själen och den fysiska hjärnan är en och samma sak, och att människan - eller vilken annan medveten varelse som helst - inte har några okroppsliga, det vill säga själsliga, beståndsdelar. För många neurologer betyder det att medvetandet och alla mänskliga känslor har sitt ursprung i biokemiska processer i hjärnan.

Om Descartes, hans liv och hans matematiska och filosofiska bedrifter kan man läsa i "Descartes hemliga anteckningsbok" av den amerikanse vetenskapsskribenetn Amir Aczel.
Bokens titel syftar på Descartes paranoida skräck för att reta upp katolska myndigheter, och att han därför i hemlighet skrev sina mest kontroversiella tankar i kodform  i en hemlig anteckningsbok.
Efter Descartes död skickades hans tillhörigheter, inklusive anteckningsboken, till Frankrike. Men fartyget förliste, och anteckningsboken försvann. Plötsligt hittades den åter, kopierades av
Leibniz för att sedan försvinna en gång till. Sedan dess har den inte synts till.
Vad var det då som var så kontroversiellt, och som Descatretes ville hålla hemligt för katolska kyrkan? Jo topologi - den matematiska disciplin som handlar om geometriska kroppar och egenskaper.
Descartes hade funnit vad som hundra år senare
Leonhard Euler skulle visa: att det finns ett fast förhållande mellan månghörningars hörn, sidor och kanter. Varför var detta nu så hemligt? Jo för att ämnet hade att göra med Copernicus av kyrkan bannlysta heliocentriska teori, att jorden cirklade runt solen och inte tvärtom.
Johannes Kepler, en av pionjärerna för det coperniaska systemet, hade nämligen en teori att planetbanornas storlek hade att göra med de regelbundna månghörningarna. Kepler hävdade (felaktigt, skulle det visa sig) att förhållandena mellan planetbanorna överenstämde med sfärer in- och omskrivna av regelbundna månghörningar. Descartes forskade vidare på detta spår, och undersökte i hemlighet månghörningarnas egenskaper. Han inbillade sig att om detta kom till katolska kyrkans kännedom skulle han anklagas för kätteri. Och blev han då inte som Giordano Bruno bränd på bål skulle han säkert som Galileo Galilei dömas till livslång husarrest.

Den 11 februari 1650 dog den franske matematikern och filosofen René Descartes i lunginflamation på franska ambassaden i Stockholm. Han blev 53 år.
Descartes hade kommit till Sverige fyra månader tidigare för att ta tjänst som drottning Kristinas privatlärare i filosofi och för att förhöja glansen kring  hovet. Men han trivdes aldrig i det kalla Stockholm. "Här fryser till och med människornas tankar till is", lär han ha muttrat, och tillade att hans sejour i Sverige skulle bli kort. - Det blev den.
Av någon anledning fördes inte Descartes stoft omedelbart tillbaka till Frankrike, utan begravdes i Stockholm. Eftersom han var katolik kunde han emellertid inte begravas bland svenska "rättroende protestanter", utan placerades på en kyrkogård för odöpta. Där nu Adolf Fredriks kyrka ligger vid Sveavägen låg på 1600-talet en sådan.
Men 1666 kom franska myndigheter på bättre tankar, och beslutade att ta hem sin store son till fäderneslandet. Kroppen grävdes upp, placerades i en kopparkista och skeppades till Paris och kapellet Ste Geneviève-du-Mont. I samband med franska revolutionen flyttades kroppen på nytt, nu till Pantheon. Men Descartes sista resa var inte avslutad med det. 1819 gick färden vidare till St Germain-des-Prés, söder om Seine.
I samband med den sistnämnda flytten öppnades kistan, varvid man till sin förfäran upptäckte att huvudet saknades. Det visade sig att man vid transporten från Sverige 1666 hada beställt en för liten kista. Filosofen fick inte plats, varvid någon (enligt rykte en vaktchef vid namn Isaac Planström) på egen hand hade löst problemet. Han kapade helt enkelt av huvudet.
Nu bar det sig inte bättre än att den berömde svenske kemisten Berzelius besökte Paris, och fick höra talas om Descartes försvunna huvud. Döm om hans förvåning när han kom tillbaka till Stockholm och fick veta att Descartes kranium någon vecka tidigare hade sålts på auktion till en kuriosasamlare. Berzelius sökte upp samlaren och lyckades köpa kraniet, som dock vid det här laget saknade både tänder och underkäke. Dessutom hade tidigare ägare försett både panna och hjässa med klotter.
Med huvudet i en hattask begav sig Berzelius tillbaka till Paris och överlämnade kraniet till en kollega på "Musée de l'Homme", det naturhistoriska museet. Detta för att kraniet skulle kunna återförenas med resten av Descartes kvarlevor. men så skedde inte alls.
I stället placerades kraniet på antropologiska avdelningen i museet. där finns Descartes skalle fortfarande till beskådande för besökarna, vid sidan av neandertal- och cro-magnonskallar. Knappast hedervärt för fransk vetenskap.
Fyra år efter Descartes död 1654, utnämnde drottning Kristina sin kusin Karl till sin efterträdare, abdikerade från den svenska tronen, konverterade till katolicismen och bosatte sig i Rom. Descartes fel, sa många.



 
[93]
Fransk filosof, matematiker och fysiker.
[94]
Margaret Cavendish, född 1623, död 15 december 1673, var en engelsk författare med adelsbakgrund, hon var bl a hovdam hos drottning Henrietta Maria av Frankrike och gift med William Cavendish, 1:e hertig av Newcastle, som levde och verkade under 1600-talet. I sina skrifter kritiserade hon cartesianismen och beskrev kvinnan situation som varandes likt en burfågels. Hon var naturfilosofiskt inriktad och hade en materiell syn på världen. Hertiginnan Margaret Cavendish var en tidig feminist som var mycket stolt över sitt vetenskapliga intresse och sin kunskap.
Margaret Cavendish umgicks med och påverkades av filosofer som Marin Mersenne, René Descartes och Thomas Hobbes under sin tid i exil i Paris. I egenskap av rojalist tvingades hon i exil till Paris efter det engelska inbördeskriget.
Hon var stark kritiker av den franske filosofen Renée Descartes idé om att kroppar är mekaniska och lyder under naturlagar, medan själar, rationella och eviga, är skilda från den materiella världen.
Istället förfäktade Margaret Cavendish, likt landsmannen Thomas Hobbes, en sträng materialism som innebär att det inte finns några immateriella substanser över huvud taget. Materien och dess rörelse är i sig rationell, andliga substanser som själar är överflödiga spekulationer. Det leder till den för tiden mycket kontroversiella slutsatsen att själar och Gud finns inte. Likt Thomas Hobbes föredrar hon den totalitära staten och ser maktdelning som ointressant. Enligt Margaret Cavendish ska den totlitära staten också kontrollera religionen och vara övergripande med en överlägsen militärteknologi för att kontrollera större geografiska områden. Margaret Cavendish som i sin egenskap av tidig feminist accepterar varken kvinnans och ej heller djurens underordning och hon liknade den samtida kvinnans situation med burfågelns. Det finns en dubbelbottnad mening i bilden, en solidaritet mellan två kategorier av kännande varelser som är förtryckta. Margaret Cavendish förordar inte bara kvinnans frihet och rätt till ett intellektuellt och stimulerande liv, hon motsatte sig ochså att djur skulle få utsättas för våld och behandlas illa.
Margaret Cavencish uppmanar oss att sträcka vårt tänkande bortom samtidens gränser och föreställa oss alternativa samhällsordningar. Det går att sätta samman samhällets kroppar på ett annat vis, i en ordning där kvinnor inte behöver leva som burfågler och där djur inte far illa.

[95]
media:
[96]
Spinoza
1632-1677


 Spinoza föddes i Amsterdam. Hans föräldrar var portugisiska judar som tvingats immigrera då judar vid denna tid fördrevs från Portugal om de inte konverterade till katolicism. Spinoza blev själv tidigt utesluten ur sin judiska församling då han misstänktes för fritänkeri. Att Spinoza inte kompromissade med sin tankefrihet bevisades då han avböjde en professur emedan han ansåg att detta kunde inkräkta på hans filosofiska frihet. I stället livnärde han sig på att slipa optiska glas.

 Även om Amsterdam vid denna tid var relativt liberalt när det gällde politiska och religiösa åsikter var Spinozas filosofi alltför radikal. För att slippa förmodade förföljelser och andra repressalier blev hans mest betydande verk offentliggjorda antingen under pseudonym eller postumt.

 Ett av dessa verk var Etiken bevisad på geometriskt vis som publicerades strax efter hans död och boken kom omedelbart att förbjudas. Här finns bland annat den i Spinozas filosofi centrala idén om att materia och ande var en enda substans. Människan är således ingen egen substans utan bara en del av Gud. Spinoza hade en slags märklig panteistisk världssyn där människor och ting bara var modifikationer (modi) hos Guds attribut.

Spinozas kunskapsteori
Spinoza delade in kunskap i tre kategorier:

1.Kunskap från sinnena. Förnuft som framställs av sinnena direkt från tingen – detta är en fragmentarisk och oordnad kunskap.
2.Allmänna begrepp. Den andra kategorin innehåller välgrundade idéer om tingens egenskaper utifrån begrepp – detta kan leda till förnuftig insikt.
3.Intuitiv kunskap. Den högsta formen av kunskap – detta är en djupare form av kunskap där förståelse för essensen finns.

Eftersom människorna i Spinozas betraktelsesätt var en del av Guds allomfattning kunde även deras idéer vara sanna och riktiga. Däremot existerade ingen fri vilja utan allting var uppslukat av ett nödvändigt orsakssammanhang. I Spinozas deterministiska system kommer orsak före verkan och inte tvärtom som hos den aristoteliska läran. Det finns således inga ändamål i naturen utan bara logisk nödvändighet.

Spinozas kritik av Bibeln

Spinoza menade att Bibeln måste kunna utsättas för vetenskaplig texttolkning precis som andra texter. I Tractatus theologico-politicus (1670) förde han fram tanken på att Bibeln är skriven av flera författare vid olika tider. Han prövar även sanningshalten i olika passager och förkastar existensen av mirakler med stöd i sin syn på naturen som strängt lagbunden. Spinoza finner att filosofin är en bättre vägledare till kunskap och lycka än historiska texter.

 Denna kritik av bibeln avspeglar också Spinozas syn på samhället och religionen i ett bredare perspektiv. Kyrkan skulle vara underställd staten i alla maktangelägenheter. Det enda som kunde undslippa statens suveräna makt var individen och dennes tankefrihet. Spinozas skrifter var som sagt förbjudna under 1600-talet.

 Baruch Spinoza intar en särställning bland hans samtida filosofer i det han inte strävade efter att förena religion och naturvetenskap. Spinoza avled i en ålder av endast 44 år, vilket antas ha orsakats av lungsot. Något om omstriddheten kring denna filosof illustreras i berättelsen om skändelsen av hans gravsten. Det sägs att hans latinska namn Benedict, latin för ”den välsignade”, ströks över och i stället ersattes av Maledict, ”den förbannade”.

 Eftervärlden känner honom som en logisk rationalist och panteistisk mystiker, som menade att den högsta lycksaligheten nås genom kunskap, d.v.s. genom att man betraktar allt under evighetens synvinkel och hyser intellektuell kärlek till Gud.
 Spinoza säger bl.a. angående att ha njutning som mål att "efter njutning kommer smärta".

 Hans verk
Tractatus theologico-politicus (1670) innehåller, förutom hans version av teorin att staten är grundad på ett samhällsfördrag, även ansatser till kritisk bibelforskning samt ett försvar för den vetenskapliga friheten och han framhåller religionsfrihetens ideal. Spinoza delade helt den deterministiska och mekaniska världsbild som tog gestalt bland hans samtids vetenskapsmän och filosofer och hans rationalistiskt präglade metafysiska system utvecklas strikt logiskt i den postumt utgivna Ethica (1677, sv 1922) efter modell av de klassiska läroböckerna i geometri. Han utgår från en absolut ursubstans, som är sin egen orsak, vilken identifieras med både Gud och naturen. Psykiska och fysiska skeenden är bara olika sidor av substansen, och då de alltid motsvarar varandra är världen helt besjälad. Allting, även människans vilja och känslor, har dock nödvändiga orsaker. När människan tror sig äga frihet att handla på egen hand, så är hon offer för en illusion, förnekar och förstör sitt sanna väsen och är därför i djupare mening ofri.
Citat:
Jag insåg att alla ting som jag fruktade, och som fruktade mig, endast var goda eller onda i den utsträckning som medvetandet gjorde dem så.

Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.

Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.

En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.

Panteistiska tankegångar återfinns bland annat inom religioner som hinduismen, buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) och schamanism.

I Västerlandet vann termen burskap genom den irländske filosofen John Toland och hans bok Socinianism Truly Stated, by a pantheist (1705). Han har förmodligen hittat ordet hos Joseph Raphson, som verkar ha myntat det och använde det i sin 1697 utkomna De spatio reali [1]. Tanken förekommer även i antikens Grekland – exempelvis hos Thales, Parmenides och Herakleitos.





[97]
Gottfried Wilhelm von Leibniz, född 1 juli 1646 i Leipzig, död 14 november 1716 i Hannover, var en tysk matematiker, filosof och friherre.
Den tillräckliga grundens princip
Motsägelseprincipen
Leibniz nämner den grekiska nyplatonistiska filosofen Plotinos som en av sina stora inspirationskällor.
Det var Leibnitz som uttalade "att vi lever i de bästa av världar" som genom detta inspirerade Voltaire att skriv boken "Candide"
Leibniz har influerat Bertrand Russel och Martin Heidegger.
[98]
Engelsk filosof och pedagog. Grundade den empiriska skolan (erfarenhetsfilisofi). Han hade föga till övers för de metafysiska system som Leibniz och andra filosofer byggde upp. I sitt huvudarbete An essay concerning human understanding (1690) kritiserade han teorin om medfödda idéer  och hävdar den empiristiska grundtesen att alla idéer måste härledas från erfarenheten och kunskapen orsakas av idéer och intryck som vi får genom våra varseblivningar (perception). Idéerna finns följaktligen inte nedlagda i själen från födelsen. Själen är en "tabula rasa", d.v.s. en oskriven tavla, då människan föds. Locke är således en kunskapspsykologisk empirist. Tes: Ingen människas kunskaper kan nå längre än hennes erfarenheter. Locke använder för första gången ordet "medvetande" i modern betydelse och med sin syn på kunskapen, där erfarenheten var enda grunden , stod han på naturvetenskapens och sin goda vän Newtons sida
Locke delar in ett föremåls egenskaper i två distinktioner; de
primära egenskaperna är de objekten har i sig själva oberoende av något subjekt som förnimmer dem. Dit räknar Locke form, soliditet, läge, förmåga till rörelse och utsträckning. De sekundära egenskaperna är de som endast finns hos förnimmaren, subjektet. Exempel på sådana är färg, lukt, smak, ljud och om någonting uppfattas som varm eller kallt.
I
Two treatises on government (1690) ansluter sig Locke till läran om samhällsfördraget och föregriper Montesquieus maktfördelningslära. Han framställer i Some thoughts concerning education (1693) ett pedagogiskt program, som kom att påverka upplysningstidens tänkare och då särskilt Voltaire. Som religionsfilosif var Locke deist (åskådning som antar ett högsta väsen som skapare men förnekar dess ingripande i händelsernas gång).
[99]
Engelsk teolog och filosof.
[100]
Panteistiska tankegångar återfinns bland annat inom religioner som hinduismen, buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) och schamanism.
I Västerlandet vann termen burskap genom den irländske
filosofen John Toland och hans bok Socinianism Truly Stated, by a pantheist (1705). Han har förmodligen hittat ordet hos Joseph Raphson, som verkar ha myntat det och använde det i sin 1697 utkomna De spatio reali [1]. Tanken förekommer även i antikens Grekland – exempelvis hos Thales, Parmenides och Herakleitos.

[101]
George Berkelay (ba´kli), irländsk filosof och teolog, född i Kilkenny och utbildades vid Trinity College i Dublin där han blev docent 1707.
1724 blev Berkeley domprost i Derry och han reste 1728 till Rhode Island för att grunda ett universitet på Bermuda. Han hade insamlat mycket pengar till universitet som skulle utbilda barn till nybyggarna och ge prästutbildning till infödda. Engelska parlamentet hade också lovat hjälpa till med pengar, men det löftet infriades inte. 1931 återvände Berkeley till Irland och blev 1734 biskop i Cloyne.
Berkeley räknas tillsammans med Locke och Hume till klassikerna i den engelska
empirismen. För Berkeley var funderingarna kring kunskap bara ett medel. Han ville visa att verkligheten i grunden är andlig, skapad av Gud och för sin existens helt beroende av Gud. Liksom Locke tog han avstånd från den skolastiska filosofitraditionen, men han ifrågasatte den distinktion Locke gör mellan primära och sekundära egenskaper och menade att alla egenskaper hos tingen är sekundära. Den grundläggande teorin hos Berkeley är att uppfattningen av det tredimensionella rummet psykologiskt är resultatet av kombinationer av yttre synintryck, förnimmelser av ögonrörelser och minnen av tidigare erfarenhetsrön. Han menar att lika mycket som smak och lukt finns hos oss så finns utsträckning, form och fasthet hos oss. De är alltså också bara en del av våra upplevelser i sinnet. Alla satser om materiella föremål kan återföras på satser om sinnesintryck - den åsikten kallas fenomenalism. Berkeley förnekade existensen av kroppsliga ting och hävdade att tillvaron bestod av de förnimmelser och föreställningar, som människan påtvingas av Gud. Tingens egenskaper är alltså endast idéer i förnimmarens medvetande. Verkligheten har ingen självständig existens oberoende av förnimmaren, denna uppfattning brukar kallas kunskapsteoretisk idealism och innebär att verkligheten är beroende av vår uppfattning om den. Berkeley ansåg att den enda erfarenhet som vi kunde vara säkra på var erfarenheten av våra tankar och föreställningar. Allt vi kunde "veta" om yttervärlden var minnen av våra egna upplevelser . En mening som ofta citeras är "att vara är att bli upplevd". Men det är klokt att komma ihåg att hela meningen löd: "att vara är att bli upplevd eller att uppleva" (esse est aut percipi aut percipere, såsom Berkeley formulerade sig på latin.  Denna teori medförde ett uppenbart problem med fysiska föremåls status när ingen fanns på plats för att uppleva dem. Försvann föremålet i intet när ingen var där för att kunna uppleva det (denna verklighetsuppfattning brukar kallas för ontologisk fenomenalism)? Försvinner strumporna i byrålådan när jag stänger lådan? En sådan värld, där saker försvinner och sedan kommer tillbaka igen, blir mycket egendomlig. Berkeley själv hade inga svårigheter med detta. Han var biskop, och på den tiden trodde biskopar i allmänhet på Gud och han hade två förslag till lösningar:
Strumporna finns där om de skulle finnas där om någon öppnade lådan. Denna åsikt kallas
hypotetisk fenomenalism. När ingen fanns i rummet för att uppleva föremålen fortsatte de att existera därför att Gud var överallt och upplevde allt. Det enda som finns är ”Gud, själarna och deras förnimmelser”. Att vara är att förnimmas – ”esse est percipi”.  Med denna tanke slår Berkeley två flugor i en smäll: han räddar sin teori och han för fram ett skäl för Guds existens. Gud måste existera annars kan inte världen existera.
Berkeleys teori har kallats
subjektiv idealism. Han har fått många invändningar mot sina tankar, men de är inte lätta att motbevisa. Hur bevisar man att det finns någonting utanför vårt medvetande?
Berkeleys´ huvudarbete är
A treatise concerning the principles of human knowledge (1710), svensk översättning Avhandling  om priciperna för mänsklig kunskap. Berkeleys´grundläggande teoribildning fick stor betydelse för David Hume och de senare engelska fenomenalisterna.



[102]
Svensk naturforskare, filosof och teolog, son till bikopen och psalmdiktaren Jesper Swedberg. Emanuel Swedenborg var en djupsinnig religiös tänkare, vars inflytande märks hos William Blabe, Balzac, Almqvist och Strindberg, i gustaviansk mystik och tysk nyromantik. Till de uppmärksammade dragen hör hans "korrespondenslära", som innbär att till alla jordelivets sidor finns motsvarigheter i andevärden, himlen och helvetet; båda sfärerna skildras med realism och understundom poetisk kraft. I grunden var Swedenborg mer moralist än mystiker: efter döden blir den gode ängel, medan den onde hamnar i helvetet. Vilketdera avgörs av hans jordeliv och inte av Guds dom.  Swedenborg var ursprungligen klassisk filosof men fick under en vistelse i England 1710-13 grundlig naturvetenskaplig skolning. Efter hemkomsten samarbetde han med Polhem och var från 1717 assessor i Bergskollegium. Under de följande åren publicerade han sig flitigt i naturvetenskap och naturfilosofi, där hans syn var grundad i en rent mekanistisk, cartesiansk världsuppfattning. Under 1730-talet ändrades hans världssyn i spiritualistisk riktning för att kulminera i en religiös kris 1743-45. Han upplevde sig ha nått kontakt med andevärden och såg sig som en Guds profet med uppgift att förklara bibelns andliga innehåll. Hans andelära uttrycker, trots poetiska inslag, 1700-talets rationalism. Med vetenskapsmannens exakthet beskriver Swedenborg andarnas egendomliga riken. Hans produktion från denna tid består till största delen av allegoriska bibeltolkningar. Huvudverket är  Arcana Coelestia (1-8, 1749-56, fullständig svensk översättning 1861-1910, i vissa delar överenstämmande med Om himlen och dess underbara ting och om helvetet 1944)  - Swedenborg levde tidvis utomlands efter 1745 och dog i London. 1908 överfördes hans stoft till Uppsala domkyrka; det kompletterads 1978 med vad som uppgavs vara hans kranium. Han stiftade inte något samfund men förutsåg att ett sådant skulle uppkomma, swedenborgare, anhängare av Emanuel Swenborgs läror. De organiserade sig i Nya kyrkan, även kallad Nya Jerusalem i London 1787-88; för publicering av Swedenborgs skrifter bildades där 1810 Swedenborg Society. Swedenborgare finns främst i USA, Storbrittanien och Sydafrika, sammanlagt ca 20000. I Sverige bildades de första församlingarna i slutet av 1800-talet. Det finns tre olika riktningar med tillsammans ca 200 medlemmar- Skandinaviska Swedenborgsällskapet stiftades 1978 och har som syfte att ge ut Swedenborgs verk.
[103]
Fransk jurist och politisk filosof, en av de främsta företrädarna för upplysningen. Montesquieu hette egentligen Charles-Louise de Secondat men ärvde (1714) titeln baron de Montesquieu efter en farbror; efter honom ärvde han också befattningen som president vid parlamentet (borgmästare) i Bordeaux, en lönande syssla som han ägnade sig åt i tolv år, varefter han sålde den och gav sig ut på en bildningsresa som bl.a. förde honom till England. Efter hemkomsten ägnade han sig åt författarskap och forskning på sitt slott men i någon mån även åt salongsliv i Paris. Hans första verk, Persiska brev (1721), en fingerad brevväxling mellan två personer på besök i Frankrike, var en satir som blev läst och uppskattad långt utanför Frankrikes gränser. I Tankar över orsakerna till romarnas fall (1734) försökte han utröna de lagar som han och hans samtida tyckte sig se bakom historiens fakta; trots sin kritiska klarsyn och strävan efter objektivitet insåg han dock inte de ekonomiska krafternas betydelse. Tron på det lagbundna, naturliga orsakerna finns även i hans klimatteori, som försöker förklara olika nationers lagstiftning, sedvänjor och folkkaraktärer genom de skiftande klimatförhållandena. Den bildade också grundvalen för hans mest kända arbete, L´Esprit des Lois (1748, utdrag i svensk översättning, Om lagarnas anda, 1943). Med sin maktfördelningslära är verket en av de mest inflytelserika böckerna i västerlandets politiska historia. Montesquieu utökade och korrigerade verket flera gånger under resten av sitt liv. Inte alla teorier han där förde fram var nya, men genom att infogas i ett system fick de en förunderlig slagkraft. Dit hör t.ex. klimatläran kallt klimat skapar kraftiga, tappra, okänsliga människor, medan varmt klimat ger människor som är timida och överkänsliga och ett tempererat - som i Frankrike - stimulerar kulturen. Än mer betydelsefull är maktfördelningsläran, som säger att domstolar, lagstiftande församling och verkställande makt bör hållas strängt åtskilda. Detta fick ett direkt genomslag i USA, när dess författning skulle skrivas, men har även inverkat på andra länders statsskick; förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som tillkom under den franska revolutionen (1789) grundar sig på Montesquieus maktfördelningslära. I Sverige är det en gammal stridsfråga mellan historikerna huruvida 1809 års författning var mest påverkad av Montesquieu eller av inhemsk tradition.  L´Esprit des Lois har emellertid även påverkat opinionsbildningen i fråga om sådant som strafflagstiftningen i mindre barbarisk riktning, ökad tanke- och yttrandefrihet, religionsfrihet och slaveriets avskaffande.

Citat:
"
Om man bara önskade att man var lycklig, skulle detta lätt kunna uppnås: men vi önskar vara lyckligare än andra och detta är alltid svårt för vi tror att andra är lyckligare än de är"
[104]
Francois Marie Arouet de Voltaire, fransk författare, satiriker och filosof. Han var en av upplysningsidéernas främste förespråkare och fick betydelse för hela 1700-talets utveckling, hans omfattande produktion har varit en inspirationskälla och utgångspunkt för konservativ ideologi. Han var motståndare till franska revolutionen och dess ideologi och en period satt han fängslad i Bastiljen och några år var han landsförvisad och vistades i England för sin vassa pennas skull. Det var där han kom i kontakt med upplysningsfilosofer som John Locke. Voltaire var även historiker och han fascinerades av den svenske krigarkungen Karl XII om vilken han skrev en bok "Histoire de Charles XII" där han hyllade  kungens personliga egenskaper, men var kritisk till hans politik. Voltaire skrev flera satiriska romaner och skådespel, bland annat "La Henriade" (1728), som handlar om religiös fanatism och politisk intrigmakeri. Han påbörjade detta verk i en fängelsecell 1717, där han avtjänade ett straff för att ha förlöjligat Frankrikes regent. Voltaire skrev också tragedin "Zaire" (1732). Mest känd äe han nog för "La Pucelle" - boken om Jeanne d'Arc (1755) samt Candide (1759). Den sistnämnda skrevs som ett svar på filosofen Leibnitzs uttalande att "Vi lever i den bästa av alla världar".
Ett citat av Voltaire "Jag delar inte din uppfattning, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra den".
Ytterligare ett citat  "Genom arbete undflyr vi trenne onda ting: leda, lastbarhet och fattigdom.
"Alla sätt är bra utom de tråkiga" kommer också ursprungligen från Voltaire.

Under sin livstid var Voltaire främst känd som en stor författare av tragedier. Idag är han mest känd för sin roman Candide, en satir över Gottfried Leibniz' filosofi, och för ett stort antal aforismer. Han är också känd för sitt skarpa intellekt, sina skrifter inom filosofi och försvar för medborgerliga rättigheter såsom rätten till en rättvis rättegång och sin argumentation för religionsfrihet. Såsom satirisk polemiker använde han flitigt sin penna för att kritisera sin tids franska institutioner, religiösa dogmer i allmänhet och katolska kyrkans maktövergrepp i synnerhet. Han fick också sona sin vassa penna med flera perioder i fängelse och landsflykt. Särskilt i Frankrike är han ihågkommen och ärad som en modig debattör, som outtröttligt stred för medborgerliga rättigheter och som pekade på regimens hyckleri och orättvisor. Emellertid menar en del av hans kritiker, såsom Thomas Carlyle, att även om Voltaire var oöverträffad vad gäller litterär form har inte ens de mest genomarbetade av hans arbeten mycket substans och att han aldrig yttrade någon väsentlig idé som helt och hållet var hans egen.

Voltaire misstrodde demokrati, och såg demokratiska system som ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig. Han såg den franska borgarklassen som för liten och ineffektiv för att kunna åstadkomma någon förändring av samhället, aristokratin som parasitisk och korrumperad, de vanliga medborgarna som okunniga och vidskepliga, och kyrkan som en statisk kraft som endast var nyttig såsom balanserande motkraft mot monarkin. För Voltaire var det bara en upplyst monark som, med råd från filosofer - sådana som han själv - skulle kunna åstadkomma en förändring, eftersom det låg i den franske kungens intressen att förbättra Frankrikes makt och rikedom.

Voltaire var starkt emot den kristna tron. Han menade att evangelierna var uppdiktade och fulla av självmotsägelser och att Jesus inte existerat, utan att bägge var en produkt av dem som ville skapa Gud till sin egen avbild. De som försvarade kristendomen under Voltaires tid lät sig dock inte övertygas, då de flesta hellre undvek hans verk än gick i polemik mot dem. Voltaire var dock inte ateist, utan var liksom många andra upplysningsfilosofer deist.[2] Han trodde på en högre makt som skapat universum men som människan inte kan ha någon kunskap om, och som inte griper in i världsförloppet
[105]
David Hume (Hjo:m) Skotsk filosof. Hans första och största filosofiska verk, Avhandling om den mänskliga naturen, är en av de stora filosofiska klassikerna. Med skarpsinnig analys utvecklade han den engelska empirismen i riktning mot radikal skepticism. Människans uppfattningar (perseptioner) delar han upp i impressioner (intryck), och Idéer. Med impressioner avser han omedelbara sinnesintryck, medan idéer är erinringar av lagrade minnes- och fantasibilder. Alla idéer måste, enligt Hume, kunna återföras på sinnesintryck som man tidigare haft. Det är erfarenheten, impressionerna, som går oss råmaterialet för vårt tänkande och vetande. Vetenskapliga begrepp och teorier ska dock inte bara orsakas av erfarenheten utan även bekräftas av den, för att den ska kunna godkännas som kunskap. Det som ej kan bekräftas på detta sätt (kunskapsteoretisk fenomenalism) brukar av Humes efterföljare i den empiristiska traditionen kallas för metafysik. Det är det som ligger utanför det förnimbara och som därför anses ovetbart. När Hume anser att själen, jaget, består endast av en samling perceptioner kommer han fram till ståndpunkten att själen eller det vi kallar jaget som substans således inte existerar, eftersom vi inte har någon kunskap om något jag. Han hävdada också, att man inte kunde iaktta ett orsakssammanhang mellan skeenden; det är bara vår vanetänkande vid att vissa förteelser följer vissa andra, som får oss att tro på orsakssammanhang. Det finns ingen impression som säger att världen kommer att fortsätta att uppföra sig så som den hittills gjort.  Denna kritik av kausalitetsprincipen fick stor betydelse för Kant. Hume's skepticism kan även uttryckas som att erfarenheten kan aldrig ge oss säker kunskap om samband mellan händelser. Vi kan iakttaga att en händelse åtföljs av en annan, men vi kan aldrig iakttaga att den första händelsen orsakar den andra.
I sin
moralfilosofi framhävde Hume allmännyttan som måttstock för våra moraliska värderingar.
Som
religionsfilosof såg han religionernas uppkomst som uttryck för olika känslor såsom dödsfruktan, fruktan för olyckor, hopp om en bättre hinsides tillvaro; för tron finns det således inga empiriska argument.
Få filosofer har kritiserat sin kolleger på ett mer konkret och förödande sätt. Det var Hume som, i det berömda och ofta citerade stycket sist i An  Enquiry Concerning Human Understanding sade: "Tag en bok, vilken som helst, om teologi eller metafysik, och låt oss fråga oss: Innehåller den några abstrakta resonemang om kvantitet eller tal? Nej. Innhåller den något experimentellt resonemang om sådant som rör fakta och existens? Nej. Kasta den då på elden: för den kan inte innehålla någonting annat än spetsfundigheter och fantasifoster.
[106]
Schweizisk/fransk författare, samhällsteoretiker och filosof som  inspirerade till romantikens kulturströmningar.  Han är född i Genéve i en kalvanistisk familj. 1742 kom han till Paris, där han umgicks i kretsen kring encyklopedisterna. 1749 fick han första pris för sitt svar på Dijonakademiens prisfråga: Har vetenskapens och konstens framsteg bidragit till att fördärva eller rena sederna? Redan här finns flera av hans för samtiden så omstörtande läror när han säger att "allt är gott som är naturligt"  där också människan är av naturen god och att allt ont kommer från samhället och civilisationen. Det gäller alltså att söka sig tillbaka till ursprunget för att samhället skall kunna göra framsteg och reformeras i positiv riktning. Rousseaus skarpt demokratiska kulturkritik innefattade politiska attacker mot äganderätten. I sitt svar på en ny prisfråga hävdade han att det privata ägandet var upphov till krig, brott och elände. Samhällsutvecklingen beskrevs av honom som ett successivt förfall, som inleddes den dag då den första människan inhägnade ett område och sade att "detta är mitt".
Efter sin återkomst till Schweiz skrev han en kärleksroman i brevform,
Julie eller Den nya Héloise (1761), som starkt bidrog till den våg  som under förromantiken drog fram över Västerlandet av känslosamhet och naturdyrkan i första hand till det ursprungliga och orörd natur, i motsats till barockens tuktade parkanläggningar. Han menade att den primitive av kulturen opåverkade vilden (sådan som våra äldsta förfäder varit) stått moraliskt högre och varit en lyckligare varelse än den upplyste 1700-talets filosofen. Den romantiska kulturströmningen var även en reaktion mot upplysningstidens förnuftsdyrkan. Med boken Om samhällsfördraget eller Statsrättens grundsatser(1762) för Rousseau demokratins talan mot envälde och aristokrati. Boken ansågs så farlig att den brändes av myndigheterna.
Även boken
Émile eller om uppfostran (1762) väckte speciellt uppseende där han vill visa att endast en barnuppfostran grundad på frihet kan tillvarata individens möjligheter och att barnet utvecklas bäst om man lämnar det frihet att utveckla sin egen inneboende natur. "Naturen vill, att barnen skall vara barn, innan de blir människor." Hos Rousseau liksom hos hans samtida fanns en tro på "den ädle vilden", dvs. en människa som lever i ett naturtillstånd motsvarande det flydda paradis (Edens lustgård) som människan en gång skulle ha levat i och därför menade han att den enda lämpliga läsningen för barn var Daniel Defoes Robinson Crusoe, berättelsen om den unga mannen som på en öde ö fick lära sig allt genom egen erfarenhet och vars bäste vän var vilden Fredag.
Hans häsynslöst uppriktiga självbiografi,
Bekännelserna utkom postumt 1781-88. Rousseau fick världshistorisk betydelse inte bara för att han predikade känslans överhöghet i förnuftets tidsålder; ännu viktigare var hans politiska teser om frihet, jämlikhet och folkets suveränitet, som kom att ge bränsle åt franska revolutionen elva år efter hans död. Genom sin kalvainistiska uppfostran, reagerade Rousseau starkt och med vämjelse inför den förljugna värld han mötte inte minst i Paris. Hovkulturens ytlighet och förställning, dess dyrkande av det bedrägliga skenet var för honom motbjudande. Rousseau hämtade sin inspiration och motiv från stoikerna och han kan närmast liknas vid en religiös svärmare och profet, han såg inte sig själv som filosof men likväl har det skrivits mängder av böcker som försöker tolka, reda upp och ge systematisk form åt just hans filosofi där han predikar att människan skulle leva ett ärligt och öppet liv. Hans strävan var att omskapa människornas sinnen och ge dom en ny och starkare moral. Som privatperson hade Rousseau svårt att leva upp till sina många ädla och demokratiska principer. Först efter tretton år gifte han sig med sin älskarinna Thérése Lavasseur. Samtliga av deras fem barn hade han då placerat på hittebarnhuset. 
[107]
Fransk filosof, författare och kritiker. Diderot ledde encyklopedisterna som redaktör för monumentalverket La grande encyklopédie ( uppslagsverk som skulle samla hela den samtida kunskapen om vetenskap, konst och kultur). Encyklopedisternas radikala förnuftstro speglar deras politiska inställning då kyrkans och kungens makt började ifrågasättas och krav restes på religionsfrihet, yttrandefrihet och sociala reformer. Diderot var ledande i den materialistiska skolan, i den krets av författare som ger sin prägel åt encyklopedin och som därför kallas encyklopedisterna. Diderot umgicks med den tidens radikala intellektuella: Rousseau, Voltaire och d'Alembert. Han angrep kristendomen, argumenterade för republikens idéer och skrev så förargelseväckande moderna romaner att han dömdes till att tillbringa tre månader i Château de Vincennes fängelsehålor.





[108]
Fransk filosof. I sitt huvudarbete Traité des sensations (1754) anknyter han till Lockes tes om sinnesförnimmelserna som en av hörnstenarna för sann kunskap, men han driver tesen vidare till att förnimmelserna är den enda kunskapskällan. Condillac godtar inte reflexionen som kunskapskälla. Hans teser blev mycket inflytelserika vid franska universitet in på 1800-talet.
[109]
Paul Henri Thierry (egentligen Paul Heinrich Dietrich), baron d'Holbach, född 8 december 1723, död 21 januari 1789 i Paris, var en fransk filosof, vetenskapsman och materialist. d'Holbach föddes i Edesheim vid Landau i Pfalz i nuvarande Tyskland. Han var en utpräglad upplysningsfilosof som gav ut ett flertal texter, skrev artiklar om kemi i Encyklopedien och umgicks i hovkretsar, bland annat kring Fredrik den store. På hans slott utanför Paris samlades ofta flera av dåtidens främsta franska författare. Det var under dessa träffar som hans intresse för filosofi väcktes av Denis Diderot. Han är mest känd som den förste uttalade ateisten i västerlandets moderna historia.


[110]
Jean le Rond d'Alembert, född 16 november 1717, död 29 oktober 1783, fransk matematiker och filosof; medlem av Académie française 1754 och dess ständige sekreterare 1772.
Han  var oäkta son till en parisisk markisinna och författare, Madame de Tencin, och blev som nyfödd lämnad på trappan till kyrkan Saint-Jean-le-Rond i Paris. Som ofta när det gällde hittebarn namngavs han efter den kyrkas skyddshelgon vid vilken man hade hittat honom. Uppväxt i en glasmästares familj fick han ändå understöd av sin biologiska far, adelsmannen Destouches, som såg till att d'Alembert fick en god uppfostran och utbildning. Han kunde därför ta examen vid Collège Mazarin 1735 och bli antagen som medlem i Vetenskapsakademien 1741.
Vid sidan av sina matematiska och matematisk-fysikaliska arbeten är d'Alembert känd för sitt medarbetarskap i Diderots den stora Encyklopedien.
Vänskapen mellan d'Alembert och Voltaire är väl känd, och d'Alembert själv betraktas som en av upplysningsfilosoferna. Han ansåg att kunskap kan nås på tre sätt: genom minnet, förnuftet och fantasin.


[111]
Kant räknas allmänt som den moderna tidens mest betydande filosof. Han verkade som professor i Köningsberg. Hans kunskapsteoretiska huvudarbete är Kritik der reinen Vernunft (1781) Där han genom sin fenomenteori hävdar att sådant som tid, rum, orsak och substans inte är något som existerar i en verklighet som är oberoende av oss; de är bara former med vilka vi ordnar vår kunskap om världen.
Kant skiljer på tingen som vi känner dem ( "fenomenen") och tingen i sig ("noumenen")
Kants grundlära är att tingen i sig (noumenen) är omöjliga att lära känna. Vi kan inte veta något om "das Ding an sich" d.v.s. hur tingen är beskaffade oberoende av oss. Vår kunskap uttrycks genom omdömen, dels analytiska, där predikatet inte tillför något nytt utöver det som redan finns i subjektet, dels syntetiska, där något nytt tillfogas av predikatet. Huvudfrågan för Kant blir då: "Hur är syntetiska omdömen a priori möjliga?", varvid med a priori förstås omdömen som inte grundar sig på erfarenhet (t,ex. utan föregående undersökningar). Han kommer fram till att de är möjliga i matematiken och den rena naturvetenskapen, eftersom deras utsagor är bestämda av det mänskliga medvetandet. Däremot är omdömen inom metafysiken omöjliga, då den utger sig för att beskriva den av oss oberoende, "egentliga" verkligheten
Kant medgav dock att sinnen som inte av naturen anpassats till abstrakt tänkande skulle behöva konkreta exempel, precis som ett barn behöver en gåstol.
I
Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (1785) och Kritik der praktischen Vernunft (1788) utvecklar Kant sin etikfilosofi. Han utgår härvid från tesen "ingenting är helt gott utom en god vilja". Därigenom markerar han, att han tar avstånd från varje naturalistisk bestämning av moralen av typ eudemonism (åskådning som hävdar att lyckan är det högsta goda). I stället vill Kant ange en förment rent formell princip för moraliskt handlande nämligen det kategoriska imperativet, vilket man för att handla sedligt måste åtlyda av plikt och inte av böjelse.
Den mest välkända versionen av Kants grundläggande moralprincip, det
kategoriska imperativet lyder som följer: "Handla endast efter den maxim som du samtidigt skulle vilja upphöja till allmän lag".
Det finns flera formuleringar av det kategoriska imperativet som t.ex :"Handla så, att du behandlar mänskligheten, såväl i egen som i andras person, icke blott som medel utan tillika som självändamål". Han har även sagt att "Innehavet av makt förnedrar undantagslöst förnuft och omdöme".
Kants
religionsfilosofi, som den framställs i Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft, avvisar möjligheten av religiös kunskap och ser religionen som ett moraliskt fenomen. Kant menar, att man inte kan bevisa Guds existens, viljans frihet och själen odödlighet på ett logiskt sätt, men att man måste anta (postulera) dessa förhållanden, eftersom de är nödvändiga för ett sedligt liv. Han kallar därför dessa religiösa dogmer för "praktiska postulat". Berömda ord av Kant är: "jag var tvungen att upphäva vetandet för att få plats för tron".
Kant har haft ett stort inflytande på främst 1800-talets filosofer; bl.a. har Fichte, Schelling och Schopenhauer utgått från hans läror.

Litteratur på svenska:
Kritik av det rena förnuftet (1781)
Kritik av det praktiska förnuftet (1788)
Kritik av omdömeskraften (1790)
Prolegomena (1783)o
[112]
Förföraren och filosofen Casanova föddes i Venedig
[113]
Edmund Burke var en brittisk politiker, konstteoretiker och skriftställare. Burke var en stor vältalare och skribent. Kämpade på 1770- och 1780-talen för religiös tolerans och en liberal kolonialpolitik. Han engagerade sig för en reform av kolonialstyrelsen i Indien och tog parti för kolonierna i den nordamerikanska frågan.. Han företrädde också en vidsynt och tolerant politik gentemot Irland. Burkes viktigaste verk är Reflektions on the revulution in France (1790), i vilket han framträder som en häftig motståndare till franska revulutionen och från ideologiska utgångspunkter går till angrepp mot 1789 års idéer. Burke räknas som en av den moderna konservatismens främsta idégivare. Burke ansåg bland annat att jämlikhet är mot naturen.
[114]
Johann Georg Hamann, född 27 augusti 1730 i Königsberg, död 21 juni 1788 i Münster, var en tysk skriftställare och filosof, ibland kallad ”Nordens magus”. Såsom en företrädare för Sturm und Drang, blev Hamann en central person i motupplysningen.


[115]
Engelsk filosof och författare. Han agiterade i Amerika för kolonisternas frihet och i Frankrike för revolutionenen. I Rights of Man formulerade han sin tro på människans eviga rättigheter. The Age of Reason är ett angrepp på den officiella religionen och ett försvar för "den naturliga gudstron"
[116]
Italiensk nationalekonom och rättsfilosof. Markis av Bonesana, 1738-1794. Han publicerade 1764 Dei delitti e delle pene (Om brott och straff), där han förordar en humanare rättskipning och mindre barbariska bestraffningsmetoder. Hans tankar stämde väl med upplysningstidens encyklopedister i frankrike och verket gjorde honom berömd i hela Europa. 1800-taletsreformsträvanden inom rättskipningen, särskilt i England, var starkt påverkade av Beccaria.
[117]
Citat: Johann Kaspar Lavater

Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare.

Säg ingenting ont om en människa om du inte med visshet vet att det är sant.
Och om du vet att det är sant, så fråga dig själv: Varför säger jag det?

[118]
Amerikans statsman, USA:s president 1801-09. Under frihetskampen mot Storbritannien framstod han som koloniernas främste statsteoretiker, och 1776 antogs den av honom författade oavhängighetsförklaringen, vilken var skriven under stark påverkan av upplysningsideerna. Han var under 1790-talet ledare för de s.k. antifederalisterna, vilka motsatte sig ett allt för centraliserat och autokratiskt styre. Som president visade han sig emellertid inte villig att minska de federala myndigheternas inflytande, och bidrog istället till att öka kongressens makt över finanserna. 
[119]
Tysk filosof och författare, från 1776 generalsuperintendentm (ungefär ärkebiskop) i Weimar, i sin ungdom var han även verksam i Riga som präst och lärare. Herder är en av den tyska romantikens portalgestalter. Hans viktigaste filosofiska verk är Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit.  Herder menade, i kontrast mot upplysningens ideal om likvärdighet och medborgarskap, att människorna är en del av en gemenskap och beroende av sin bakgrund - och därmed olika. Språket, modersmålet, var för honom centralt.
[120]
Johan Adam Weishaupt, Professor i kyrkrätt och praktisk filosofi. Grundare av den hemliga ordern Illuminati (De upplystas sällskap).
Genom upplysning och utbildning arbetade det hemliga sällskapet Illuminati för att avskaffa alla former av tyranni.
Johan Adam Weishaupt var mycket inspirerad av upplysningstidens kritik mot auktoriteter när han år 1776 bildade det hemliga sällskapet Illuminati. Utöver att arbeta för att förbättra varje enskild Illuminatimedlems personliga moral var sällskapets mål att avskaffa flera av dåtidens maktinstutioner, till exempel kyrkan och monarkin.  Weishaupt och hans likasinnade önskade en friare samhällsordning men det var avgörande för dem att samhällsrevolutionen genomfördes med fredliga medel och genom att upplysa befolkningen.

Illuminatis program
- Monarkin avskaffas. Folket ska själva bestämma.
- Den privata egendoms- och arvsrätten upphävs.
- Patriotism, som leder till krig och konflikter, förbjuds.
- Äktenskapet avskaffas.
- Samhället ska uppfostra barnen.
- Folket ska tänka fritt och religionen avskaffas.
[121]
Engelsk moralfilosof och liberal teoretiker. Bentham studerade juridik men utövade aldrig yrket. Tillsammans med James Mill ( far till John Stuart Mill) räknas han som grundare av den hedonistiska utilitarismen. En filosofisk riktning som anser "den allmänna nyttan " vara vår högsta moralprincip och som framkommer i citatet "Det är meningslöst att tala om samhälletsintresse, utan att förstå vad som är individens intresse".  Han myntade i detta sammanhang slagordet "största möjliga lycka till största möjliga antal människor". Därav följer att straff i alla former är något ont och kan endast rättfärdigas om det förhindrar ett ännu större lidande. Han kämpade därför för en reform av engelsk rättskipning bl.a. av fattiglagarna. I sitt verk Panopticon publicerad 1791 lancerade han en ny princip för inrättningar där personer övervakas. Med ständig övervaknig och separerade fångar skulle man kunna reformera individen till ett på sikt självreglerat beteende. Inom ekonomin anbefallde Bentham den fria marknaden, och han bildade tillsammans med John Stuart Mill och Pareto utgångspunkten för den liberala nationalekonomin. George Edward Moore tog in andra värden i utilitarismen än lust t.ex. rättvisa och får då benämningen ideéll utilitarism.
[122]
Hegel av många ansedd som alla tiders störste historiefilosof. Han stod för en Dialektisk filosofi - vilket innebär att verkligheten förändras i en process där en tes också skapar sin egen antites och ur detta förhållande uppstår det en syntes (som förlikar motsatserna med varandra fast på en högre nivå) vilken i sin tur blir en ny tes med en ny antites och syntes. Det är enligt Hegel denna triad som för världsprocessen framåt. Enligt Hegel är helheten oändligt större än summan av delarna. Faktum är att delarna är begripliga endast i den mån de tillhör helheten. som han själv uttryckte det: "Det sanna är det hela."
 Hegel tog starka intryck  av försokratikernas tänkande och deras medborgarideal, detta märker man i Hegels berömda sats - "Här är land i sikte; det finns ingen sats av Herakleitos som jag inte upptagit i min logik". I sin filosofi tog Hegel även inspiratin från Plotinos nyplatonismen och Proklos tankestrukturer. När Karl Marx lanserade sin dialektiskt materialistiska syn på historieutvecklingen hade han inspirerats av Hegels dialektiska filosofi. Frasen "från Hegel till Marx" är ofta förekommande i idéhistorien. Historien följer, enligt Hegel, sina egna järnhårda lagar. Stater och imperier, kriser och omvälvningar avlöser varandra men Hegel använde aldrig själv, som Marx begreppen "tes, antites och syntes"  för att beskriva historiens till synes motsägelsefulla förlopp. Allt sker enligt en obeveklig logik  men det finns hela tiden en optimistisk grundton i Hegels världsbild. Trots bakslagen utvecklar sig världen mot en allt större frihet. Hegels tre kretsrörelser om anden: den subjektiva anden, den objektiva anden och den absoluta anden. Denna andens enighet dels som objektivitet, dels som idealitet och tanke, som i allt väsentligt och faktiskt är och skapar sig själv, anden i dess absoluta sanning. Detta är den absoluta anden. I sin rudimentära krets är anden"tanken i sin obestämbarhet".
Bertrand Russel lär ha sagt att Hegel är den som är svårast att förstå av alla filosofer. Man får en god bild av hans rykte genom den eventuellt oäkta historien om hur Hegel på sin dödsbädd sade; "Det var bara en som förstod mig - och han förstod mig egentligen inte."
Litteratur:
Wissenschaft der Logik (1816),  Philosophie der Gesschichte
 
[123]
Tysk filosof, professor i Jena 1794-99, rektor vid universitetet i Berlin 1811-12. Fichte utgick från Kant men hävdade en radikalare ståndpunkt beträffande jagets möjligheter att veta något om "tingen i sig". Enligt Fichte kan människan endast se omvärlden som "icke jag", och eftersom kunskap är begränsad till jagets medvetande, är kunskap om verkligheten orimlig. Själva jaget i vidsträkt mening innefattar dock alla individer, vilka tillsammans utgör den "rena anden". Individens insikt, det medvetna högre jaget, utvecklas genom det motstånd icke jaget utövar. Det "rena jaget" var för Fichte liktydigt med den moraliska världsordningen och därmed också liktydigt med Gud, en kättersk ståndpunkt som tvang honom att lämna sin professur. Hans filosofiska huvudarbete är Grundlage der gesamten Wissenschaftslehre (1794, Hela vetenskapslärans grunddrag). Under den franska ockupationen av Berlin höll och utgav Fichte de berömda Reden an die deutsche Nation (1807-08, svensk översättning Tal till tyska nationen,1914), som gav den tyska nationalismen en filosofisk grundval. Här utvecklar han natinalitetsidén: varje folks rätt och plikt att försvara sin egenart.
[124]
James Mill, historiker, filosof och nationalekonom. Han var anställd hos Ostindiska kompaniet och gjorde sig känd som ivrig reformvän. Han skrev bl.a. History of British India och Elements of Political Economy. Han utvecklade tillsammans med Jeremy Bentham utilitarismen. Han var far till filosofen John Stuart Mill.
[125]
Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling, född 27 januari 1775 i Leonberg, Württemberg, död 20 augusti 1854 i Ragaz, Schweiz, var en tysk filosof; professor i filosofi i bland annat Jena, Württemberg, München, och Berlin. Schelling tillhörde navet i utvecklingen av den tyska idealismen och romantiken.

Dels på grund av hans vän Hegels överskuggande position, dels på grund av metoden i Naturphilosophie vilken stod i skarp oförenlighet med den vetenskapsfilosofi som förespråkades av positivister, har Schelling ofta förbisetts. Hans uttalade idealism, Gudstro och metafysiska utläggningar blev snart otidsenliga efter hans död. Han har dock alltjämt haft betydelse som inspriation till flera stora tänkare, som Heidegger och Kierkegaard.

Inspirerad av nyplatonismen och Plotinos filosofi och romantiken
[126]
I sin identitets- och frihetsfilosofi hävdar han att naturen är synlig ande och anden är osynlig natur. Motsatsparen ande/natur, frihet/nödvändighet. subjekt/objekt går upp i det absoluta eller motsatsernas identitet. Som kan uppfattas kunskapsmässigt av den intellektuella åskådningen. Det konstnärliga geniet kan i sitt estetiska skapande, som den högsta andliga verksamheten, höja sig över motsatserna och i sin konst förena den intellektuella, subjektiva frihetenmed den materiella, objektiva nödvändigheten.
[127]
Tysk filosof och pedagog. Han var påverkad av Kant men ansåg till skillnad från denne att vi kan uppfatta tingen som en mängd olika verkligheter, realia, som är oberoende av varandra. Varje reale hävdar sig mot påverkan. Även själen är ett reale. För att den skall kunna införliva en ny föreställning, måste föreställningen ha beröringspunkter med själens "föreställningsmassa". Dessa tankar ut gör grunden för Herbarts pedagogiska teorier: undervisningen bör syfta till att väcka ett mångsidigt intresse hos eleven för att därigenom öka hans föreställningsmassa, så att han blir mottaglig för ny kunskaper.
[128]
Tysk filosof, docent i Berlin under Hegels professorstid där. Schopenhauer förenar en variant av den efterkantska spekulationen med en ålderdomlig indisk livsfilosofi.  Schopenhauer vann erkännande först på sin ålderdom, men då kom han att inta en betydande position i diskussionen.
I sitt huvudarbete
Die Welt als Wille und Vorstellung (Världen som vilja och föreställning) hävdade han i likhet med Kant att fenomenens värld är beroende av de mänskliga uppfattningsformerna, men i motsats till Kant menar han att det dock finns vissa möjligheter att erhålla kunskaper om verkligheten.
Det som motsvarar tinget i sig som verklighetens innersta väsen är en ständig strävan och en blind livsvilja som innebär ett pendlande mellan lidande och leda, varför världen är den sämsta tänkbara och det är bättre att utplånas än att finnas till. Han menade att livet är ett lidande och lyckan endast en illusion. Enda möjligheten att befrias ur det som han betecknade som världseländet är att förneka den mänskliga livsviljan. Människans inneboende vilja är nämligen omättlig och omöjlig att varaktigt tillfredsställa och gör därför människornas liv till ett ständigt lidande.
Det är möjligt att tillfälligt lindra livets plågor genom estetisk njutning, men varaktig befrielse (nirvana) får man endast genom att ta avstånd från den jordiska tävlan genom kontemplation och askes för att därigenom uppnå ett förnekade av livsviljan.

Schopenhauer säger att alla nya idéer genomgår tre stadier: "Först förlöjligas de, sedan bekämpas de och till slut betraktas de som självklara" och "Den människa som tänker självständigt bekantar sig med auktoriteter först efter det att hon formulerat sin egen uppfattning, och deras stöd blir blott en bekräftelse av de egna tankarna". Schopenhauers litterärt utformade viljefilosofi har starkt påverkat Nietzsche och Wagner även Eduard von Hartmann är en uppföljare av Schopenhauers tankar och pessimistiska hållning.

Arthur Schopenhauer var ingen muntergök, det är nästan så att han uppmuntrar till självmord för att komma ifrån denna världens lidande och elände.
[129]
Schopenhauer hävdar i likhet med Kant att fenomenens värld är beroende av de mänskliga uppfattningsformerna men att det dock finns vissa möjligheter att erhålla kunskaper om verkligheten. Det som motsvarar tinget i sig som verklighetens innersta väsen är en blind livsvilja. Denna innebär ett pendlande mellan lidande och leda, varför världen är den sämsta tänkbara och det är bättre att utplånas än att finnas till. Det är möjligt att tillfälligt lindra livets plågor genom estetisk njutning, men varaktig befrielse (nirvana) får man endast genom kontemplation, askes och förnekande av livsviljan. Schopenhaurs litterärt utformade viljefilosofi har starkt påverkat Nietzsche och Wagner.
[130]
Auguste Cumte (kå:ngt), fransk filosof, känd som positivismens grundare. Han anser att mänskligheten har genomgått tre stadier. Det första var det teologiska, då naturfenomenen ansågs orsakade av gudomliga eller andliga väsen. Det andra var det metafysiska, då opersonliga och abstrakta krafter ansågs vara förklaringen, och det tredje är det positivistiska, på förklaringar ges ur erfarenheter från experiment och olika undersökningar. Vetenskaperna astronomi, biologi, fysik, kemi, matematik och sociologi har också genomgått dessa tre stadier. De har alla, enligt Comte, nått det positivistiska stadiet utom sociologin, en beteckning somt Comte själv har infört. Sina resultat har han sammanställt i Cours de philosophie positive (1-6, 1830-42). Comte drog under sina sista år upp riktlinjer för en positivistisk religion. Den ersatte gudsdyrkan med dyrkan av mänskligheten och ersatte helgon med stora personligheter.
[131]
Ralph Waldo Emerson föddes den 25 maj 1803 och dog den 27 april 1882 - amerikansk filosof, framdrev religiösa och sociala reformer.

[132]
Max Stirner, pseudonym för Kaspar Schmidt, tysk filosof. Hans mest kända verk är Den ende och hans egendom (1845) där han hävdar den extrema individualismen och förnekar alla samhällets rättigheter. Han är en av anarkismens föregångsmän.
[133]
Engelsk filosof och nationalekonom, son till James Mill. Som filosof var han empiriker och tillsammans med Jeromy Bentham företrädare för hedonistisk utilitarism. Han sökte teoretiskt bestämma hur man på experimentell väg kunde vinna kunskap, samtidigt som han som nationalekonom bidrog väsentligt till den deduktiva teorins utveckling. Som etiker hyllade han liksom J. Bentham nyttomoralen; men till skillnad från denne ansåg han att mänsklig lycka kan bör graderas kvalitativt. Som samhällspolitiker var han liberal och förespråkade med vältalighet yttrandefriheten och kvinnoemancipationen. Hans viktigaste arbeten var Principles of Political Economy (1848), Utilitarianism (1863) och On Liberty.(1848)
[134]
Proudhon kallas för den klassiska anarkismens fader och är känd för sina tankar kring egendom och värde, särskilt formuleringen "egendom är stöld".[
[135]
Sören Kierkegaard, religiös tänkare som brukar kallas för existentialismens grundare. Han var helt inriktad på den enskilda människan och hennes fria val. Bara individen, utan hjälp från filosofer, kan välja hur hon ska leva ut sin begränsade frihet. Kierkegaard var kristen. Antingen - eller är ett av han mest berömda verk. Andra viktiga verk: Begreppet ångest och Filosofiska smulor
Citat:
 "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas"

Sören Kierkegaard tog sina val på största allvar. Till och med valet av kaffekopp efter lunchen var blodigaste allvar för honom. Något hans assistent, Israel Levin, tyckte hjärtligt illa om. Det var nämligen han som måste välja ut dagens kopp bland femtio udda. Och det handlade inte om ett val på måfå. Näe, Kierkegaard krävde att hans assistent motiverade varför han valde den kopp han gjorde. Själv motiverade filosofen sitt handlande med att det är förmågan att välja som visar att var och en av oss i vår djupaste existens är fria.

Ordet existentialism är av sent datum. Det var på nyåret 1943 som den franske filosofen Gabriel Marcel myntade begreppet om författaren och filosofen Jean-Paul Sartres läror. Men idéerna hade funnits länge och Sören Kierkegaard är en av dess upphovsmän.
[136]
Michail Bakunin, född 30 maj 1814 i Prjamuchino nära Torzjok, död 1 juli 1876 i Bern, Schweiz. Han var en rysk revolutionär och agitator och anses som  en av anarkismens förgrundsgestalter.
[137]
Charles Alexis Henri Maurice Clérel de Tocqueville, född 29 juli 1805 i Paris, död 16 april 1859 i Cannes, fransk politisk teoretiker och historiker.
de Tocqueville växte upp i Verneuil och fick en aristokratisk uppfostran med privatlärare innan han började sin högre utbildning. Han studerade juridik och var verksam i Versailles. Alexis de Tocqueville gifte sig 1835 med den engelska Mary Motley, men de hade inga barn.
De sista åren var han politiker, och var bl.a. utrikesminister.
Alexis de Tocquevilles främsta verk är De la démocratie en Amérique (Amerikas demokrati) som utkom i två delar 1835 och 1840, och L'Ancien Régime et la Révolution (Äldre tidens regim och revolutionen) 1856. I dessa verk talar han för demokrati och frihet. de Tocqueville kom fram till att det är lättare att övertyga om en enkel lögn än en komplicerad sanning.
Av central betydelse för hans författarskap är resan till Amerika han företog 1831 med publicisten Gustave Auguste de Beaumont de la Bonninière. Hans verk används flitigt som källa till 1800-talets historia. Hans idé om att personlig välgörenhet är att föredra framför statligt ingripande har anammats av de konservativa sedan 1900-talet.
Alexis de Tocqueville är en analytiker av demokratin som fenomen, vilken han betraktade som en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas. Alltför extrem liberalism leder till anarki och isolering. Han förutspådde att friheterna skulle gälla även kvinnor och alla etniska grupper. Trots sin tro på individen, förespråkade han även sociala reformer.

[138]
Joseph Arthur de Gobineau, född 14 juli 1816 i Ville-d'Afray nära Paris, Frankrike, död 13 oktober 1882 i Turin, Italien, var en fransk diplomat och historiefilosof. Fransk attaché i Stockholm 1871-1877.
I skriften Essai sur l'inégalité des races humaines (sv. övers. "Essä om människorasernas ojämlikhet"), som är en av vår tids mest beryktade men samtidigt kanske minst lästa verk, framlade Gobineau tesen att människan är indelad i olika raser, där den vita rasen är den högsta, och främst inom denna var den nordiska rasen. Verket var en samling essäer som gavs ut 1853-1855. Många av Gobineaus verk, bland annat om kilskriften och persernas historia, fick skarp kritik av sin samtid, och han hade svårt att få sina verk publicerade.
Enligt Gobineau skulle rasblandning leda till mänsklighetens undergång, och hans lära utgjorde viktig teoretisk grund för romantikens rasläror, rasismen under nazismen, men även för verksamheten på Statens institut för rasbiologi, lett av Herman Lundborg i Uppsala.[källa behövs]
Hitler och nazismen hämtade många bidrag till sin ideologi från Gobineau trots att Gobineau själv inte var säskilt antisemitisk. Gobineau uppfattade judarna som ett starkt och intelligent folk tillhörande de starka raserna och som bidrog stort till industrialismen and kulturutvecklingen. Detta passade inte nazisterna, som kraftigt ändrade och redigerade Gobineaus teorier, liksom man också gjorde med Nietzsches idéer.




[139]
Tysk filosof och socialistisk teoretiker, tidvis bosatt i Paris och Belgien, från 1849 i London. Under sin studietid i Jena skrev han en avhandling om skillnaden mellan Demokritos och Epikuros och denna anses vanligen bekräfta hans idémässiga utveckling. Han blev även påverkad av Hegels filosofi, särskilt vad beträffar läran om den dialektiska utvecklingen. Däremot förkastade han senare Hegels idealistiska historieuppfattning; det är för att markera ett motsatsförhållande som hans egen historiesyn kallas "materialistisk". Brytningen framträder i de båda större skrifter som han utarbetade tillsammans med Engels: Die  heilige Familie (1845) och Die deutsche Ideologie (1846). Mot den franska socialismen i Proudhons tappning vände han sig i Filosofiens elände (1847). Som medlem av ett illegalt belgiskt revolutionärt sällskap utarbetade han tillsammans med Engels Kommunistiska manifestet (1848). Samma år deltog han i februarirevolutionen i Tyskland. Sedan den slagits ned utvisades han; han bosatte sig i London, där han delvis med stöd av Engels under svåra ekonomiska förhållanden drog sig fram som författare. Till politisk handling återgick han 1864 då han var med om att bilda och leda Första internationalen, en internationell sammanslutning av representanter för många av tidens olika frihetsrörelser; den ägde bestånd till 1872. Av större betydelse är hans författarskap. Zur Kritik der politischen Ökonomie (1859) är en kritisk studie av manchesterliberalismens ekonomiska grundsyn mot bakgrund av de sociala missförhållanden industrialiseringen medfört. Hans huvudarbete är dock Das Kapital (1-3 1867, 1885 och 1894)
Sin världsåskådning och vetenskapssyn utvecklade Marx i det som han kallar
Dialektisk materialism (marxismen) en filosofisk inriktning som han utformade tillsammans med Friedrich Engels. Den fick sin största betydelse på politikens och samhällslivets områden. Marx hävdar människans radikala beroende av sina sociala livsbetingelser. Klasskampen uppkommer genom motsättningarna i samhället där utvecklingens drivkrafter är konflikten och kampen. 
 
[140]
Tysk socialistisk teoretiker och politiker. Engels skickades av sin far, en förmögen textilfabrikant, till en filialfabrik i Manchester där han inledde 1844 ett nära samarbete och ekonomiskt bistod den fattige Karl Marx, med vilken han utarbetade grunderna för den dialektiska materialismen (marxismen) och den materialistiska historieuppfattningen. De erfarenheter han därvid gjorde, bildar underlaget för hans första stora arbete, som utkom under titeln Die Lage der arbeitenden Klasse in England (1845, "De arbetande klassernas ställning i England"). Engels teoretiska utgångspunkt var nära anknuten till den franska 1700-talsmaterialismen, men han var starkt påverkad av Hegel. Tillsammans med Marx skrev han 1845-46 Die deutsche Ideologie ("Den tyska ideologin"), som är en uppgörelse med unghegelianerna och den första samlade framställningen av den materialistiska historieuppfattningen. Under revolutionsåren kring 1848 verkade han tillsammans med Marx som skribent i Tyskland och medverkade i utformningen av det kommunistiska manifestet 1848. Efter upprorsrörelser i Pfalz och Baden tvangs han liksom Marx lämna Tyskland och från 1850 arbetade han som funktionär vid sin faders textilfabrikoch verkade även i första internationalens ledning 1864-72. Sedan han efter faderns död sålt sin andel i företaget, kunde han 1869 helt övergå till politisk och litterär verksamhet. Engels gjorde en stor insats för socialismens utveckling både genom sitt nära samarbete med Marx beträffande de centrala teoretiska arbetena, och genom att han gjorde de marxistiska ideerna lättillgängliga och bedrev ett omfattande politiskt organisationsarbete. Han utgav efter Marx' död andra och tredje delen av Das Kapital ("Kapitalet")och blev den erkände uttolkaren av Marx verk och fick stor betydelse för socialismens teoretiska utveckling. Bland Engels senare arbeten märks Herrn Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Anti-Dühring" 1884), och Der Ursprung der Familie, des Privateigentums und des Staates (1884, "Familjens, privategendomens och statens ursprung"). Engels deltog aktivt i de stridigheter som uppstod inom den sicialistiska rörelsen och av särskild vikt är Engels omfattande korrespondens, vilken på vissa punkter ger en officiell tolkning av marxismens teser.
På svenska finns vidare bl.a "Ludvig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut" (1969), "Om 'kapitalet' av Karl Marx" (1974) och"Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen" (1976)
[141]
Engelsk filosof. Han hävdade att arter utvecklas från enklare till mer komplicerade former. Året innan Darwins Om arternas uppkomst utkom, utgav han skriften Progress (1858), där han i stora drag framförde den utvecklingsteori, som senare redovisades i First Principles (1862) och A System of Synthetic Philosophy (1-10, 1862-96). Enligt Spencer har utvecklingen inom alla system fyra kännetecken: 1 - koncentration, fastare sammanhang; 2 - differentiation, mångfald och funktionsuppdelning; 3 - determination, ökad samordning och ändamålsinriktning; 4 - rörelsens avtagande, mindre rörlighet inom systemet. Dessa utvecklingskarakteristika fann han tillämpade såväl inom biologi, sociologi och psykologi som inim etik och politik. Spencers principer om såväl arternas som samhällets utveckling, hans krav på individualism och hans åsikt att förvärvade egenskaper kunde ärvas väckte opposition och debatt bland såväl filosofer som andra vetenskapsmän, framför allt biologer.
[142]
Tysk filosof. Han var upphovsman till empiriokriticismen, uppfattningen att verkligheten grundar sig enbart på förnimmelser. Till denna uppfattning anslöt sig bl.a. österrikaren Ernst Mach. Avenarius' mest kända arbete är Kritik der reinen Erfahrung (1888-90)
[143]
Sidgwick föddes i Yorkshire och fick sin utbildadning vid Rugby och sedan Trinity College i Cambridge. Under sin vistelse vid Trinity var Sidgwick en medlem i "Cambridgeapostlarna" och blev till slut lektor i de klassiska humaniteterna vid skolan, en tjänst han höll i 10 år. Han var under hela sin karriär en mycket populär lärare som sägs ha behandlat sina elever väl.
Samma år som han bestämde sig för att han inte längre kunde kalla sig en medlem av Engelska kyrkan med gott samvete bytte han också ut sitt lektorskap mot ett inom moralfilosofin (1869), ett ämne som hade börjat dra till sig hans uppmärksamhet och intresse allt mer. 1874 publicerade han sitt mest kända verk på området, nämligen The Methods of Ethics. Boken gav honom ett gott rykte utanför universitetet och år 1875 utsågs han som följd till praelektor i moralfilosofi och politisk filosofi vid Trinity. 1883 blev han professor i filosofi vid Knightbridge.


[144]
Brentano är mest känd för att i sina föreläsningar och i boken Psychologie vom empirischen Standpunkt (Psykologi ur empirisk synvinkel) ha återinfört det skolastiska begreppet intentionalitet i den filosofiska diskussionen. Brentano såg intentionaliteten som det som kännetecknar alla psykiska fenomen och skiljer dem från alla fysiska. Han menade alltså att alla psykologiska företeelser (de så kallade mentala "akterna"), som exempelvis trosföreställningar, känslor, önskningar, varseblivningar och så vidare kännetecknas av att de handlar om något. När man tror är det alltid någonting man tror; en känsla är alltid en känsla inför något; en önskan är en önskan om något; en varseblivning är alltid en varseblivning av något. Brentano säger att de mentala akterna är "riktade" mot ett "intentionalt objekt", det vill säga mot föremålet för akten (alltså föremålet för ens tro eller ens känsla eller önskan eller varseblivning).
[145]
Charles Sanders Peirce: född 10 september 1839 i Cambridge i Massachusetts, död 19 april 1914 i Milford i Pennsylvania, var en amerikansk filosof. Han betraktas som pragmatismens grundläggare.
[146]
Tysk filosof som följer upp Schopenhauers tankar om framstegslärans bankrutt. Eduard von Hartmann är mest känd för den pessimism som han utvecklar i Philosophie des Unbewussten (1869),i svensk översättning Verldsprocessens väsen eller det omedvetnas filosofi. Däri hävdas att världens skeenden har tillvarons förintelse som mål. Han såg två motstridiga krafter verksamma i världen, "det omedvetna" å ena sidan och "intelligensen" å den andra. Det omedvetna gav en gång upphov till världen, som är så fylld av olyckor och lidande. Intelligensen söker hävda denna omedvetna viljefaktor och nå ett slut på lidandet. En gång skall denna kraft segra och hela tillvaron upphöra.
[147]
William James var en förespråkare för den funktionalistiska skolan i psykologi, och den pragmatiska skolan i filosofi. Han har i hög grad bidragit till religionspsykologin, bland annat var han en av försvararna av den religiösa erfarenheten. Williams religionspsykologi är präglad av pragmatism och fenomenologi. James anslutning till pragmatismen är synlig bland annat i hans uppfattning att värdet av en sanning ligger i huruvida den som tror på den har nytta av det eller ej. Han skapade teorin om att det finns 2 sorters människotyper: Healthy minded och Sick soul.
[148]
"Där makten finns, där finns ingen frihet"
Det är en av de mest använda citaten av Kropotkin och är kontentan av hela hans livs tankar.
[149]
Friedrich Nietzsche, Tysk filosof, författare och klassisk filolog.
Viktiga verk:
Så talade Zarathustra, Bortom gott och och ont, Om moralens härstamning.

Afgudaskymning
Maktteorin
Evolutionsprocessen
-den starkes lag
-de svaga elimineras av de starka
-de inkompetenta av de kompetenta
-de fega elimineras av de modiga
-de enfaldiga elimineras av de intelligenta

Nietzsches teorier utgör föregångare till existentialismen
[150]
Nationalekonom och filosof, professor vid Lausannes universitet 1893-1906. Han tillhörde grundarna av den moderna nationalekonomin med dess stränga matematiska formuleringar. I Traité de Sociologie Générale (1919) utvecklade han en analys av de irrationella elementen i socialt beteende och lanserade tanken att makt och ledarskap i samhället omväxlande utövas av innoverande och konservativa eliter.
[151]
Frege är tysk matematiker men är även den stora portalfiguren till 1900-talets logiska filosofi. Han inleder den språkliga vändningen som i så hög grad präglade seklets filosofi. Förebådar den analytiska filosofin, men påverkar också den något yngre Edmund Husserl i dennes anti-psykologistiska hållning. Även Ludwig Wittgenstein var direkt påverkad av Frege. Den lingvistiska vändning som anses vara karakteristisk för nästa alla filosofiska riktningar under det gångna seklet tar sin början med Frege, som på så sätt är en slags portalfigur för hela 1900-talets filosofi. I den epokgörande uppsatsen Om mening och betydelse inför Frege  det meningsbegrepp som sedan dess stått i centrum i mycken språkfilosofi. Med enkla exempel visar Frege varför man måste skilja mellan ett ords mening och det ordet betecknar. En annan större uppsats är Tanken där Frege skiljer mellan tanke, omdöme och påstående. Sanning samt skillnaden mellan begrepp och föremål är andra fregeanska teman som behandlas i olika uppsatser. Frege brevväxlade med bl.a. Ludwig Wittgenstein och  Bertrand Russel. I ett av breven berättar Russel om en motsägelse i Freges logiska system, som Russel upptäckt, och som numera är känd som Russels paradox. I Aritmetikens grundvalar som räknas till en av den moderna analytiska filosofins klassiker  beskriver Frege i vanligt språk själva idén om hur matematiska begrepp skall reduceras till logiska.  I strid med Kant hävdar Frege att de aritmetiska sanningarna kan visa sig vara analytiska, inte syntetiska.
[152]
1855 föddes den brittisk-tyske filosofen Huston Stewart Chamberlain. Trots sitt engelska ursprung blev han en av tyska nazismens tidigaste inspirationskällor. Chamberlain bodde i Dresden, Wien och Bayreuth, där han levde med sin hustru Eva, dotter till kompositören Richard Wagner. Han såg sig själv som tysk, stödde helhjärtat Tyskland i första världskriget, var vän med kejsaren Vilhelm II och ansåg att Tyskland bara kunde räddas från nesan efter första världskriget om Adolf Hitler kom till makten. Chamberlain utvecklade i flera skrifter rasistiska och antisemitiska teorier och riktlinjer för hur arierna skulle styra världen. Han var trots sitt efternamn, inte närmare släkt med de brittiska statsmännen Joseph, Austen och Neville Camberlain.

Chamberlain skrev flera skrifter, av vilken Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts väckte stort uppseende, den fick Wilhelm II att falla i hänryckning och den gav nazisterna deras rasidéer. Det var ett arbete på ca 1.200 sidor (2 vol.). Chamberlain skrev det på 19 månader mellan den 1 april 1897 och den 31 oktober 1898 i Wien. Det utgavs 1899. Efter tio år hade verket tryckts i åtta upplagor och sålts i 60.000 exemplar. Det var enligt filosofiestudenten C.G. Thomasson ett starkt förhärligande av den "arisk-västerländska" kulturen.
Chamberlain beundrade Arthur de Gobineau och fann liksom denna att rasen var historiens nyckel och i själva verket kulturens grundval. För att kunna förklara 1800-talet var det viktigt att först granska tre ting vad de hade ärvt av äldre tider:
grekisk filosofi och konst
romersk lagstiftning
Kristusgestalten
De tre arvtagarna var judarna och germanerna, samt blandblodslatinarna vid Medelhavet. Enbart germanerna var förtjänta av detta härliga arv. Visserligen hade de inte framträtt i historien förrän på 1200-talet. Men de hade visat var de gick för när de krossade romarriket. "Det är inte sant", säger han, "att den germanska barbaren frambesvor vad man har kallat för 'medeltidens mörker'. Detta mörker blev kaotisk rasblandning som gjorde intellektuell och moralisk bankrutt. Hade inte germanen varit, skulle mörkret för all framtid ha sänkt sig över världen." Chamberlain räknade in kelter och slaver bland "germaner" även om tyskarna var viktigast av dem alla. "Historien började på allvar när germanen med sin kraftiga hand lade beslag på arvet från antiken."[3]

Det bärande temat i boken är en religiöst färgad rasism, en apokalyptisk antisemitism. Judarna får det längsta kapitlet i verket. Å ena sidan säger han att judar och germaner var de enda rena raserna i Västerlandet, å andra sidan att semiter hade blandat sig med hettiter (vilka skulle ha varit brakycefala samt haft "judiska näsor") och slutligen med ariska amoriter (högresta, blonda och ståtliga). Men den senaste rasbladningen kom för sent för att rädda den "depraverade" hebreiska stammen. Han beundrade judarna för deras "renhet", men motsäger sig själv. Vidare påstår han att judarna inte underlängsna utan bara annorlunda. På sasmma sätt som den judiska och germanska rasen är varandra motsatser är deras världsbilder konträra. När Chamberlain fortsätter att analysera judar glider han in i just den vulgära antisemitismen som han fördömer hos andra. Ett märkligt bidrag är hans försök att bevisa att Kristus inte var jude, utan förmodligen arier. Genom ett cirkelbevis påvisar han detta: läran var så moraliskt högtstående. Det typiska hos judarna var en "jüdischen antireliiösen Materialismus". Det var ett folk som saknade religion. Germanerna hade beskyddat idealismen och den sanna religionen; judarna var inte monoteister, däremot var germanerna det. Judarna drevs främst av en vilja att förstöra allt som är rent och vackert eftersom de är smärtsamt medvetna om att de själva tillhör en bastardras.[4] "Gud bygger idag enbart på tyskarna", skriver han.[5]

Chamberlain var mer tysk än de infödda tyskarna. 1916 blev han tysk medborgare. Under första världskriget anslöt han sig till Alltyska förbundet och förde en hätsk propaganda mot England. Han erhöll Järnkorset för sin insats. Icke desto mindre tog han offentligt avstånd från Ernst Lissauers "Hassgesang gegen England". Ett urval av hans brev publicerades 1928.

Chamberlain var en av de första som trodde att Hitler hade en stor framtid och att tyskarna skulle få nya möligheter om de följde honom. De träffades i Bayreuth 1923. Med undantag för en prins som reprensenterade Wilhelm II (kejsaren fick ej återvända till Tyskland) var Hitler den enda offentligt kända personen vid Chamberlains begravning.


[153]
Omstridd tysk filosof, grundläggare av den s.k. Fenomenologin som fått stor betydelse för 1900-talets filosofi. Husserl utvecklade fenomenologin till en intuitiv analys av människors medvetande i form av varseblivningar och uppfattningar om verkligheten, hur dessa är uppbyggda och i vilken utsträckning de är giltiga. Fenomenologin kan karakteriseras som studiet av medvetandets olika sätt att ”avse” (intendera) något eller tillägga något verklighet och giltighet. Husserl menade bland annat att medvetandet alltid riktas mot någonting, det vill säga det är omöjligt att tänka på ingenting. Den radikaliserin i idealistisk riktning som Husserls fenomenologi framför blev en stötesten för många inom den tidiga fenomenologiska rörelsen, och senare också föremål för Heideggers kritik. Likväl kan man hävda att det är just denna radikalisering som öppnar upp fenomenologin mot flera av dess mest djupgående undersökningsområden, såsom livsvärlden och intersubjektiviteten. Husserls fenomenologi kom att påverka gestaltpsykologin och har på nytt blivit aktuell genom den humanistiska psykologins framväxt. Husserls fenomenologi  påverkade Heidegger när han i sin tur utvecklade sin existentialfilosofi.
[154]
Två av Alexanders framträdande drag var hans uttalade avsky för dispyter och hans övertygelse att världen existerade oberoende av ett iaktagande sinne.
[155]
Fransk filosof som även fick nobelpriset i litteratur 1927. Professor vid Collège de France 1900-21. Bergson huvudståndpunkt var att han gjorde klar skillnad mellan intellektet och intuitionen och han ansåg att intuitionen var ett särskilt kunskapsorgan. Intellektet, d.v.s. förmågan att tänka i begrepp och termer, har sin betydelse för överlevandet. Intellektet fattar rummets, de fasta kropparnas och den mekaniska nödvändighetens väsen, men det är oförmöget att fatta enheten i livets föränderlighet och splittrade och flytande verklighet. Med andra ord kommer intellektet i en konfliktsituation inför rörelse och frihet, som är den sanna verkligheten, vilken Bergson kallade la durée réelle, på svenska vanligen benämnd "nuflödet" men med egentlig betydelse av "den verkliga tiden". Detta tidsbegrepp, nuflödet, står i motsatsförhållande till den matematiska, vetenskapliga tiden och innebär i stället den psykologiskt upplevda tiden och den kan bara uppfattas av intuitionen. Vår upplevelse av ett tidsförlopp, d.v.s. verklighetens ständigt pågående nyskapande utveckling, l' évolution créatrice, är inte att det består av en rad skilda tidpunkter eller moment, utan det förflutna finns hela tiden med i det nuvarande och varje moment är präglat av sin förhistoria. Av praktiska skäl träder visserligen det förflutna tillbaka till medvetandets ytterkanter men kan återkallas i medvetandet när vi mins. Härigenom framträder tillvaron och dess nyskapande kraft för intuitionen. Bergson kom fram till sin ståndpunkt under sin kritik av positivismen och den därmed sammanhängande mekanistiska tolkningen av livet. Han har utövat ett mycket stort inflytande genom en rad skrifter i vilka han framlade sina ideer. Dessa skrifter vädjar i utpräglad grad till känsla och fantasi men utmärks också av skarpsinnig analys och förnäm språkform. Flera av dem är översatta till svenska, bl.a. Essai sur les données immédiates de la conscience (1889), svensk översättning Tiden och den fria viljan. Matière et mémoire (1896), svensk översättning Materia och minne. L' évolution crétrice (1907), svensk översättning Den skapande utvecklingen.  
[156]
John Dewey, född 20 oktober 1859, död 1 juni 1952, amerikansk filosof, psykolog och pedagog
John Dewey är framför allt känd som en av
pragmatismens frontalfigurer. Dewey myntade begreppet "learning by doing", vilket är en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop. Kunskap måste kunna bli till nytta och ha verklighetsanknytning. Dewey räknas till de progressiva pedagogiska teoretikerna (som har ett nära samband med socialismen) och kallas den funktionella psykologins fader.
I Democracy and Education försöker Dewey ta vid där Platon och Rousseau slutade, och finna ett sätt att demokratisera utbildningsväsendet, detta genom att sätta dessa teorier samman med bl a Lev Vygotsky. Dewey kritiserar Rousseau för att vara alltför individualistisk, och Platon för att vara alltför inriktad på kollektivet. Distinktionen mellan individens väl och samhällets vänder sig Dewey emot, och menar att det råder ett ömsesidigt förhållande, där de båda utvecklas tillsammans, att det inte råder någon egentlig motsättning mellan begreppen, och att de inte fullt kan skiljas från varandra. I senare arbeten skulle han dock erkänna att vissa individers mentala processer kunde få konsekvenser för samhället i stort, och därför kunde ses som överordnade.
Utbildningens funktion är enligt Dewey att ge elever levande kunskap som de har praktisk nytta av yrkesmässigt och personligt. Det bästa sättet att lära sig menade Dewey var genom praktiska övningar som i så hög grad som möjligt fjärmade sig från ett konstruerat inlärningssätt. Central var tanken på att utbildning tjänade till att utveckla människans förmåga till problemlösning och kritiskt tänkade i stället för memorering, och att skolan skulle påminna om det verkliga livet.
Som pragmatisk teoretiker tog han vid efter Charles Sanders Peirce och William James. Dewey hade dock en något olikartad åskådning, och menade att ett värde bestäms av dess funktion och följder, och därför inte är relativt eller socialt konstruerat. Deweys sanningsbegrepp är även mer praktisk än sina föregångare, då sanningen och den riktiga kunskapen kommer av instrumentell snarare än mental aktivitet.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dewey

[157]
Engelsk-Amerikansk matematiker och filosof, professor i tillämpad matematik i London1914, i filosofi vid Harvard 1924 - 38. Han skrev tillsammans med  Bertrand Russell Principia mathematica (1-3, 1910-13) som ibland kallats den symboliska logikens bibel. I sina övriga arbeten har han bl.a. behandlat den naturvetenskapliga världsbiden ur kunskapsteoretisk synvinkel.
[158]
Weber anför att bildandet av politiska partier tog makten av parlamentet. Partierna ser mer till att bli valda vilket gör att de ger vika i sakfrågor.
[159]
Lev Sjestov (Léon Chestov) rysk filosof och författare.
Lev Isaakovitj Sjestov, egentligen Yehuda Leyb Schwarzmann, född 13 februari 1866 i Kiev, död 19 november 1938 i Paris, var en ukrainsk-rysk filosof och litteraturhistoriker.
Född: 13 februari 1866, Kiev, Ukraina
Död: 19 november 1938, Paris, Frankrike
Utbildning: Moskvauniversitetet
 Under intryck av Dostojevskij och Nietzche diskuterade Sjestov i sina tidigare verk människans tragiska livssituation
Dostojevskij och Nietzshe: Tragedins filosofi, 1903. Efter revolutionen kom Sjestov till Paris. Han undervisade vid Sorbonne, lärde känna existentialismens filosofer och skrev bl.a. en bok om Kierkegaard. "Den enda verkliga utvägen finns, där människans förstånd inte kan finna någon utväg. Varför skulle vi annars ha behov av Gud? Man vänder sig till Gud endast för att uppnå det omöjliga. Vad det möjliga beträffar, räcker människorna själva till." Om det finns en sjestovsk filosofi, kan man säga att den här sammanfattats i sin helhet. Ty när Sjestov vid slutet av sina ivriga analyser upptäcker tillvarons fundamentala absurditet, säger han inte "Det är det absurda", utan "det är Gud: till honom måste vi sätta vår lit, även om han inte motsvarar någon av våra rationella kategorier". För att en förväxling inte skall vara möjlig, låter den ryske filosofen till ock med förstå att denne Gud är hatfull och förhatlig, obegriplig och motsägelsefull, men ju avskyvärdare hans uppenbarelse är, desto eftertryckligare bekräftar han sin makt. Hans storhet är hans inkonsekvens. Beviset på hans existens är hans omänsklighet. Man måste våga sprnget mot honom och därigenom göra sig kvitt rationella illusioner. Accepterandet av det absurda är sålunda för Sjestov identiskt med upptäckten av det absurda. Hans logiska ansträngning syftar endast till att bringa det i dagen samtidigt med det oändliga hopp som det för med sig.
 


[160]

Mahatma (1869-1948) Gandhi hette egentligen Mohandas Karamchand, men fick hederstiteln mahatma. Titeln är sanskrit och betyder “stor själ”.
Gandhi föddes 1869 i västra Indien och studerade senare juridik i England. När han arbetade som advokat i Sydafrika åren 1893 till 1912 blev han talesman för den indiska minoriteten mot de vitas diskriminering. Redan då började Gandhi organisera passivt motstånd mot förtrycket. När han 1915 återvände till Indien började han engagera sig i aktioner för de fattiga och de lägsta kasterna.
År 1919 tog Gandhi ledningen i den indiska politiken. Han startade en kampanj mot det brittiska kolonialstyret, som protest mot Storbritanniens nya diskriminerande lagförslag.
Kampanjen gick ut på passivt icke-våldsmotstånd, d.v.s. en antivåldskamp och fredlig vägran att samarbeta med britterna. Man började i Indien att bojkotta brittiska varor och rättade sig inte efter kolonialmyndigheternas påbud. Gandhi fick brett stöd av folket, vilket berodde dels på muslimernas oro för vad som kunde hända med islams heliga platser efter turkarnas nederlag i första världskriget. Dels berodde det på sikhers och hinduers vrede över att 400 demonstranter dödats av brittiska soldater vid Amritsar ( nära pakistanska gränsen). Detta hade skett helt utan laglig grund.
Mahatma Gandhi satt i fängelse sammanlagt i sex år. Varje gång han blev fängslad frisläpptes han efter en tid eftersom man fruktade att han skulle dö p.g.a. sin bräckliga hälsa och hungerstrejk. Gandhis död skulle i så fall kunna utlösa ett allmänt uppror.
Gandhi ansåg att Indien borde satsa på självhushållning. Han ville stimulera inhemsk hemindustri och hantverk. Spinnrocken blev symbolen för Gandhis fredliga självständighetskamp.
Efter en lång kamp blev Indien äntligen självständigt 1947. Till Gandhis stora besvikelse splittrades landet i en hinduisk och en muslimsk del.
År 1948, 79 år gammal, mördades Gandhi av en hinduisk nationalist.

Mahatma Gandhi var en speciell man. Han var både politisk och andlig ledare för indierna. Han försökte undvika blodiga strider genom hungerstrejk och blev därför sedd som en en helig man. Han levde enkelt och var självförsörjande för sina behov. Han tillverkade sina egna kläder - den traditionella indiska dhoti och sjal, vävd med handspunnet garn som han spann på en charkha - han levde på enkel vegetarisk och, senare, fruktariansk kost. Han genomgick långa (stundtals över en månad) fastor, för både självrening och protest.

Citat:
VAR den förändring du helst av allt vill se i världen, för då kommer ditt liv att förändras.

Be the change you want to see in the world

Du får inte förlora tron på mänskligheten. Om några droppar i oceanen är smutsiga, så blir inte oceanen smutsig

Lär som om du skulle leva för evigt.
Lev som om du skulle dö i morgon.

Nästan allt du gör, kömmer att visa sig vara meningslöst, men det är ändå viktigt att du gör det.

Jorden räcker till för våra behov - inte för vår vår girighet.

Friheten är inte värd att ha om det inte inkluderar friheten att göra misstag

En nations storhet och dess framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.
[161]
Engelsk filosof, verksam som lärare vid Trinity College i Cambridge, nobelpristagare i litteratur 1950. Vänster sympatisör, hans idéer präglades av pacifism, tolerans och ateism som han även omsatte i sitt leverne, något som vid flera tillfällen förde honom i fängelse.  Sina första och kanske främsta insatser inom vetenskapen gjorde Russel under detta sekels två första decinnier genom undersökningar av matematikens och logikens grunder. Uppfattningen att matematiken kan härledas ur och definieras med logiska principer och termer (logicism) utvecklade han i bl.a. Principles of Mathematical (1903) och Introduction to Mathematical Philosophy (1919). Tillsammans med A N Whitehead utgav han 1910 - 13 det stora verket Principia Mathematica i tre band, ett av den symboliska logikens mest banbrytande arbeten. I dessa tidiga skrifter framställer Russel bl.a. typteorin och teorin om bestämda beskrivningar. Hans senare fackfilosofiska produktion berör huvudsakligen semantiska och kunskapsteoretiska ämnen (epistemologin) t.ex. Filosofins problem, 1912,(översatt 1922 och 1958) och Mänsklig kunskap 1948 (översatt 1950). Hans analysmetoder utmärks av stor klarhet och enkelhet. I sin kamp mot kärnvapen och för pacifismen deltig Russel aktivt i samhällsdebatten genom en mängd skrifter om politik, pedagogik, filosofihistoria, etik och religion. Han initierade Russel-tribunalen i Stockholm 1967 som anklagade USA för folkmord i Vetnam.
Russel lär ha benämnt Machiavellis
Fursten som, "en handbok för skurkar".
"Felet med världen är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel" / Bertrand Russel
[162]
Professor i Cambridge och ledare för den s.k. Cambridgekretsen. Moore var en av 1900-talets mest inflytelserika moralfilosofer. Inom kunskapsteorin bekämpade han den idealistiska traditionen. Inom värdetorin företrädde han värdeobjektivismen. George Edward Moore tog in andra värden än lust som Bentham gjorde i utilitarismen t.ex. rättvisa och får då benämningen ideéll utilitarism
[163]
Carl Gustav Jung, C.G. Jung, född 26 juli 1875 i Kesswill i Thurgau, död 6 juni 1961 i Küssnacht i Zürich, var en schweizisk psykiater, psykolog, författare, idéhistoriker och mystiker. Jung har efterlämnat en rik samling publikationer som ofta exemplifierar psykologiska teorier och modeller med analyser av religioner, seder, myter och berättelser från olika kulturområden.
 Jung är bland annat känd för att ha myntat begreppen arketyp, kollektiva omedvetna och synkronicitet. Hans läror bygger dels på kliniska observationer, i samarbete med Sigmund Freud och andra psykologer, dels studier av andra kulturer. Han genomförde resor i utomeuropeiska samhällen för att vidareutveckla sina psykologiska teorier. Inte minst intresserade han sig för olika kulturers myter. Jung blandade gärna in pseudovetenskapliga element, såsom astrologi och alkemi, i sin analys av människans kollektiva omedvetna. Ursprungligen var han lärjunge till Freud, men bröt sedan med denne på grund av sin avvikande uppfattning om psykoanalytisk teori.

 

[164]
Tysk teolog, filosof, läkare,missionär, musikforskare och organist, född i det franska Alsace, mottagare av Nobels fredspris 1952. Ett citat: "Framgång är inte nyckeln till lycka. Lycka är nyckeln till framgång. Om du älskar vad du gör så blir du framgångsrik."
[165]
Österrikisk/israelisk filosof och författare, Buber var 1923-33 professor i religionsvetenskap i Frankfurt och efter 1938 verksam vid universitetet i Jerusalem. Han var aktiv sionist, men också en av de få betydande judiska personligheter som omedelbart efter 1945 sökte samförstånd med Tyskland. En av hans största insatser som forskare har varit studierna av chassidismen, pblicerade bl.a. i Die Legende des Baalschem,1908
(svensk översättning
Israel Baalschems legender) Bubers filosofi, hans jag-du-lära, utvecklas i hans viktigaste filosofiska verk Ich und Du, 1923. I detta framställer han sin grundidé, att den enskilda människan och Gud står i ett jag-du-förhållande av personlig karaktär, varigenom människan upplever tillvaron som meningsfull. Samma jag-du-förhållande vill Buber skall råda mellan människorna i samhällslivet, varvid uppstår en decentraliserad socialism. När FN:s generalsekreterare Dag Hammarskölds kropp den 19 september 1961 kastades ur flygplanet vid kraschen i Kongo hade han med sig i portföljen tre skrivna verk: bibeln, FN-stadgan och en bok av Martin Buber. Hammarsköld arbetade med att översätta den tyskspråkige filosofens verk till svenska.
[166]
Tysk historiefilosof, som säger att varje kultur har sin moral. Det finns lika många typer av moral som det finns kulturer. Spengler hävdade att varje kultur måste genomgå en livscykel: ungdom, mandom, ålderdom och undergång. Kulturer är som organismer, de spirar, blommar, vissnar och dör. Enligt hans mening har Västerlandet kulturellt passerat sin topp-punkt och är inne i ett materialistiskt stadium på väg mot ett oåterkalleligt förfall och den västerländska kulturen dör någon gång 2000 - 2200.  Hans huvudverk är Der Untergang des Abendlandes 1-2. (Västerlandets undergång)
[167]
Tysk filosof, professor i Heidelberg 1921-37, i Basel 1948-61. Han börjande som psykiater och skrev bl.a. En studie över psykopatologiska drag hos Strindberg, Strindberg und van Gogh(1922). Han kom tidigt att intressera sig för filosofiska problem. I sitt omfattande verk Psychologie der Weltanschauungen (1919) försöker han upprätta en typologi för världsåskådningar, medan han i sitt mest betydande arbete Philosophie (1-3, 1932) framlägger en teistiskt färgad existentialism, starkt påverkad av Kierkegaard.
 
[168]
Ludwig Wittgeinstein, österrikisk-engelsk filosof kom trots sitt föga omfattande författarskap att bli den främste inspiratören till 1900-talets mest dominerande filosofiska riktning - den analytiska filosofin. Han kom till Cambridge 1929 och var professor där 1939-47. Han såg språket som det som definierade själva tänkandet och filosofi bör enligt honom syssla med kritisk språkanalys (lingvistik). Wittgeinsteins Tractatus Logico-Philosophicus (1921) kom att inspirera Bertrand Russell och den logiska empirismen och i synnerhet Oxford-filosofin tog intryck av hans uppfattning att de traditionella filosofiska frågeställningarna är skenproblem, uppkomna genom missuppfattningar av språkets funktioner. De filosofiska problemen är en följd av att vi nyttjar ord och grammmatiska uttryck utanför de miljöer där de har en väl definierad användning, som i vardagslivet, på sportarenan, i forskarvärlden etc. Därför är det inte en fråga om att lösa filosofins problem, utan om att upplösa dem, visa att de vilar på ett missförstånd i fråga om språkets karaktär. Tractatus är indelad i numrerade paragrafer och underparagrafer. T.ex. paragraf 4.002 säger " Vardagsspråket är en del av den mänskliga organismen och icke mindre komplicerat än denna" och fortsätter med "De underförstådda konventioner, som ligger till grund för förståelsen av vardagsspråket, är enormt komplicerade." Paragraf 4.026 börjar så här: "För att vi ska förstå de enkla tecknen (orden) måste deras betydelse förklaras för oss, men med satser gör vi oss förstådda." I paragraf 4.003 säger Wittgeinstein " De flesta satser och frågor som skrivits om filosofiska ting, är inte falska utan nonsens. Vi kan därför överhuvudtaget icke besvara frågor av detta slag utan bara konstatera att de är nonsens. De flesta av filosofernas frågor och satser beror på att vi icke förstår vår språklogik." Redan i andra stycket i förtalet till Tractatus Skriver han "Man kunde sammanfatta  bokens hela mening i ungefär följande ord: Vad som alls låter sig sägas, kan sägas klart; och vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" i en förkortad version "Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga". Enligt Wittgeinstein speglar språket direkt vad vi människor känner och tänker. I Filosofiska undersökningar som har en indelning i sektioner skriver Wittgeinstein bl.a. "Ett olämpligt uttryckssätt är ett säkert medel att fastna i en förvirring." (sektion 339) och sektion 109 slutar med orden "Filosofi är striden mot språkets förtrollning av intelligensen."
Ludwig Wittgenstein anses vara 1900-talets kanske mest briljante filosof. Denne intellektuelle bjässe ansåg att rika människor förstörs och korrumperas av sin rikedom. Själv född förmögen gav han följdriktigt bort sina pengar. Men inte till dom fattiga och behövande. Dessa ville han av medmänsklig kärlek inte förstöra. De rika och korrupta släktingarna, som han ogillade, fick i stället hans pengar.

Ludwigs storebror Paul Wittgenstein hade förlorat sin högerarm i första världskriget men detta stoppade inte honom i hans karriär som pianist och han blev känd som den enarmade pianisten. Eftersom Paul kom från en rik familj kunde han beställa konserter för vänster hand av en rad kända tonsättare. Det verk som som verkligen har överlevt tidens tand är Maurice Ravels. När Wittgenstein uppförde verket hade han till Ravels fasa gjort en rad "förbättringar"
[169]
Marcel skrev: att det dynamiska elementet i min filosofi som helhet kan betraktas som en envis och oförtröttlig kamp mot en anda av abstraktion.
[170]
Tysk filosof, professor i Freiburg 1928-46. Han har under påverkan från Husserl (fenomenolog) och Kierkegaard utvecklat sin s.k. Existentialfilosofi, som genom sina läror om den mänskliga existensens ångestfylda relation till varat och intet haft stort inflytande på fransk och tysk existentialism. Hans huvudarbete är Sein und Zeit(1927). Heidegger betraktas i regel som den främste av dem som fått etiketten existentialist på sig; dock är det en etikett som han själv avvisade. Emellertid var han jämförelsevis föga känd, och än mindre läst, av dem för vilka existentialism blev ett kultord på 1950- och 1960-talet.
Heidegger är en ytterst kontroversiell filosof. Vissa professionellt kompetenta bedömare rankar honom som tjugonde århundradets störste filosof. Andra betraktar honom som en pretentiös charlatan.
Vad är det som kallas tänkande är ett av Heideggers senare verk, där han ställer den avgörande frågan "Vad är det som får oss att tänka?". Han såg människan som ett medvetande i en absud värld utan Gud eller självklar moral. Individen gör oavbrutet sina val utan att veta följderna, och genom dessa val skapar hon själv sin mening.
Heidegger betraktar kyligt människans villkor och konstaterar att existensen är förödmjukad. Den enda verkligheten tvärs genom det varandes hela skala är "bekymret". En människa, som är förlorad i världen och dess distraktioner, känner detta bekymmer som en snabb och flyende skräck. Men om skräcken blir medveten, övergår den i ångest, som i den klarsynta människans permanenta atmosfär; och i ångesten "finner tillvaron sig själv".
Enligt vissa uppgifter stod Heidegger nazismen nära.
Viktigaste verk:
Varat och tiden
[171]
Tysk sociolog och filosof, verksam i USA från 1934, professor i filosofi vid University of California. Han framträdde under mellankrigstiden som marxistisk kritiker av både nazismen och stalinismen. I samband med ungdomsrevolterna i slutet av 1960-talet blev han internationellt känd; flera av hans skrifter kom nämligen att bilda den teoretiska grundvalen för dessa revolter, t.ex. Den endimensionella människan (1964), Eros och civilisationen (1955), Protest, demonstration, revolt (1967). Människans befrielse (1969)
[172]
Antonio Gramsci, filosof och anarkist som grundade det italienska kommunistpartiet men slog igenom i vänsterintellektuella kretsar först efter krigsslutet genom de anteckningar han fört i fängelset fram till sin död. Här finns tankegångar som leder fram till dagens socialliberala politiker. Antonio Gramscis egen fiktive samtalspartner var för övrigt Machiavelli.
[173]
Firhet och ansvar är oskiljaktiga.
[174]
Karl Popper kom ursprungligen från Österrike. Sir Karl Raimund Popper har gjort betydelsefulla insatser inom flera olika områden av filosofin. Popper grubblade på hur man skulle kunna avgränsa vetenskap från icke-vetenskap (metafysiska). Enligt Popper är kriteriet på en hypotes vetenskapliga status att den går att falsifiera, eller vederlägga, eller pröva. Många vetenskapliga påståenden är generaliseringar av det slag som  vanligen kallas "vetenskapliga lagar". Poppers reflexivitetsteori  utgår ifrån att inget går att förutsäga. Ingen empirisk generalisering  kan någonsin bli en till absolut visshet, även om den uppnår en hög sannolikhetsgrad. En slutledning som grundar sig på erfarenhet kan visa sig vara felaktig. Enligt Popper kan man med ett motexempel bevisa att en teori åtminstone delvis är korrekt För att ta ett berömt exempel, hur många vita svanar ornitologerna än räknade till, kunde de inte bevisa påståendet "Alla svanar är vita". Men ett välgrundat exempel på en svart svan skulle kunna bevisa att påståendet var felaktigt. Enligt Popper måste alla påståenden som utger sig för att vara vetenskaplige i princip vara möjliga att förfalskas om de faktiskt är felaktiga. När en astronom till exempel förutsäger att en komet kommer en viss dag och på en viss del av himlen kan detta påstående vara förfalskat, om astronomen har räknat fel. Detta är således ett vetenskapligt påstående enligt Poppers kriterier (falsifierbarhetskriteriet). Men om någon däremot säger att alla våra handlingar styrs av gröna små marsianer, men att dessa är och alltid kommer att vara omöljiga att upptäcka är det inget vetenskapligt påstående, eftersom inget tänkbart test skulle kunna förfalska det. Med detta vill han ha sagt att "Misstag kan gömma sig även i de teorier och uppfattningar som är grundligt bekräftade. Att en välgrundad teori eller en framgångsrik teknik visar sig vara behäftad med fel kan vara en viktig upptäckt."
[175]
Jean-Paul Sartre var filosof, roman- och pjäsförfattare, politisk aktivitist samt den mest kände företrädaren för existentialismen, en filosofi vars grundsten är människans fria val. Sartre föddes i Paris. Pappan dör tidigt, och Jean-Paul växer upp hos morfar, professor vid Surbonneuniversitetet. Pojken blir en småväxt vindögd bokmal. Det filosofiska intresset väcktes av den franske tänkaren Bergson. Sartre går i statusskolor och förälskar sig i studentkamraten Simone de Beauvoir. Båda föraktar äktenskapet som institution men deras förhållande blev livslångt.1938 gjorde Sartre sitt litterära genombrott med romanen Äcklet. Vi krigsutbrottet 1939 inkallas Sartre och hamnar i tyskt fångläger men friges efter ett år och börjar arbeta inom den franska motståndsrörelosen där träffar och blir vän med Albert Camus även om Camus ofta grälade med Sartre om dennes svaghet för diktaturen i Sovjet. Men året 1956 tar kommunisten Sartre offentligt avstånd från Stalin fastän han fortsätter med att delta i demonstrationer och andra vänsteraktiviteter. Ett exempel på Sartres storhet som dramatiker är hans pjäs Inför lykta dörrar som i slutdelen inehåller det berömda påståendet  "Helvetet är de andra". Enligt Sartre kan man dra paraleller mellan  existentialism och humanism. Han var starkt påverkad av hegelianismen, både i dess ursprungliga och marxistiska form. Sartre såg sig själv som utan illusioner men full av tro på mänsklighetens storhet. Varat och intet(1943) är titeln på Sartres viktigaste filosofiska verk och 1963 ger han ut en hyllad självbiografi: Les mots (Orden). Boken Existentialismen är en humanism är en tunn liten bok på 79 sidor som beskriver de bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning.
1964 utses Sartre till Nobelpristagare i litteratur men tackade nej på grund av vänstersympatier till nobelpriset i litteratur men försökte trots allt få ut prispengarna i efterhand elva år senare. Sartre dör i lungcancer1980, han var då blind. 25000 människor var närvarande på begravningen.

Vad går då Jean-Paul Sartres tankar ut på? Som jag tolkar dem var utgångspunkte hans tanke att att man föds som ett oskrivet blad. Ingen bär på någon ödets ballast. Det är jag själv som skapar den jaq är och blir. Och det gör jag genom att välja. Människan är fri och det finns ingen mänsklig natur att lita till men genom att välja skapar jag mitt liv. Som människa gör det mig ansvarig både för min väg och andras. När jag väljer mig själv väljer jag alla människor. Jag har ett ansvar, inte bara för mig själv utan för alla människor. Men valet får konsekvenser och kan leda till ångest. Att välja kan medföra att man fattar beslut som i det korta perspektivet sårar och gör människor i ens närhet ledsna, men som i ett större sammanhang kanske var bra för alla och som kan göra allas vår tillvaro bättre.
Existentialismen kan vara plågsam eftersom allt ligger i vår egen makt. Man får stå också för det som inte blir så bra. Allting ställs på sin spets. Vi är ensamma och det saknas mening. Den skapar vi själva genom våra val. 
En fatalist som däremot tror på någon sorts öde och hänvisar till en mening vilket förstås är bekvämt, man slipper ta ansvar, för den funktionen fyller Gud.
Vad gäller tron på en guds existens är det mer än någonting annat en fråga om bejakande av en andlig dimension i var och ens eget liv. Det finns, med Sartres överraskande sorgmodiga ord, ”ett tomrum reserverat för Gud i människans inre” som måste fyllas med innehåll.
[176]
Fransk författarinna och feminist som kom från en högborgerlig miljö. Sedan slutet av 1920-talet tillhörde hon kretsen av radikala franska intellektuella. Genom Jean-Paul Sartre, med vilken hon levde ett i ett fritt äktenskap, kom hon i ett tidigt stadium i kontakt med den existenttialistiska filosofin och är tillsammans med Sartre, Kierkegaard och Camus denna riktnings främsta företrädare.
[177]
Ayer såg David Hume som den störste av alla engelska filosofer.
[178]
Känd för sina försök att genom språkanalys lösa filosofiska frågor. I sina skarpsinniga diskussioner och alternativa lösningar tar han utgångspunkt i vardagsspråket.
[179]
Arne Dekke Eide Næss, född 27 januari 1912 i Oslo[1], död 12 januari 2009, var en norsk filosof och grundare av ekosofin, även kallad djupekologin. Enligt Næss har allt liv på jorden rätt till självutveckling och självförverkligande. Næss har varit motståndsman, miljöaktivist och bergsklättrare. 1950 och 1964 ledde Næss klätterexpeditioner till Tirich Mir i Pakistan.

1936 försvarade Arne Næss sin doktorsavhandling Erkenntnis und wissenschaftliches Verhalten. Næss var professor vid Universitetet i Oslo under perioden 1939-1970. Vid sitt tillträde var Næss den dittills yngste professorn vid Oslo Universitet.

Han skrev 1973 boken Ekologi, samhälle och livsstil, där han presenterar sin "djupa" ekologiska filosofi, som han ger namnet ekosofi.

Han utkom 1999 med boken Livsfilosofi som handlar om hur känslor och förnuft samverkar. Naess avled stilla den 12 januari 2009.

[180]
Albert Camus, fransk författare och filosof som föddes 1913 i Alger och dog i en bilolycka 1960. Han belönades med Nobelpriset 1957. Hans tänkande kretsar runt frågan : Hur skall man handla när man varken tror på Gud eller på förnuftets makt? Främlingen är ett av hans främsta verk, en av 1900-talets verkligt inflytelserika romaner. Även boken Pesten har blivit en kultroman. Camus skriver om människans utsatta position i ett meningslöst universum.  Boken Myten om Sisyfos inleds med en berömda meningen: "Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet". Han säger också att "Ingen har dött för de klassiska filosofiska frågornas skull, men många för att de funnit livet meningslöst". I boken utvecklar han tanken att människans situation är absurd, eftersom världen inte har någon mening i sig själv. Camus säger oss att "det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad."  Han skriver även "Om jag vore ett träd bland träden, ett djur bland djuren skulle livet ha en mening eller rättare sagt: problemet (livets meningslöshet) skulle inte ha någon mening, eftersom jag skulle vara en del av världen."
[181]
Finlandssvensk filosof, men han har skotska rötter. Georg Henrik von Wright var internationellt känd som filosof, kulturkritiker och författare. Han efterträdde 1948 sin berömde lärare, språkfilosofen Ludwig Wittgenstein, på en professur i filosofi vid universitetet i Cambridge i Storbritannien. Mellan åren 1946 och 1961 uppehöll von Wright en professur i filosofi i sin födelsestad vid Helsingfors universitet. Han inledde sin filosofiska karriär med ett stort intresse för logik och vetenskapsfilosofi. Känd bland en större allmänhet blev han genom essäer om etiska och ekologiska frågor, där han försvarade humanismen och varnade för människans rovdrift på naturen. Till hans mest kända böcker hör Vetenskapen och förnuftet (1987) och Myten om framsteget (1993)
[182]
Rawls betraktas av många som den viktigaste politiska filosofen under 1900-talets andra hälft. Han argumenterar för ett samhällssystem byggt på en socialliberal balans mellan den enskilde och välfärdsstaten, mellan jämlikhet och individuella rättigheter.
I
differensprincipen utvecklar Rawls sitt försvar för vissa former av ekonomisk ojämlikhet.

[183]
Michael Anthony Eardley Dummett, född 1925, är en brittisk filosof. Han dubbades till riddare 1999.

 Biografi  [redigera]
Michael Dummett gick på Winchester College, innan han började studera vid Christ Church, Oxford. Efter examen började han vid den prestigefyllda All Souls College, Oxford som "fellow". 1979 erhöll han Wykehamprofessuren vid Oxford, en post han innehade när han 1992 blev emeritus. Under den tiden var han även verksam vid New College, Oxford. Han konverterade till katolicismen 1944, och är ännu praktiserande katolik.

Dummett har skrivit om den analytiska filosofins historia, och bidragit till vetenskapen genom forskning om matematikens filosofi, logikens filosofi, språkfilosofi, och metafysik. Han har vidare utvecklat det proportionella valsystemet, samt skrivit vetenskapliga verk om Tarot, immigrationslagstiftning och engelsk grammatik.

1995 vann han Schockpriset i logik och filosofi.

Vid sidan av sitt vetenskapliga värv, har Dummett varit politiskt aktiv sedan 1960-talet, varmed har kämpat mot rasism och för minoriteters rättigheter.

Michael Dummett räknas till en av de mest framstående nu verksamma engelska filosoferna han var professor i Oxford 1979-92, men bröt tidigt med den s.k. Oxfordfilosofin. Hos Dummett är det själva begreppet mening som står i centrum (inte meningen hos vardagsspråkliga uttryck som hos Oxfordfilosofin). En grundtanke hos Dummett är att ett språks funktion beskrivs av dess meningsteori; en teori som språkanvändarna normalt inte själva har formulerat explicit, men som filosofin har som uppgift att komma underfund med för att på så sätt förstå vad mening är för något. En annan grundtanke hos Dummett är att metafysiska tvister kan avgöras utifrån en förståelse. Han har därvid starkt ifrågasatt den realistiska position som annars varit förhärskande inom den analytiska filosofin. I sin bok
The Logocal Basis of Metaphysics påvisar han hur en motsättning mellan realism och antirealism löper genom hela filosofin, och formulerar sitt program för hur denna motsättning kan lösas. I en av sina uppsatser diskuterar Dummett ett försvar för tanken om tidens overklighet.

[184]
Paul-Michel Foucault, född 15 oktober 1926 i Poitiers, död 25 juni 1984 i Paris, var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi och sociologi. Han var även verksam som politisk aktivist.

Foucault räknas som en av 1900-talets mer inflytelserika tänkare. Andra betydande tänkare inkluderar[källa behövs] Jean Hyppolite och Louis Althusser som var Foucaults lärare, Sartre och Pierre Bordieu som han kände, Karl Jaspers och Martin Heidegger som han influerades av, samt Jacques Derrida som var hans student. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.

Foucault brukar föras till den kontinentala filosofin och kan räknas som en viktig inspiratör för reflexionen kring postkolonialism och globalisering. Sedan 1990-talet har Foucaults politiska idéer uppmärksammats av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Efter Foucaults död har såväl filosofiska tidskrifter som föreningar bildats för att studera hans tankar.


[185]
Jürgen Habermas, född 18 juni 1929 i Düsseldorf, Tyskland, är en tysk sociolog och filosof. Vid sidan av Theodor Adorno och Max Horkheimer är Habermas den mest namnkunnige filosofen från Frankfurtskolan. Habermas verksamhet har syftat till en allmänteori om mänskligt samspel i samhället, kallad universalpragmatik; hans tillvägagångssätt har varit eklektiskt.

Habermas studerade på universiteten i Göttingen (1949-1950), Zürich (1950-1951) och Bonn (1951-1954) och doktorerade 1954 i Bonn med avhandlingen Das Absolute und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken ("Det absoluta och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande"). Han habiliterade sig 1961 i Marburg med det numera klassiska verket Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft ("Borgerlig offentlighet. Kategorierna 'privat' och 'offentligt' i det moderna samhället" - i svensk översättning 1962 - ISBN: 91-7924-163-8). Därefter tillträdde han en professorstjänst i filosofi vid universitetet i Heidelberg där han var verksam till och med 1964.
2001 tilldelades han Friedenspreis des Deutschen Buchhandels.
Han är även en av de främsta idégivarna till den deliberativa demokrati-diskursen. Han är i likhet med sina kolleger Ulrich Beck och Claus Offe anhängare av tanken på en medborgarlön (basinkomst).
Habermas skiljde sig åt från sociologer som Max Weber genom att säga att det finns mer än en typ av förnuft, varav det Max Weber beskrev var det
instrumentella förnuftet; "de mest effektiva medlen för att uppnå vissa mål". Habermas teori om det kommunikativa handlandet berör även en annan typ av förnuft, som han beskriver som ett ömsesidigt utbyte mellan individer och en demokratisk potential i moderna samhällen, nämligen det kommunikativa förnuftet. Han menade att Weber fokuserade på endast en rationalitetsform och då missade att de sociala och kulturella sfärerna skiljer sig åt i och med att dessa har undergått en rationalitetsutveckling som skiljer sig åt sinsemellan i sina giltighetsanspråk. Utifrån Webers värdesfärer för vetenskap, moral och rätt och konst går Habermas vidare och säger att dessa bygger på sanning, normativ riktighet respektive sannfärdighet. Detta baserar han på sin teori om universalpragmatik och menar att den kommunikativa rationaliteten finns i alla dessa tre sfärer, vilket tyder på att de allihopa är resultatet av en rationaliseringsprocess.
Den kommunikativa rationaliteten är alltså den grundläggande i samhällets utveckling, och speciellt i rationaliseringen av människans vardagsvärld. Man förlitar sig mindre på auktoriteter utan använder sig av en rationell argumentation människor emellan, jämfört med att som i tidigare samhällen förlita sig på vedertagna tolkningar som var svåra att utsätta för kritik. Kritiken mot rationaliseringen inriktade Habermas på ett så kallat "subsystem" vari det instrumentella handlandet tränger in i livsvärlden och alltmer påverkar det kommunikativa handlandet. Den ekonomiska världen och statsmakten (byråkratin) tränger sig in och påverkar livsvärlden på ett negativt sätt, vilket Habermas talar om som det modernas paradox och att systemvärlden koloniserar livsvärlden.

[186]
Den franske filosofen Derrida definierade begreppet dekonstruktion som metod för att analysera och kritisera den filosofiska traditionen. Han är lika omstrid som han är beundrad. Anhängarna säger att han lärde världen ett nytt sätt att läsa. En sanningssökare, åtminstone för hans beundrare. En obegriplig filosof som ifrågasatte själva upplysningstanken och försökte sticka hål på hela den västerländska filosofin, enligt kritikerna. Derrida menade bland annat att flertalet texter kan innhålla flera betydelser som inte alltid varit uppenbara ens för författaren själv. Med sina metoder frilade han verkligheten bakom texterna. Han ägnade sig i första hand åt att analysera andra tänkares verk inom litteratur, lingvistik, filosofi, juridik och arkitektur. När han, på 90-talet, vände intresset mot politiken frilades mycket av det tänkande och de värderingar som ligger bakom ideologier och politiska program. Jacques Derrida var född i algeriet och i många år professor vid École des hautes études en sciences sociales i Paris. Periodvis var han också verksam i USA.
[187]
Robert Nozick, född 16 november 1938 i New York City, New York, död 23 januari 2002 i Cambridge, Massachusetts, var en amerikansk filosof och professor vid Harvard University. Han var författare till Anarki, stat och utopi från år 1974, som skrevs som ett svar på John Rawls bok En teori om rättvisa. Det är denna bok som gjort Nozick känd utanför den akademiska världen som politisk filosof. Han gjorde dock även insatser inom bland annat beslutsteori och epistemologi och räknas som en av efterkrigstidens ledande engelskspråkiga filosofer.
Den unge Harvardfilosofen Robert Nozick (1938-2002) gjorde mer än någon annan för att akademiska kretsar återigen skulle ta upp liberalismen till granskning. Hans huvudarbete
Anarchy, State and Utopia från 1974 är en av den politiska filosofins självklara utgångspunkter, och när akademiska motståndare kritiserar laissez-faire-liberalismen är det ständigt Nozick som står i skottgluggen.
Tvärtemot vad som ibland görs gällande höll Nozick fast vid liberalismen till sin död, men han var inte primärt en politisk filosof. Han ville tänka nytt på alla filosofins områden. Han byggde inga tankesystem, utan erbjöd skisser, utkast och preliminära slutsatser, och kastade sig ständigt över nya ämnen. På det viset blev han en av vår tids mest mångsidiga och uppfinningsrika tänkare.
Robert Nozick var av ryskt-judiskt ursprung och hans föräldrar anlände till USA på 1920-talet. Han studerade vid Princeton University, där han erhöll doktorsexamen i filosofi 1963. År 1969 blev han
den yngste filosofiprofessorn genom tiderna vid Harvard University. Det gjorde att hans anslutning till en renodlad liberalism i John Lockes anda desto mer uppseendeväckande, när han 1974 -  i 35 årsåldern - gav ut boken Anarki, stat och utopi. Det blev en försäljningsmässig succé vilket inte är särskilt vanligt för filosofiska traktat.
Ursprungligen var Nozick socialist, men kom senare att försvara kapitalismen och blev som libertarian en stark kritiker av den samtida välfärdsstaten. Staten kan inte omfördela välfärd utan att kränka individens rättigheter, menade han och hävdade att en rättvis fördelning var vilken som helst som uppstod genom legitima och frivilliga avtal.
I boken Anarki, stat och utopi från år 1974 drar Nozick upp riktlinjerna för hur ett samhälle bör organiseras. Han börjar med att utifrån John Lockes idéer definiera och vidareutveckla teorier om människans naturliga rättigheter, närmare bestämt hennes liv, frihet och egendom. Dessa rättigheter är lika för alla och får inte kränkas av någon annan individ eller sammanslutning, menade Nozick. Med dessa rättigheter definierar han "den minimala staten" eller "nattväktarstaten" som en sammanslutning för att skydda de individer som frivilligt vill tillhöra sammanslutningen. Nattväktarstaten har inga andra rättigheter än att skydda sina medborgare från dem som kränker dessa rättigheter. Omfördelning av välfärd är alltså enligt Nozick moraliskt förkastligt. Boken fick år 1975 utmärkelsen National Book Award.

Robert Nozik skulle nog argumentera för den minimalistiska staten där varje medborgare själv väljer vilket samhälle de vill bo i.

Filosofen Robert Nozicks verk Anarki, stat och utopi från 1974 har setts som libertarianismens främsta verk inom politisk filosofi. Nozick utgår ifrån de individuella rättigheter som John Locke och klassiska liberaler försvarade: rätten till liv, frihet och egendom. Dessa rättigheter är okränkbara. För att inte statsmakten eller någon annan person ska kränka individens rättigheter har minimalstaten till uppgift att värna dessa mot våld, stöld, bedrägeri, kontraktsbrott och liknande. Nozick avvisar vad han kallar "mönstrade" fördelningsprinciper, det vill säga principer som rättfärdigar omfördelning utefter vissa ideal. Nozick var emot dessa rättviseteorier eftersom de utgår ifrån att resurser inte tillhör någon och därför kan fördelas utan vidare. Individens självägarskap och äganderätt gör att föremålens historia blir viktigt eftersom de är bundna till människor som har rätt till dem. Alla överföringar, som genomförs på frivillig basis, är enligt Nozick rättvisa och förenliga med individens frihet.
[188]
Dawkins menar att det saknas vetenskapliga bevis för Guds existens samt att modern vetenskap gör det ytterst osannolikt att någon gudomlighet existerar. Han menar också att det är lika sannolikt att de kristnas Gud existerar, som att jultomten eller valfri afrikansk stamgud existerar. Han drar sina slutsatser främst med utgångspunkt från biologiska data. Dawkins anser att religiösa påbud och dogmer är föråldrade och att moralen i dem ofta är motsägelsefull. Han vill främja en etik från tidsenliga och universella organisationer, som till exempel FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen. Dawkins vill ha en klar åtskillnad mellan kyrka och stat, respektive religion och skola. Han menar att religionen är en privatsak och inte skall blandas in i politiken och det offentliga samhället.

Han är även känd som en av
ateismens "fyra ryttare" där de andra tre är Daniel Dennett, Sam Harris och den framlidne Christopher Hitchens.

[189]
Derek Parfit, född 11 december 1942 i Chengdu i Kina, död 1 januari 2017 i Oxford,[1] var en brittisk filosof som specialiserade sig på filosofiska problem som personlig identitet, rationalitet och etik samt förhållandena mellan dessa. Hans bok, Reasons and Persons från 1984 har haft ett stort inflytande inom sitt område. Han är gästande professor i filosofi vid New York University, Harvard och Rutgers. 2014 tilldelades Parfit det prestigefyllda Rolf Schockpriset i Logik och Filosofi
[190]
Daniel Clement Dennett, född 28 mars 1942, är en amerikansk filosof som tror på determinism.
Han är även känd som en av ateismens "fyra ryttare" där de andra tre är Richard Dawkins, Sam Harris och den framlidne Christopher Hitchens.
[191]
Den intenationellt kände spanske filosofen Eugenio Trías bedriver en filosofi i ständig dialog med konsten och litteraturen. Hans bok Att tänka det religösa är en betraktelse över den andliga verklighetens villkor i vår tid. Religionen har, det är Trías tanke, något att berätta om det moderna förnuftets kris.
[192]
Roger Scruton säger att omsorgen om miljön inte bara handlar om ”conservation”, bevarande av ekosystemet, utan också om att slå vakt om den egna hembygden. Något Scruton kallar oikofili, som står i motsats till oikofobi som vänstern präglas av. Oiko är ”hem” på grekiska. Oikofili är att älska sin hembygd, oikofobi är att avsky den egna kulturen.

Miljön värnas bäst lokalt menade Scruton och exemplifierade med att Norge har lyckats bevara sina fiskevatten eftersom man har en mer än hundraårig tradition som innebär att fiskebyarna värnar sina egna vatten och skyddar dem från utfiskning. Inga andra än lokala fiskare tillåts fiska här utan tillstånd. Motsatsen står EU för, som från Bryssel beslutar om fiskekvoter som innebär att ingen tar ansvar. När ingen känner att man äger fiskevattnen blir resultatet rovdrift.

[193]
Ingen filosof har sedan Bertrand Russell nått en lika stor läsekrets som Peter Singer. Han är mest känd för sina kontroversiella och välargumenterade skrifter om bland annat abort, dödshjälp och djuretik.    Enligt Singer är girighet på toppen ett utmärkande drag hos ett samhälle som tycks vara på väg att förlora sin känsla för allas bästa. I sin bok En värld diskuterar Singer de moraliska följderna av globaliseringens olika skepnader. I USA har han kallats världens farligaste människa. Men han ger ändå bort en femtedel av sin lön till de fattiga.
[194]
Stephen Law är lektor i filosofi, Heythrop Collage, University of London
[195]
En framstående oxfordfilosof som bl.a. skriver "Den gängse bilden av en sybaritisk epikuré som möter en puritansk stoiker är rena karikatyren: en utomstående iakttagare skulle sanningen att säga inte kunna upptäcka några större skillnader mellan medlemmarna i9 de två sektetrna.
[196]
Skotsk historiker, essäförfattare och filosof.
[197]
Donald Davidson anses som en av de stora 1900-talsfilosoferna. Hans filosofiska produktion spände över hela det filosofiska fältet, man hade sin tyngdpunkt i språkfilosofi, medvetandefrilosofi och handlingsteori. Kännetecknande för Davidsins filosfi är att han kombinerar logiska och naturvetenskapliga aspekter med humanistiska. Detta kommer bland annat till uttryck i hans skarpsinniga förslag till lösning av det klassiska kropp-själsproblemet, som lyckas ge rättvisa åt tvåsvårförenliga idéer: vår vanliga föreställning att det mentala och det fysiska ömsesidigt påverkar varandra - t,ex. önskningar och övertygelser å ena sidan och handlingar som vi utför å andra sidan - och det fysikaliska antagandet att det fysiska utgör ett kausalt slutet system.
[198]
Den tyske 1800-talsfilosofen skrev att sanningen har upptäckts tre gånger: först i upanisaderna, därefter av Platon och därefter av Schopenhauer
[199]
Socialistisk rättighetsteoretiker
[200]
I Wittgensteins meningsteori utvecklar han verifierbarhetkriteriet; ensats är meningsfull om och endast om den kan visas vara san eller falsk på basen av enskilda observationer (om den inte är en logisk eller matematisk sanning). Detta kriterium har dock en rad problem som sammanfattas i Carl Hempels "Problems and Changes in the Empiricists Criterion of Meaning" Exempelvis får man problem när man stöter på utsagor med allkvantifaktorer, som "alla svanar är vita", eftersom för att verifiera denna sats måste man undersöka alla föremål som överhuvudtaget existerar.Hempel pekar även på andra liknande tekniska problem. Ett annat problem är att verifierbarhetstesen själgv varken är en analytisk eller en syntetisk sats, och således enligt sina egna kriterier är meningslös.
[201]
I boken Vilken är din frihet behandlar Honderich ett av filosofins mest klassiska priblem, nämligen människans föregivna fria vilja. Hur förhåller sig föreställningen att vi är fria till tanken att vi är determinerade, dvs. att vi, på i grunden samma sätt som växter och maskiner, ingår i kausalkedjor? Är tanken att våra handlingar är orsakade förenlig med föreställningen att vi har en individuell förmåga att ge upphov till våra val och beslut. Honderich vill visa på att svaret ja och svaret nej på den ställda frågan är fel. Enligt Honderich är frågan om determinismens konsekvenser inte en utpräglat intellektuell fråga. Det är snarare en fråga om känslomässiga attityder gentemot vår framtid och gentemot våra egna och andras handlingar. Vi pendlar alla mellan olika attityder när det gäller i vilken grad vi håller oss själva och andra ansvariga för utförda handlingar. Det verkliga problemet med determinismen och frihet, menar Honderich, är att finna tillfredsställande känslomässiga reaktioner och samhällsinstitutioner som anpassar oss till den intellektuella situation som vi befinner oss i.
[202]
Kristendomskritisk filosof
[203]
Giacomo Leopardi, född 29 juni 1798 i Recanati, Italien, död 14 juni 1837 i Neapel, italiensk författare under romantiken. Betraktas som en av Italiens främsta författare. Några av Leoprdis dikter som "All'Italia" (1818), präglas av de nya nationalromantiska strömningar som kom i anslutning till att konflikten mellan Rom och Österrike tilltog. Han alluderar klassiska författare för att uttrycka förbittringen över landets förnedring.
Det är emellertid hans centrallyriska dikter som gjort honom berömd, och med dessa jämställs han ofta med Dante.
[204]
Italiensk professor och filosof. Stark röst i antiglobaliseringsrörelsen
[205]
Quine, den amerikanske 1900-talsfilosofen ansluter till Hume's skepticism i det ofta citerade uttalet: "The Humean predicament is the human predicament. Quine var elev till Rudolf Carnap (den störste positivsten) och Quines har med viss rätt kallats de logiska positivisternas arvtagare
[206]
Teorin för sociala beslut har på ett avgörande sätt påverkat de senaste decenniernas utveckling inom ekonomi, statskunskap, sociologi och politisk filosofi. Indiern Amartya Sens bok Kollektiva beslut och social välfärd har blivit normbildande och tillhör detta tvärvetenskapliga områdes klassiker. Sen har varit verksam som nationalekonom och filosof vid Harvard och Oxford, och är nu knuten till Cambridge University. 1998 belönades han med nobelpriset i ekonomi.
[207]
Amerikansk moralfilosof, känd för en värdeteori, utvecklad i Etics and Language (1944), samt införandet av begreppet "övertalningsdefinition".
[208]
Svensk filosof, vår ende statsfilosof, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1842-1863. Lärare till Oscar I:s söner. Han utvecklade sin extrema kunskapsteoretiska idealism utförligast i Grundlinjer till filosofiska statslärans propedevtik (1851). I Grundlinjer till filosofiska statsläran (1859) hävdade han att konstitutionell monarki är den bästa statsformen för att förverkliga rättsordningen i ett samhälle. Den enda förnuftiga formen för att tillgodose folkets intressen och rättigheter var, enligt Broström, fyrståndsrepresentationen. I sina Anmärkningar om helvetesläran (1864) bekämpade Boström tron på djävulen och de eviga straffen.
[209]
Filosof, professor i Gteborg från 1893, en av de aderton i Svenska akademien från 1907. Hans ståndpunkt som han intog i Religion och tanke är att all vetenskap ytterst måste baseras på religiös tro
[210]
Filosof och författare, professor i teoretisk filosofi i Lund 1901-27, ledamot av Svenska Akademien 1925. Hans Larssons inflytande på svenskt tankeliv är omvittnat; både som vetenskapsman och författare såg han bortom de dagsaktuella problemställningarna. Från en annan utgångspunkt än den franska filosifen Henri Bergson behandlade han intuitionen, bl.a. i Intuition (1892) och Poesins logik (1899), och kom till slutsatsen att den är en produkt av rika associationer, kunskaps-, vilje- och känslomoment som uppfyller stora krav på klarhet och stringens. Därav följer dess värde för diktare och vetenskapsmän. 
[211]
Axel Hägerström tillsammans med Adolf Phalén representerar Uppsalafilosofin, en svensk parallell till den analytiska och logiska emperismen som härstammar från Cambridge med företrädarna G.E. Moore och Bertrand Russell
[212]
Värdenihilismen hävdar att värdesatser är varken sanna eller falska utan endast uttryck för den värderandes känslor.
[213]
Uppsalaskolan präglades av den strängt antimetafysiska inställningen.
[214]
"Är det överhuvudtaget intellektuellt gångbart att vara troende".
[215]
Torbjörn Tännsjö, född 1946 i Västerås, professor, filosof.
Från 2002 är Tännsjö professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet (tidigare vid Göteborgs universitet) och föreståndare för Stockholm Bioethics Centre. Han är ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor samt det etiska rådet vid den medicinska fakulteten i Göteborg.
Tännsjö är en av Sveriges mest tongivande filosofer i bioetik, moralfilosofi och politisk filosofi, och deltar ofta i aktuella debatter i olika media. Han har i flera sammanhang förespråkat hedonism och utilitaristiska idéer (bland annat i Hedonistic utilitarianism 1998). Politiskt befinner han sig på vänsterkanten.
Tännsjös ställningstagande för utilitarism innebär att han anser att ingen handling är god eller i dålig i sig självt, utan måste bedömas efter konsekvenserna. Detta leder ibland till upprörda känslor när Tännsjö problematiserar fasta handlingsregler som många tar för givna.
Ett exempel är att Tännsjö avvisar principen att det är fel att döda. Istället är det enligt honom nödvändigt att analysera konsekvenserna av att döda i varje enskilt fall. Det leder honom till slutsatsen att det i de allra flesta fall är dåligt att döda, men att det även finns undantag: Tännsjö stöder exempelvis rätt till aktiv dödshjälp vid vissa sjukdomar för personer som tydligt gett uttryck för en vilja att få dö.
Tännsjö avvisar vidare terrorism inte därför att det i självt skulle vara dåligt utan på grund av dess konsekvener; han har kallat detta en "praktisk syn" på terrorism. Det skrev han om i Filosofi och samhälle 1978 vilket väckte kritik från bland andra Ingemar Hedenius.
Den 26 januari 2000 uppmärksammades Tännsjö då han i en artikel i DN Debatt förespråkade gentekniskt fortskridande: "Vi bör bejaka möjligheten att förändra människan genom genterapi", och avsåg att med genterapi förändra fysiska och psykiska förmågor, även hos barn, och han hoppades att genterapin skulle förändra den mänskliga naturen. Tännsjös menar att det är konsekvenserna av att förändra människan som måste bedömas, och han är övertygad om att så länge det är enskilda individer och inte staten som fattar besluten så kommer genterapi ge positiva effekter.
I frågan om dopning tar även Torbjörn Tännsjö ställning när han anser att kriget mot dopningen är redan förlorat - bättre att dopningen sker öppet och med medicinsk expertis. Dopningsfuskare har inte fått det svårare som IOK:s ordförande Jacques Rogge påstår. Det är med öppna ögon man använder ineffektiva dopningskontroller. Och gentekniken kommer snart att ta fram ännu mer svårupptäckta former av dopning. Något krig mot prestationshöjande preparat är inte längre möjligt. Och lika bra är det. Om de används i samarbete med medicinsk expertis minskar risken för skador, skriver professor Torbjörn Tännsjö och forskaren Claudio M Tamburrini.
[216]
Zarathustra är en sägenomspunnen gestalt från forntiden. Men om den historiske Zarathustra är föga känt. Den zoroastriska religionen har anhängare också i våra dagar - framför allt i Indien och Iran, men också i Sverige. Cirka 1000 f.Kr fökunnade profeten Zarathustra (Zoroaster på grekiska) att guden över alla gudar var Ahura Mazda, som var skapare av allt gott, och uppmanade människor att ansluta sig till det kosmiska slaget mot allt ont. Zoeoastrismen var en monoteistisk religion och den dominerande trosriktningen i Iran fram till islams intåg på 600-talet efter Kristus. Kanske har zoroastrismen med sina begrepp om om himmel och helvete, änglar, återuppståndelse och domedag haft inverkan på andra religioner.
[217]
Lao-Tse föddes 604 f.Kr och dog 531 f.Kr - kinesisk filosof, om Lao Tse (Lao Zi) finns inga säkra biografiska uppgifter. Enligt traditionen ska han ha sammanfattat sin filosofi i skriften som är taoismens heliga bok och som på svenska har titeln Den heliga boken om vägen och dess kraft. "Vägen", dao, är ett centralt begrepp för Lao Zi; hans filosofi har därför kallts daoismen. Andra viktiga begrepp är yin, den mörka, jordiska och kvinnliga principen i tillvaron, och yang, den ljusa, himmelska och manliga. När yin och yang växelverkar befinner sig dao i balans. En människa som vill leva riktigt bör dra sig undan världen och med sin intuition söka den balansen.
  Lao-Tse 8 ordspråk från källan
- Att ha tillräckligt är lycka, att ha mer än tillräckligt är olyckligt. Det gäller för allting, men särskilt om pengar.
-Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är den högsta vishet.
- Den styr bäst som styr minst.
- En ledare är bäst när folk knappast vet att han finns, inte lika god när folk lyder och hyllar honom, dålig när de avskyr honom.
- En skicklig skräddare klipper lite.
- Ju fler lagar och förordningar desto fler tjuvar och banditer.
-Om ett hem inte har en trädgård och ett gammalt träd förstår jag inte var livets glädjeämnen skulle komma ifrån.
- Även en tusenmilafärd börjar med ett steg.

[218]
Konfucius (Kong Fuzi) var en filosof. Och de gamla värderingar han förde vidare var att man skulle visa respekt uppåt, välvilja nedåt. Hans filosofi var också att alla föds lika, och formas genom utbildning och övning. Kunfucius är det latiniserde namnet på Kong Fuzi (mäster Kung), filosofen som levde i Kina där det rådde politisk oro och slutskedet närmade sig  för härskardynastin, Zhou. Från 15 års ålder ägnade han sig åt studier och undervisning. Några egna skrifter har han inte efterlämnat, men han utredigerade till grundval för sin undervisning ett antal klassiska, delvis ganska vidlyftiga verk: Dikternas bok, Historiens bok, Förvandlingarnas bok, Cereminiernas bok och Boken om vår och höst (Shih-ching,Shu-ching, I-ching, Li-chi och Chun-chiu). Hans lärjungar samlade Konfusius tankar och yttranden i skriften  Lun-yü (Samtalen). Konfusius är alltså ingen nyskapare och framställer alltid sig själv som en förkunnare av enbart gamla sanningar. Han tar avstånd från metafysiken men tror på människans naturliga godhet, och rättfärdigheten består för honom ytterst i kunskap och i människans sökande efter sitt innersta jag, så att hon kan gå Himmelens Väg, Tien tao. Han var övertygad om att människan av egen kraft kan skapa en bättre värld och han underströk också betydelsen av att det råder överensstämmelse mellan ord och handling. Hsiao, pietet, är en egenskap som förbinder människan med hennes förfäder och med de gängse gemenskapsformerna. Han betonade auktoritet och lojalitet och att kvinnan ska underordna sig mannen, de yngre de äldre, medborgarna fursten. Sådana tankar blev naturligtvis populära bland kinesiska kejsare och aristokrater, och det ledde till att Konfucius filosofi kom att dominera den kinesiska utbildningen under århundraden. Därav har Konfucianismen haft stort inflytande på Kinas historia och under lång tid har Konfucius varit en förebild för de kinesiska härskarna, även om man sällan har lyckats leva upp till hans höga ideal. Enligt Konfucius skulle en regent styra med medkänsla, undvika krig och lätta på de fattigas bördor. Kejsar Shi Huangdi som främst har gått till historien som mannen som lät bygga den kinesiska muren och förstöra och förbjuda Konfucius skrifter eftersom han ansåg dessa som vilseledande. Konfucianismen bekämpas nu eftersom den har vidmakthållit ett feodalt tänkande och ett systematiskt föräldratyranni, men den utgör ännu en klart skönjbar faktor i kinesisk livssyn. Dess litteratur är oerhört stor. Till dess äldsta skrifter hör Lun-yü, Konfucius samtal med sina lärjungar.
[219]
Om döden; "Sönderfall är inneboende i alla beståndsdelar".
[220]
Svensk naturforskare, filosof och teolog, son till bikopen och psalmdiktaren Jesper Swedberg. Emanuel Swedenborg var en djupsinnig religiös tänkare, vars inflytande märks hos William Blabe, Balzac, Almqvist och Strindberg, i gustaviansk mystik och tysk nyromantik. Till de uppmärksammade dragen hör hans "korrespondenslära", som innbär att till alla jordelivets sidor finns motsvarigheter i andevärden, himlen och helvetet; båda sfärerna skildras med realism och understundom poetisk kraft. I grunden var Swedenborg mer moralist än mystiker: efter döden blir den gode ängel, medan den onde hamnar i helvetet. Vilketdera avgörs av hans jordeliv och inte av Guds dom.  Swedenborg var ursprungligen klassisk filosof men fick under en vistelse i England 1710-13 grundlig naturvetenskaplig skolning. Efter hemkomsten samarbetde han med Polhem och var från 1717 assessor i Bergskollegium. Under de följande åren publicerade han sig flitigt i naturvetenskap och naturfilosofi, där hans syn var grundad i en rent mekanistisk, cartesiansk världsuppfattning. Under 1730-talet ändrades hans världssyn i spiritualistisk riktning för att kulminera i en religiös kris 1743-45. Han upplevde sig ha nått kontakt med andevärden och såg sig som en Guds profet med uppgift att förklara bibelns andliga innehåll. Hans andelära uttrycker, trots poetiska inslag, 1700-talets rationalism. Med vetenskapsmannens exakthet beskriver Swedenborg andarnas egendomliga riken. Hans produktion från denna tid består till största delen av allegoriska bibeltolkningar. Huvudverket är  Arcana Coelestia (1-8, 1749-56, fullständig svensk översättning 1861-1910, i vissa delar överenstämmande med Om himlen och dess underbara ting och om helvetet 1944)  - Swedenborg levde tidvis utomlands efter 1745 och dog i London. 1908 överfördes hans stoft till Uppsala domkyrka; det kompletterads 1978 med vad som uppgavs vara hans kranium. Han stiftade inte något samfund men förutsåg att ett sådant skulle uppkomma, swedenborgare, anhängare av Emanuel Swenborgs läror. De organiserade sig i Nya kyrkan, även kallad Nya Jerusalem i London 1787-88; för publicering av Swedenborgs skrifter bildades där 1810 Swedenborg Society. Swedenborgare finns främst i USA, Storbrittanien och Sydafrika, sammanlagt ca 20000. I Sverige bildades de första församlingarna i slutet av 1800-talet. Det finns tre olika riktningar med tillsammans ca 200 medlemmar- Skandinaviska Swedenborgsällskapet stiftades 1978 och har som syfte att ge ut Swedenborgs verk.
[221]
Aristarchos från Samos, född omkring 310 f Kr, död 230 f Kr, var en grekisk astronom och matematiker. Han är känd som en tidig förespråkare av den heliocentriska världsbilden samt för sina beräkningar av månens och solens storlek. År 1651 döpte astronomen Giovanni Battista Riccioli månkratern Aristarchus efter Aristarchos.
I viss mån var Aristarchos en efterföljare till pytagoréen
Filolaos och en föregångare till Copernicus, i det han förmodade att jorden rör sig omkring solen och inte tvärtom. Men i motsats till Filolaos hade han såväl identifierat centralelden med solen, som satt övriga planeter i rätt ordning från solen. Han var därmed antagligen den första som beskrev en heliocentrisk världsbild.
Aristarchos använde sig av trigonometri vid sitt försök att mäta avståndet till solen. Exakt vid halvmåne bildar solen, månen och jorden en rätvinklig triangel. Genom att mäta vinkeln solen-jorden-månen fick han till att solen låg 20 gånger längre bort än månen. Tyvärr räknade Aristarchos fel. Vinkeln var inte 87grader utan 89,85. Det gör att avståndet till solen blir ytterligare 20 gånger längre. Solens diameter är 109 gånger jordens. Eftersom solen var så mycket större än jorden ansåg Aristarchos att det måste vara jorden som cirklar runt solen och inte tvärtom. Så Aristarchos införde den
heliocentriska världsbilden, 1700 år före Copernicus.
Aristarchos fick dock inga lärjungar. Hans hypotes passade inte längre in grekernas föreställningsvärd, som hade lämnat den spekulativa perioden och gått in i ett mer auktoritetsbundet skede. Arkimedes tog dock hans teori ad notam av matematiska skäl, när han skrev sitt verk Archimedis Syracusani Arenarius & Dimensio Circuli ("Sandräknaren"). Främst därigenom kom den heliocentriska världsbilden att överleva och åter aktualiseras genom Nicolaus Cusanus och i synnerhet Copernicus.
Man kan argumentera för att Aristarchos drabbades av ett problem som skulle gå igenom hela filosofihistorien - spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta - där den mest seriösa diskussionen inom modern vetenskapsteori har förts av Thomas Kuhn, Karl Popper, Imre Lakatos, Paul Feyerabend och senast även av svenske filosofen Sören Halldén. Aristarchos idé placerades i bakgrunden för att den ledde bort från det huvudstråk, som redan hade stakats ut av de skolbildande giganterna inom filosofin: Platon och Aristoteles. Ett exempel på huvudstråks-syndrom, "mainstream", som gjorde att vi fick vänta i 1800 år på en bästa möjliga världsbild.

[222]
Euklides (ej att förväxla med filosofen Euklides från Megara) var en grekisk matematiker, som var verksam i Alexandria. Hans stora verk Elementa, en av de förnämsta handböckerna i vetenskapens historia, sammanfattar dåtidens matematiska vetande. Den systematiska framställningen av geometrin som logiska härledningar ur ett litet antal definitioner, postulat och axiom blev mönsterbildande för många vetenskaper och är det i princip alltjämt inom matematiken. Från Euklides, vars fyra första böcker har använts som skolbok genom århundraden överallt i västerlandet, härrör hela den geometriska teminologin av grekiska eller latin översatta ord: punkt, linje, cirkel, diameter,kvadrat,trapets, parallellepiped o.s.v.
[223]
Utan tvekan är det främsta skälet till Eratosthenes berömmelse bestämningen av jordens storlek. För detta uppfann och tillämpade han en trigonometrisk metod utöver de redan introducerade begreppen latitud och longitud, för vilket han även förtjänat titeln geodesins fader. Som referens visste han att solen mitt på dagen vid sommarsolståndet stod rakt i zenit i staden Syene (dagens Assuan). Samtidigt kastades en skugga från en obelisk i Alexandria, rakt norr om Syene, som visade att solen stod 7,2 grader från zenit. Eftersom denna vinkel är 1/50 av cirkelns omkrets, så måste jordens omkrets vara 50 gånger större än avståndet mellan Syene och Alexandria. En löpare fick mäta upp detta till drygt 800 kilometer och resultatet blev mycket nära det rätta värdet 40 000 km för hela omkretsen. (Enligt denna första gradmätning skulle jordens omkrets vara 250 000 stadier eller 39 360 km).

[224]
Hua Tuo, också kallad Yuanhua, kom från Pei Guo Jiao, ett område som i dag heter Hao och ligger i Anhuiprovinsen. Förutom att Hua Tuo var en mycket kunnig läkare lärde han också ut tekniker för att stärka hälsan.  Han uppnådde genuin insikt och ett mästerligt kunnande inom kirurgi, invärtes medicin, gynekologi, akupunktur, parasitologi och utvecklade fysiska övningar för medicinsk behandling. Hua Tuo utvecklade även flera behandlingsmetoder såsom moxa och akupunktur. Hua Tuo var ointresserad av rikedomar och berömmelse och ägnade all sin tid till att studera medicin. Även efter det att han blev berömd behandlade han sina patienter oavsett om de var rika eller fattiga. Han erbjöd sina tjänster vart han än kom och visade sin medkänsla genom att outtröttligt bota sjukdomar och rädda liv.  Hua Tuo ville minska patientens smärtor under operation därför sökte han överallt efter en ört som kunde lindra smärta. Enligt en historisk berättelse var han en dag uppe i bergen för att samla örter där han mötte han en skogshuggare som var allvarligt skadad. Skogshuggaren plockade fram lite löv, mosade dem och pressade dem mot såret. Efter en stund försvann smärtan. Hua Tuo blev glatt överaskad och frågade skogshuggaren om namnet på den magiska örten. Löven kom från en planta som hette alruna. Efter många försök lyckades Hua Tuo framställa ett extrakt/pulver som hans patienter skulle inta tillsammans med alkohol. Bedövningsmedlet blev kännt som "Ma Fei San" (vars exakta innehåll fortfarande är okänt). .
Krigargeneralen Guan Yu är en legendarisk person i Kina. Under tiden för De tre kungarikena (222 till 265 e.Kr.) var han general i kungariket Shu. Vid ett slag i staden Fan träffades han av en förgiftad pil. Hua Tuo, som vid den tiden var berömd läkare, skar upp hans arm där pilen gått in och skrapade av den förgiftade vävnaden. Under operationen fortsatte Guan Yu att dricka och spela schack. Han talade och skrattade som om ingenting hade hänt. Alla soldater och andra generaler som bevittnat operationen förundrades över hans fattning och sinneslugn. Faktum är att innan operationen kan Hua Tuo ha använt en extraktet från växten alruna för att bedöva hans arm. Hua Tuo är förmodligen den första läkaren att använda sig av bedövningsmedel.
Innan Hua Tuo hade man helt enkelt bundit fast patienterna till händer och fötter för att sedan slå dem i huvudet eller tappa dem på blod, att på så vis få dem att förlora medvetandet.

Utöver sin epokgörande uppfinnong är Hua Tuo berömd för att han ansåg att fysisk träning botar sjukdomar och förlänger livet. Han utvecklade till exemepel metoden wuqinxi  (de fem djurens övningar) som är en serie av övningar baserade på rörelserna hos tigern, hjorten, björnen, apan och tranan. Dessa övningar blev mycket populära.  Han utvecklade innovativa medicinska teorier samt medicinska tekniker inom utvärtes och invärtes medicin. Han uppptäckte 34 akupunkturpunkter längs ryggraden som används än i dag och kallas för Hua Tuo Jia Ji Punkter.
Cao Cao, en krigsherre under Han-dynastin, kastade Hua Tuo i fängelse. Cao Cao led av kronisk huvudvärk (som man idag tror orsakades av en hjärntumör). Hua Tuo kallades in för att behandla Cao Cao. Hua Tuo diagnostiserade tumören och rekommenderade en operation, vilken skulle innebära att öppna skallen för att ta bort tumren. Hur kunde Hua Tuo "se" tumören  utan tillgång till röntgen? Enligt kinesiska legender hade de forna kinesiska läkarna speciella förmågor. Men när Cao Cao hörde detta blev han rädd och misstänkte att Hua Tuo planerade att mörda honom och fängslade honom. När Hua Tuo en dag var försenad från ett sjukbesök fick Cao Cao en ursäkt för att kasta honom i fängelse. Innan Hua Tuo  avrättades överlämnade han ett viktigt manuskript (Qing Nang Shu) med sina samlade medicinska erfarenheter till sin fångvaktare med orden ”Detta kan rädda liv”.  Tyvärr brändes troligen skriften och den gick förlorad för evigt till omvärlden.
Hua Tuo är till denna dag en av de viktigaste personerna i den kinesiska medicinens historia genom sin  skicklighet och hängivenhet att bota och rädda människors liv.







[225]
Påverkad av den egyptiska läkekonsten
[226]
Heliocentrisk världsuppfattning
[227]
Galilei har sagt att "naturens bok är skriven på matematikens språk".
[228]
Skotsk ekonom och filosof
[229]
Grundare av den "klassiska" nationalekonomin, förespråkare av frihandelspolitik.
[230]
Nationalekonom och filosof, professor vid Lausannes universitet 1893-1906. Han tillhörde grundarna av den moderna nationalekonomin med dess stränga matematiska formuleringar. I Traité de Sociologie Générale (1919) utvecklade han en analys av de irrationella elementen i socialt beteende och lanserade tanken att makt och ledarskap i samhället omväxlande utövas av innoverande och konservativa eliter.
[231]
Amerikansk ingenjör som är upphovsman till den s.k. Taylorismen som kan sammanfattas med: "Människor är av naturen lata och oföretagsamma. Endast om man betalar dem lön i proportion till arbetsresultatet, ackordslön, kan man få dem att arbeta effektivt. För arbetaren kan jobbet i sig inte leda till någon glädje eller tillfredställelse. Arbetet bör vara enkelt och rutinbetonat. Det är bara på fritiden som människan kan tillfredställa sina behov och önskningar, med hjälp av den lön som arbetet ger". Taylor var den förste som vetenskapligt studerade arbetsledandets problem. Han ansåg att arbetarna skulle fungera som anonyma brickor i fabriken. De skulle lätt kunna kasseras eller bytas ut, precis som maskinerna och att allt tankearbete skulle ske centralt i en planeringsavdelning avskilt från verkstadsgolvet.
[232]
Amerikansk sociolog och nationalekonom av norsk härkomst. Han gjorde uppmärksammade iakttagelser om den moderna kapitalismens sociala mekanismer, bl.a. I sin första och mest kända bok The Theory of the Leisure Class (1899, förkortad version på svenska Den arbetsfria klassen) analyserade han den amerikanska överklassen med de nyrika mångmiljonärerna som Vanderbilt, Morgan, Rockefeller och Jim Fisk och deras överdådiga lyxkonsumtion. Veblen var en föregångsman, han vidgade ekonomiämnets gränser genom sin analys av konsumtionen i sitt sociala sammanhang. Han var professor vid Chicago University 1900-06 men avskedades på grund av sina radikala idéer.
[233]
År 1912 gav den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises (1881-1973) ut sin första bok, som bar den föga spännande titeln Theorie des geldes und der Umlaufsmittel (ungefär: Teorin om pengar och transaktionsmedel).
 I dag, 100 år senare, gör finanskrisen, skuldkrisen och frågan om vad pengar egentligen är, att Ludwig von Mises återigen är högaktuell. Internationellt är han ett välkänt namn, men i Sverige har han sällan uppmärksammats. Nu kommer äntligen texter av Mises på svenska. Urvalet har gjorts av ekonomen Kurt Wickman, som också skrivit ett biografiskt förord.
 
Ludwig von Mises var en centralgestalt i den så kallade österrikiska ekonomiska skolan. Med sin penningteori pekade han redan 1912 ut grunddragen i de mekanismer som bland annat orsakade finanskrisen 2008. För honom själv var det dock mer näraliggande, och angeläget, att visa varför planekonomi varken var förenligt med frihet - eller kunde fungera. På så sätt kan man säga att han förutsåg Sovjetunionens kollaps redan på 1920-talet, bara några år efter att kommunisterna tagit makten i Moskva.
 
Med sitt magnum opus Human Action (1949) sammanfattade Mises sin syn på samhällsvetenskapen. Tillsammans med andra liberaler, som Friedrich Hayek och Karl Popper, var Ludwig von Mises med och grundade det inflytelserika sällskapet Mont Pelerin Society. Mises misstro mot planering och intervention kan illustreras med att han i detta frihetliga sällskap i vredesmod utbrast att övriga närvarande var "ett gäng socialister".
 
Mises kämpade under hela sin levnad för sina idéer, ofta i opinionsmässig uppförsbacke. Trots detta var han banbrytande på ett antal områden, och bland de första med att företräda idéer som vi i dag tar för självklara.


[234]
Har myntat uttrycket "Pengar är en Illusion"

John Maynard Keynes (1883–1946).


Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv
 
När John Maynard Keynes hastigt dog 1946, vid 62 års ålder, lämnade han efter sig en aktieportfölj värd tolv miljoner pund i dagens penningvärde. Och en bok- och konstsamling värderad till över två miljoner pund; där fanns verk av Picasso och Degas och gamla manuskript av Isaac Newton. Han var en äkta brittisk gentleman – han kunde gott ha skymtat förbi i T S Eliots Alfred Prufrocks kärlekssång – och hade som mycket ung beundrat den konservative Edmund Burke, ja, ända tills sin död ansåg han att eugenik, alltså rashygien, var en av de finaste vetenskaperna. Denne nationalekonom var samtidigt kritisk mot den alltmer utbredda kärleken till pengar och kunde en kort tid, under ett besök i Sovjetunionen i början av tjugotalet, där förnimma de ”första sprittningarna” av en ny religion – där andra mål än personlig rikedom var vägledande i samhället.
Men han avskydde kommunismen, tyckte att arbetarklassen var dödligt tråkig och föredrog den bildade borgerligheten och intelligentian. Han var elitisten som trots det skulle komma att formulera den nittonhundratalsidé om ekonomi som under trettio efterkrigsår blev själva symbolen för framåtskridande, utjämning och uppgörelser med vissa grundläggande instinkter hos just den gamla dumma borgerligheten. Numera, sedan finanskrisen briserade 2008, kan man höra vänsterfolk uttala hans namn som om de åberopade ett helgon i klass med Karl Marx.
Få känner till särskilt mycket om denne nationalekonom och ju mer de får veta desto oroligare brukar de bli. Var han ens nationalekonom? När den brittiske författaren Robert Skidelsky skriver om Keynes ställer han den frågan och konstaterar att Keynes verkligen hade många liv: han var skicklig på att spekulera på de finansiella marknaderna, men han avskydde samtidigt en värld där pengar blev ett självändamål. ”Vi borde mer ofta ha inställningen att inte räkna med penningkostnaden över huvudtaget ... Vi vill minska hellre än öka området för penningjämförelser”, skrev han i en essä 1925 och det är ord som kunde bäras omkring på Occupy Wall Street-rörelsens möten i dag.
För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.
Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen. Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen. Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera.
John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori. Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ”keynesianismen” som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.
Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer. Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.
Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Göran Greider
[235]
Det är betydelselöst att prata om socialism och kapitalism eftersom de båda konvergerar till planekonomi. Genom sin tro på elitteori tycker han att världen ska styras av experter och teknokrater. Det aktualiserar frågan om de styrande eliterna verkligen är så kompetenta som Shumpeter antar. Shumpeter blev nazist från att ha varit anarkist.
[236]
Milton Friedman - "Företagens sociala ansvar är att öka sina vinster"
[237]
Teorin för sociala beslut har på ett avgörande sätt påverkat de senaste decenniernas utveckling inom ekonomi, statskunskap, sociologi och politisk filosofi. Indiern Amartya Sens bok Kollektiva beslut och social välfärd har blivit normbildande och tillhör detta tvärvetenskapliga områdes klassiker. Sen har varit verksam som nationalekonom och filosof vid Harvard och Oxford, och är nu knuten till Cambridge University. 1998 belönades han med nobelpriset i ekonomi.
[238]
Atensk vältalare och statsman. Begick självmord för att inte kunna bli gripen av makedonierna.
[239]
År 1535 halshögs den engelske politikern och författaren Thomas More på order av den egocentriske engelske kungen Henrik den VIII. More som varit lordkansler (1529-32) och därmed landets högsta juridiska ämbetsman, motsatte sig kungens beslut att den engelska kyrkan skildes från den romersk-katolska kyrkan. Henriks beslut berodde bland annat på att påven nekat honom skilsmässa från första hustrun Katarina  av Aragonien. Thomas More hade en omfattande juridisk och humanistisk bildning och stort religiöst intresse.  Han är känd för sin fritänkande bok Utopia, där han i Platons anda beskriver en välordnad idealstat, där egendomen är gemensam och religionsfriheten stor. Thomas More umgicks med flera av tidens lärde. Till hans vänner hörde bl.a Erasmus av Rotterdam. 1935 blev han kanoniserad som helgon.
[240]
Amerikans statsman, USA:s president 1801-09. Under frihetskampen mot Storbritannien framstod han som koloniernas främste statsteoretiker, och 1776 antogs den av honom författade oavhängighetsförklaringen, vilken var skriven under stark påverkan av upplysningsideerna. Han var under 1790-talet ledare för de s.k. antifederalisterna, vilka motsatte sig ett allt för centraliserat och autokratiskt styre. Som president visade han sig emellertid inte villig att minska de federala myndigheternas inflytande, och bidrog istället till att öka kongressens makt över finanserna. 
[241]
Ledare i den franska revolutionen, giljotinerad 1794
[242]
Charles Alexis de Toqueville, fransk författare och politiker. Utrikesminister 1849-51. Hans verk Om folkväldet i Amerika (1-4, 1835-40) blev översatt till svenska 1839-46. Toqueville var ingen kontroversiell personlighet utan allmänt omtyckt trots sina insatser i dagspolitiken under en turbulent tidsperiod. Hans skriftställarskap vittnar om hans klarhet och en måttfull saklighet. Det är signifikativt att denne inflytelserika talesman för demokratin egentligen inte tyckte om demokrati men ansåg att utvecklingen oundvikligen ledde dit och att man skulle acceptera den och anpassa sig efter den. Han kunde hysa högeråsikter men tog avstånd från kyrklighet. Det starka intryck som hans författarskap gör beror just på hans starka engagemang utan känslotänkande.
Toqueville utgår från jämlikheten i levnadsvillkor, som han har funnit råda hos invånarna i Amerika (vilket innebär New England regionen och inte Virginia och Södern. New England befolkades av invånare som inte lämnat sitt älskade fosterland för att förbättra sin sociala situation utan för att förverkliga en idé som ligger till grund för alla samhällsinrättningar och all lagstiftning. Utvecklingen i Europa gick i samma riktning fast den inte hade kommit lika långt där. Toqueville påpekade att en stor demokratisk omvälvning försiggår mitt ibland oss: alla ser den, men alla bedömer den inte på samma sätt. Han gör därefter en snabböversikt över samhällsutvecklingen i Frankrike från 1000-talet till 1800-talet och kommer till slutsatsen att en kontinuerlig utveckling har inneburit privilegiesamhällets utjämning med adelns sjunkande betydelse och de ofrälses stigande makt och inflytande.  Denna utveckling är följaktligen ett verk av Guds försyn som det är meningslöst att kämpa mot. Det är alla styrandes  plikt att vägleda demokratin för att göra den så klok, kompetent och sederen som möjligt. Men tillståndet i Frankrike har präglats av kamp mellan makthavare och folk i stället för samförstånd om en oundviklig utveckling mot jämlikhet och demokrati. Man har rivit ned det aristokratiska samhället men kommer inte längre än att rota sig i dess ruiner. I fråga om det intellektuella har de sanna kristna, som måste ta parti för den mänskliga friheten, mött motstånd från religionens företrädare. De som av hänsyn till de praktiska förmåner som friheten erbjuder är demokraterna som uppfattar religionen som en motståndare. Dygdiga och fosterländska människor, som är naturliga ledare för folket, bekämpar civilisationen och är ovärdiga att utöva ledarskap.
Det blir på detta sätt puritanerna i New England som blir bärare av Tocquevilles framtidstro och vilkas gudsfruktiga uttalanden får illustrera Nordamerikas uppgift att bli andens hemvist. Det kan förefalla egendomligt att just en fransk adelsman har funnit sina ideal förverkligade i denna miljö och skildrar den som en förebild för sitt eget folk. Det är Tocquvilles obönhörliga konsekvens i sin tro på Guds försyn och det är människornas krav på frihet och jämlikhet som har fått honom att renodla denna modell för mänsklighetens framtida lycka och storhet. Det är påfallande hur snabbt han avfärdar faktiskt avsteg från och motsägelser mot den amerikanska modellen – Virginia, sydstaternas moderkoloni. Det är fel samhälle och således utan pedagogiskt värde – jordägaren har inte varit tvungen att odla sin karga jord utan använt slavarbetskraft. Detta kan förefall som fusk i lovsången över den amerikanska demokratin, men man kan samtidigt konstatera att Tocqueville såg rätt i vad han uppfattade som det på lång sikt livsdugliga och förutsättningarna för den amerikanska nationens framtida storhet.
Tocqueville detaljgranskar konstitutionerna i två av New Englands delstater, Connecticut och Massachusetts och finner att grunden till den republikanska självstyrelsen ligger i kommunernas styrelseordning, där representationssystemet är okänt och folkstyret oinskränkt (direktdemokrati). I delstaterna härskar representationssystemet, byggt på fria val och federationen har små möjligheter att behärska de enskilda medborgarnas tillvaro. Makten i Amerika byggs enligt Tocqueville nedifrån och uppåt i motsats till förhållandet i europeiska monarkier. Man bör se detta resonemang mot bakgrund av den djupa oförståelse för att ena hela USA med de republikanska koloniernas frigörelse från England och som går igen ibland annat Sveriges diplomatiska korrespondens vid denna tid.  Man ansåg att republiker kunde finnas i antikens stadsstater som Athen och Rom  eller i moderna stadsstater som Venedig och Florens, men inte i stora territoriella riken. Man tyckte att det var något som stred mot naturen och som snart skulle försvinna när Washington blev kung. Den franska republiken på 1790-talet under skräckväldet och direktoriet var på sitt sätt inget övertygande experiment, Tocquevilles stora försvar för Amerikas federala republik var därför ett betydelsefullt utslag av nytänkande, som gav ett starka eko och fick stor betydelse för 1800-talets liberala idéer.

[243]
Italiensk politiker och författare. Han var född i Florens, blev tidigt sekreterare i stadens utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom därigenom i kontakt med tidens politiska liv och lärde känna dess ledande personer, bl.a. Cecare Borgia. 1512 tvingades han lämna politiken, då Mediceerna återtog makten i Florens. 1513 författade han sitt mest berömda verk, Il principe (Fursten,publicerad först 1532), där han satte statsnyttans krav före moralens bud som ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som hänsynslöst grep makten och utövade den i sitt eget och statens intersse kunde genomföra Italiens enande och befrielse. Boken inspirerade många av  renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor betydelse för statsvetenskapen. Andra betydande verk av Machiavelli är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han utvecklar sin syn på fursten i allmänhet. IKrigskonst (1521) förespråkar han värnpliktsarm'e. Han har även författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade komedin La mandragola.
[244]
Fransk politiker och publicist, en av anarkismens grundläggare. I Qu'est-ce que la propri'et'e? (1840) angrep han den bestående samhällsordningen och myntade slagordet "egendom är stöld". I hans idealsamhälle fanns både privata och kollektiva företag, men statens funktioner var starkt reducerade och pengar ersattes av kooperativa bytesbanker.
[245]
Rysk revolutionär och anarkist, från början adlig officer. I sina politiska åsikter var han starkt påverkad av Proudhon. Från 1840 befann han sig utomlands, mest i Tyskland, där han verkade som publicist och agitator. Sedan deltog han i de revolutionära oroligheter som drog fram över Europa 1848-49 - bl.a. ledde han ett uppror i Dresden - utlämnades han till Ryssland och deporterades till Sibirien 1856. Härifrån lyckades han fly till London 1861, där han tillsammans med andra likasinnade utgav tidningen Klockan. Under några månader 1863 befann han sig i Stockholm, där han verkade för Polens frigörelse. Han anslöt sig till Första Internationalen men blev utesluten 1872, dels därför att hans anarkistiska åsikter - statens roll skulle reduceras till ett minimum - kom i konflikt med Marx' socialistiska, dels därför att de ideologiska motsättningarna mellan Bakunin och Marx snart även blev personliga. Till Bakunins mest kända arbeten hör Dieu et l'état (1871)
[246]
Tysk filosof och socialistisk teoretiker, tidvis bosatt i Paris och Belgien, från 1849 i London. Under sin studietid i Jena skrev han en avhandling om skillnaden mellan Demokritos och Epikuros och denna anses vanligen bekräfta hans idémässiga utveckling. Han blev även påverkad av Hegels filosofi, särskilt vad beträffar läran om den dialektiska utvecklingen. Däremot förkastade han senare Hegels idealistiska historieuppfattning; det är för att markera ett motsatsförhållande som hans egen historiesyn kallas "materialistisk". Brytningen framträder i de båda större skrifter som han utarbetade tillsammans med Engels: Die  heilige Familie (1845) och Die deutsche Ideologie (1846). Mot den franska socialismen i Proudhons tappning vände han sig i Filosofiens elände (1847). Som medlem av ett illegalt belgiskt revolutionärt sällskap utarbetade han tillsammans med Engels Kommunistiska manifestet (1848). Samma år deltog han i februarirevolutionen i Tyskland. Sedan den slagits ned utvisades han; han bosatte sig i London, där han delvis med stöd av Engels under svåra ekonomiska förhållanden drog sig fram som författare. Till politisk handling återgick han 1864 då han var med om att bilda och leda Första internationalen, en internationell sammanslutning av representanter för många av tidens olika frihetsrörelser; den ägde bestånd till 1872. Av större betydelse är hans författarskap. Zur Kritik der politischen Ökonomie (1859) är en kritisk studie av manchesterliberalismens ekonomiska grundsyn mot bakgrund av de sociala missförhållanden industrialiseringen medfört. Hans huvudarbete är dock Das Kapital (1-3 1867, 1885 och 1894)
Sin världsåskådning och vetenskapssyn utvecklade Marx i det som han kallar Dialektisk materialism (marxismen) en filosofisk inriktning som han utformade tillsammans med Friedrich Engels. Den fick sin största betydelse på politikens och samhällslivets områden. Marx hävdar människans radikala beroende av sina sociala livsbetingelser. Klasskampen uppkommer genom motsättningarna i samhället där utvecklingens drivkrafter är konflikten och kampen.
[247]
Friedrich Engels tysk socialistisk teoretiker och politiker som jämte Karl Marx blev den tidiga socialismens ledande teoretiker. Han inledde 1844 ett nära samarbete med den i England landsflyktige, ekonomen och politiske filosofen Marx vilket resulterade i en rad av marxismens centrala skrifter.

Engels skickades av sin far, en förmögen textilfabrikant, till en filialfabrik i Manchesterför att lära sig mer om textilproduktion, men fann arbetarnas villkor så usla att hans vänsteråsikter stärktes. De erfarenheter han därvid gjorde, bildar underlaget för hans första stora arbete, som utkom under titeln
Die Lage der arbeitenden Klasse in England (1845, "De arbetande klassernas ställning i England") Engels teoretiska utgångspunkt var nära anknuten till den franska 1700-talsmaterialismen, men han var starkt påverkad av Hegel. Tillsammans med Marx skrev han 1845-46 Die deutsche Ideologie ("Den tyska ideologin"), som är en uppgörelse med unghegelianerna och den första samlade framställningen av den materialistiska historieuppfattningen. Under revolutionsåren kring 1848 verkade han tillsammans med Marx som skribent i Tyskland och medverkade i utformningen av det kommunistiska manifestet 1848, en skrift som satt outplånliga spår i historien. Inledningen av manifestet är klassisk: "Ett spöke hemsöker Europa - kommunismens spöke. Liksom Marx tvangs han lämna Tyskland och från 1850 arbetade han som funktionär vid sin faders textilfabrik. Sedan han efter faderns död sålt sin andel i företaget, kunde han 1869 helt övergå till politisk och litterär verksamhet. Engels gjorde en stor insats för socialismens utveckling både genom sitt nära samarbete med Marx beträffande de centrala teoretiska arbetena, och genom att han gjorde de marxistiska ideerna lättillgängliga och bedrev ett omfattande politiskt organisationsarbete. Han utgav efter Marx' död andra och tredje delen av Das Kapital ("Kapitalet"). Bland Engels senare arbeten märks Herrn Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Anti-Dühring" 1884), och Der Ursprung der Familie, des Privateigentums und des Staates (1884, "Familjens, privategendomens och statens ursprung"). Av särskild vikt är Engels omfattande korrespondens, vilken på vissa punkter ger en officiell tolkning av marxismens teser. Engels avled 1895.
[248]
Maos lilla röda är förmodligen en av världens mest lästa böcker. Den såldes i 800 miljoner exemplar. Det var obligatoriskt för kinesiska skolbarn att köpa boken.
[249]
Den grekiske historikern Herodotos skriver om det vildsinta ökenfolket Garamanterna som vid tiden av Jesu födelse (1000 f.Kr - 700 e.Kr) bodde i byar och städer i södra Libyen ett område som  dag upptas av öken. Garamanterna behövde slavar i mängder för att bygga sina avacerade vattensystem. Men någonting som vi i dag ser bevis på på löparbanorna runt om världen visste redan Herodotos 450 f.Kr när han skrev att "Garamanterna med sina vagnar med fyrspann jagar de etiopiska grottmänniskorna, vilka är de snabbaste av alla människor." 
[250]
Grekisk politiker och historiker. Av Polybios mest berömda skrift Universalhistorien, är ca en tredjedel bevarad. Han skildrar Roms väg till världsherravälde från andra puniska kriget till Karthagos undergång 146 f.Kr. Betydelsefullt är att han i sin historiebeskrivning även utnyttjade också mot Rom fientliga föregångares verk. Han var starkt kritisk mot romantiserande historieskrivning; historia är för honom som för Thukydides en analytisk disiplin till nytta för politiker och samhällsforskare. Polybios var mycket läst i forntiden, men bland annat på grund av sin rätt färglösa stil har han kommit i skymundan för Livius.
[251]
Livius skrev Roms historia i patriotisk och nationell anda.
[252]
Grekisk diktare. Han har på hexameter skrivit två berömda lärodikter med religiösa ämnen. I sin Theogoni har han samlat och systematiserat en rad myter om gudarnas och världens ursprung, medan Verk och dagar beskriver den folkliga grekiska religionen med dess religiösa, moraliska och praktiska föreskrifter angående jordbruket. Hesiodos besvarar frågan om alltings begynnelsen och sambandet mellan helheten och mångfalden i naturen. Allt har uppstått ur urgapet, chaos, ansåg Hesiodos och upprepade därmed en gammal orientalisk skapelsemyt.
[253]
Uppfattas tillsammans med Sofokles och Euripides som de tre stora grekiska tragediförfattarna. Aischylos  är en djupt religiös tänkare och hans pjäser handlade ofta om gott och ont och om skuld och straff. Och lidandet är till för att bäras, menar han. "Blott genom lidande kan visdom vinnas." Hans språk är majestätiskt skönt, särskilt i körsångerna  Han införde en andra skådespelare i det grekiska dramat (Sofokles en tredje). Först därigenom möjliggjordes en verklig dialog och skapades ett drama. Av Aischylos´c:a 90 skådespel finns sju bevarade, alla översatta till svenska av Emil Ziliacus: Perserna, De sju mot Thebe, De skyddssökande, Den fjättrade Prometheus,Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. De tre sista utgör en sammanhängande "trilogi", kallad Orestien efter Agamemnons son Orestes, vars hämd på modern för hennes mord på sin man Agamemnon, Orestes´far är trilogins huvudmotiv.
[254]
Grekisk diktare, författare till festhymner, segersånger m.m. för beställare från alla delar av den grekiska världen. Efter hans död utgavs hans verk i 17 böcker, varav fyra har bevarats jämte en del fragment. Huvudparten är körlyrik, s.k. epinikier, hymner som hyllar segrarna vid de stora festspelen. Oftast rymmer dikterna guda- och hjältemyter med anknytning till segrarens hemort. Som religiös skald var Pindaros renlärig i en tid av begynnande fritänkeri. För eftervärlden är han svårfattlig med sina många bilder och lärda anspelningar. Han har genom den starka precisionen och lyskraften i sitt bildspråk verkat starkt inspirerande inte minst på senare diktare som Horatius, Ezra Pound, T.S. Eliot och i Sverige Vilhelm Ekelund.
[255]
Tillsammans med Euripides och Aiskylos, anses Sofokles vara den störste pjäsförfattaren i det antika Grekland. Han föddes i Kolonos nära Athen, han genomgick en grundlig utbildning och hans vänner och bekanta var framstående personer som Herodotos och Perikles.
Som son till en förmögen vapenmakare i Kolonos gjorde Sofokles gjorde karriär i Athens tjänst och innehade flera av statens högsta ämbeten under Perikles' tid., bl.a. som attiska sjöförbundets skattmästare 443 f.Kr. och åtminstone två gånger som strateg (militärbefälhavare); han beklädde också höga prästämbeten. Redan samtiden såg honom som idealbilden av en attisk gentleman; efter sin död dyrkades han som halvgud, troligen p.g.a. av sina omsorger om Asklepioskulten.

Vid 28 års ålder vann han första pris i en dramatisk tävling och besegrade Aiskylos. Han kom att vinna 20 förstapriser i sitt liv, liksom många andra priser.
Bland Sofokles mest kända tragedier märks Antigone, Oidipus Rex och Elektra.
Han skrev ofta historier om folks öden och deras handlingars konsekvenser. Han tyckte om idealet, och ville genom sina karaktärer visa hur man bör vara och agera.
Som dramatiker utvecklade Sofokles tragedin genom att införa bruket av en tredje skådespelare. Sju av hans 111 kända skådespel finns bevarade:
Antigone, Kung Oidipus, Aias, Elektra, Kvinnorna från Trachis, Filoktetes, Oidipus på Kolonos. Hans pjäser handlar ofta om "människoödet". De är ofta raffinerat uppbyggda. Ryktbar är den avslöjande tekniken i Kung Oidipus. Sofokles' fromhet lämnar inte utrymme åt något tvivel. Det svåraste brottet är för honom människans "hybris", hennes övermod när hon tror sig kunna trotsa gudarna eller tvivlar på oraklens spådomar. Sofokles är den mest "klassiske" av de tre stora athenska tragedidiktarna; hans verk har utövat ett enormt inflytande in i våra dagar.
Sofokles levde i mer än 90 år. Det finns en historia som berättar för oss om hur hans barn hade börjat tröttna på att vänta på sitt arv, och därför försökte få honom senilförklarad inför areopagen. Han läste då upp sin nya pjäs Oidipus Kolonus, och domstolen beslutade då att det inte fanns en chans att han höll på att bli senil.



[256]
Grekisk komediförfattare. Han levde i Athen och anses som antikens främste författare av lustspel. I hans skådespel blandas frän samhällssatir med frispråkig och burlesk humor där han ofta drev med dom kända Athenska politikerna. Dessa skådespel "revyer" uppfördes vid den årliga nyårsfest då det var tillåtet att öppet kritisera makthavarna. Av de 40 skådespel som Aristofanes skrev, är 11 bevarade. Bland de mest kända är Lysistrate, som handlar om hur Athens kvinnor genom äktensskapsstrejk tvingar fram fred, och Fåglarna, som är en samhällsparodi från fåglarnas rike. Grodorna, Molnen, Riddarna och Thesmoforiefesten är andra av hans skådespel som finns översatta till svenska.  Aristofanes framställer Sokrates (i Molnen) som vulgärsofist och applicerar vulgäruppfattningens totala oförståelse för (eller missförståelse) av sofisterna på honom. Denna bild av Sokrates inspirerade Platon till att framföra en "sannare" version.
 
[257]
Xenofon från Athen, grekisk fältherre och författare. Liksom Platon rörde sig den unge Xenofon i Sokrates kretsar, och han kom att författa bl.a. fyra sokratiska dialoger. Efter en kort tid som stabschef och dekorerad krigshjälte blev Xenofon så småningom godsägare vid den lilla staden Skillus.
Xenofon skrev också världens första bok om ridlära "Om hästar och ridning" som kom ut 360 f. Kr
[258]
Den grekiske författaren Antipatros från Sidon skrev en dikt om de sju underverken på 100-talet f.Kr
- Pyramiderna i Giza, Egypten
- Babylons hängande trädgårdar
- Zeusstatyn i Olympia i Grekland
-
-
-
-
[259]
Till den latinska litteraturen bidrog Caesar med skildringar av sina krig. Commentarii de bello gallico är hans redogörelse för kriget i Gallien. Den är hållen i en nykter och saklig ton, som var helt avsiktlig; Caesar ville verka trovärdig - och gör det - även när man borde tvivla. Det är ett känt verk för generationer av llatinstuderande.
[260]
Diktare
[261]
Hans fullständiga namn är Quintus Horatius Flaccus. Liksom Vergilius tillhörde han kretsen kring Maecenas, som tjänstgjorde som ett slags kulturattaché åt kejsar Augustus, och i sina dikter har han odödliggjort denne välgörare. Horatius är en stor poet i sin art, och hans verk finns helt i behåll. Han började sin bana med en samling politiska reflexioner, epoder, på jambisk vers och satiriska kåserier, sermones, på hexameter. Större betydelse för eftervärlden har hans oden, carmina; de är till stor del efterbildningar av grekisk lyrik varav det mesta nu är förlorat, men Horatius personliga ton är inte att ta miste på. Till det som tilltalat eftervärlden hör han kloka och vänliga livsfilosofi när han som en klok epikuré lovprisar den gyllene medelvägen "aurea mediocritas" (det gyllene lagom). Med denna enkla filosofi som grund har han formulerat ett poetiskt mästerskap som gör att hans dikter har stått sig geniom tiderna och ännu tillhör den levande litteraturen. Hans reflektioner har inte blivit mindre läsvärda med tiden trots att det var 2000 år sedan de skrevs. Detta gäller i än högre grad hans sista verk. epistulae, versifierade brev i en genre som han skapade; det mest kända av dessa, Ars poetica, blev i sinom tid franskklassicismens estetiska lagbok i Boileaus tappning, L'art poétique.  Horatius karaktiserade själv sin diktning som "ett monument varaktigare än brons" och helt orätt hade han inte.
En mängd uttryck och citat, som på latin eller i översättning ingår i alla västerländska språk, härör från Horatius som t.ex.
"Ett skämt avgör ofta den svåraste sak bättre än allvar och skarpsinne" Med humorns hjälp kan många gånger kniviga situationer lösas. Men det fordras omdöme att veta när skämt är rätta vägen att gå. Det finns trots allt många saker som det helt enkelt  inte går att skämta om. Detta kände säkert diktaren Horatius till. Även uttrycket "Därom tvistar de lärde" tillskrivs Horatius. Det är inte endast vi vanliga människor som är oense om än det ena, än det andra. Även experterna råkar ofta i luven på varandra och misslyckas med att komma överens. Så var det redan på Horatius tid, han noterade att man inte kunnat komma överens i en upphovsrättsfråga och då skrev han ner "Därom tvista de lärde och ännu är målet ej avdömt". 
[262]
Lucius Annaeus Seneca föddes 4 f.Kr och dog 65, även kallad Seneca d.y. Romersk filosof, författare och politiker, född i Cordova i Spanien. Han spelade en stor roll som kejsar Neros lärare och rådgivare men drog sig till slut helt tillbaka. Seneca anklagades år 65 e.Kr. för delaktighet i Pisos sammansvärjning mot Nero, vilken såsom en särskild förmån gav sin gamle lärare möjlighet att begå självmord. Som filosof tillhörde Seneca den stoiska skolan. Han har efterlämnat skrifter med etiskt och moraliskt innehåll, ett hundratal brev samt nio tragedier (Herkules, Medea, Agamemnon m.fl.). De betraktas som mästerverk i senrenässansens och barockens Europa.

Citat:
Det finns två grupper av människor , de som går före och uträttar något och de som kommer efter och kritiserar.

Det bästa medlet mot vrede är en smula eftertanke.

Du undviker avund, om du förstår att hålla din glädje för dig själv.

Börja nu att leva och räkna varje dag som ett liv för sig.

Arbeta som om du skulle leva för evigt. Älska som om du skulle dö idag.
[263]
Romersk ämbetsman och författare. Han var nära knuten till Neros hov som "arbiter elegantiarum" smankdomare, men föll i onåd och begick självmord. Sannolikt är han författare till den satiriska skälmromanen Satiricon, en sedeskildring på vers och prosa, av vilken stora fragment har bevarats, bl.a. Trimalchios gästabud och Änkan i Efesos. Så här skulle Gajus Petronius ha sagt "Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering"
[264]
Diktaren Ferdawsi var en from muslim som avskydde det arbiska inflytandet i Persien. Han ägnade 30 år av sitt liv åt att författa en episk dikt om Irans historia, Shah-name eller "Kungaboken" i vilken han använde så få ord av arbiskt ursprung som möjligt. I eposet, som handlar om konflikter och äventyr, berättas om 50 kungar - om deras väg till tronen, om deras död och om de många abdikationerna och palatsrevolutionerna. Det slutar med den arabiska erövringen , som framställs som inget annat än en katastrof. Berättelsen handlar om fejder mellan kungar och riddarhjältar och riddaren framställs nästan alltid som moraliskt överlägsen kungen han tjänar. Verket genomsyras av grundtanken att de som är moraliskt bäst lämpade att regera också är de som som hyser störst motvilja mot att gripa makten. I stället föredrar de att viga sina liv åt de stora frågorna: visdomens natur, den mänskliga själens öde och outgrundligheten i Guds avsikter.
Ferdawsi är Irans svar på grekernas Homeros. Det sägs att praktiskt taget alla i Iran kan recitera något som Ferdawsi skrivit och det är nästan alltid uppläsningar på universiteten, i privata hem eller på de traditionella persiska tehusen. Tack vara Ferdawsi har iranierna ett gemensamt språk - farsi, som förenar dem och skiljer dem från omvärlden.

 
[265]
Francois Marie Arouet Voltaire, fransk författare, satiriker och filosof. Motståndare till franska revolutionen och dess ideologi, hans omfattande produktion har varit en inspirationskälla och utgångspunkt för konservativ ideologi. Voltaire skrev även en bok om den svenske krigarkungen Karl XII "Histoire de Charles XII" där han hyllade  kungens personliga egenskaper, men var kritisk till hans politik.
Ett citat av Voltaire "Jag delar inte din uppfattning, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra den".
Ytterligare ett citat  "Genom arbete undflyr vi trenne onda ting: leda, lastbarhet och fattigdom.
[266]
Italiens nationalskald, han föddes och levde i  Florens men blev blev av påveanhängarna dömd till exil på livstid. Han bodde sedan huvudsakligen i Verona och även i Ravenna där han avled 1321. Dantes tid präglades av politisk upplösning. Dantes världsbild är en sammanfattning av medeltidens lärda system, men man anar också en ny tids ankomst.
Diktverket
Den gudomliga komedin (Divina Commedia) tillhör de stora klassikerna och där människor i snart 700 år har kunnat känna igen sig själva och sin tids problem. Dante beskriver hur han färdas från helvetet (Inferno) och skärselden till paradiset. Enligt Dante är verket en komedi eftersom den har ett lyckligt slut. Såsom idé söker den gudomliga komedin sin like i världslitteraturen. Detta verk har blivit en del av vårt kulturarv på samma sätt som Bibeln och Shakespeare.  En hemlös och bitter poet med sina politiska illusioner krossade är kanske den rätta att skapa vår världsdels bestående mästerverk.
Andra viktiga prosaverk av Dante är hans försvar för italienska som litteraturspråk,
De vulgari eloquentia, och De monarchia,där han utvecklar politiska och religiösa tankar. Ungdomsverket Vita nuova var en kärleksförklaring till - tror man - den vackra Bice (Beatrice) Portinari som dött ung redan 1290.
[267]
Italiensk diktare. Petrarca var större delen av sitt liv knuten till hovet i Avignon. Han efterlämnade en rik samling dikter. Samlingen Canzoniere innehåller 366 kärleksdikter, mest sonetter, tillägnade Laura som han älskade på avstånd. Dikterna är rika på metaforer, antiteser och ordlekar, vilka gjorde honom berömd och inflytelserik underårhundraden. William Shakespeare tros ha tagit intryck av Petrarcas diktkonst. Petraca samlade på dokument från antiken och han hyste stor beundran för dessa varvid han myntade uttrycket Ad Fontes/ Gå till källorna. 
[268]
Italiensk politiker och författare. Han var född i Florens, blev tidigt sekreterare i stadens utrikesförvaltning, fick flera diplomatiska uppdrag, kom därigenom i kontakt med tidens politiska liv och lärde känna dess ledande personer, bl.a. Cecare Borgia. 1512 tvingades han lämna politiken, då Mediceerna återtog makten i Florens. 1513 författade han sitt mest berömda verk, Il principe (Fursten,publicerad först 1532), där han satte statsnyttans krav före moralens bud som ledstjärna för en furstes handlande. Endast en furste som hänsynslöst grep makten och utövade den i sitt eget och statens intersse kunde genomföra Italiens enande och befrielse. Boken inspirerade många av  renässansens härskare, bl.a. Kristian II och Erik XIV, och har haft stor betydelse för statsvetenskapen. Andra betydande verk av Machiavelli är Betraktelser över Livius första dekad (1513-19), vari han utvecklar sin syn på fursten i allmänhet. IKrigskonst (1521) förespråkar han värnpliktsarm'e. Han har även författat rent historiska och litterära verk, bl.a. den ännu spelade komedin La mandragola.
Ett känt citat av Machiavelli lyder; "Varje framgång har ett frö av motgång".
[269]
Shakespeare tros ha skrivit 37 skådespel. Han räknas som den största inom världsdramatiken. Språket är mästerligt, konflikterna åskådliga, karaktärerna levande. Hans första verk var s.k. Krönikespel med ämne ur Englands historia. Oftast spelat av dessa är Richard III (c:a 1592)..........
[270]
Jean de La Bruyère skrev en enda bok, han utgav en översättning av den grekiske moralisten Theofrastos karaktärsteckningar, till vilka han fogade egna karaktärsstudier från sin samtid och omgivning; denna senare del , som är hans centrala verk, utmärks av skarpsyn och stilkonst. Boken blev en stor framgång när den publicerades och inordnades snabbt bland klassikerna, prisad och användes av författare som Flaubert, Goncourt,Gide och Proust.
[271]
Schweizisk/fransk författare och filosof. Han är född i Genéve i en kalvanistisk familj. 1742 kom han till Paris, där han umgicks i kretsen kring encyklopedisterna. 1749 fick han första pris för sitt svar på Dijonakademiens prisfråga: Har vetenskapens och konstens framsteg bidragit till att fördärva eller rena sederna? Redan här finns flera av hans för samtiden så omstörtande läror: människan är av naturen god, allt ont kommer från samhället och civilisationen. I sitt svar på en ny prisfråga hävdade han att det privata ägandet var upphov till krig, brott och elände. Efter sin återkomst till Schweiz skrev han en kärleksroman i brevform, Julie eller Den nya Héloise (1761), som starkt bidrog till den våg  som under förromantiken drog fram över Västerlandet av känslosamhet och naturdyrkan i första hand till orörd natur, i motsats till tuktade parkanläggningar. Om samhällsfördraget eller Statsrättens grundsatser(1762) för demokratins talan mot envälde och aristokrati. Boken ansågs så farlig att den brändes av myndigheterna. Émile eller om uppfostran (1762) vill visa att endast en uppfostran grundad på frihet kan tillvarata individens möjligheter. Hans häsynslöst uppriktiga självbiografi, Bekännelserna utkom postumt 1781-88. Rousseau fick världshistorisk betydelse inte bara för att han predikade känslans överhöghet i förnuftets tidsålder; ännu viktigare var hans politiska teser om frihet, jämlikhet och folkets suveränitet, som kom att ge bränsle åt franska revolutionen elva år efter hans död. Genom sin kalvainistiska uppfostran, reagerade Rousseau starkt och med vämjelse inför den förljugna värld han mötte inte minst i Paris. Hovkulturens ytlighet och förställning, dess dyrkande av det bedrägliga skenet var för honom motbjudande. Rousseau hämtade sin inspiration och motiv från stoikerna och han kan närmast liknas vid en religiös svärmare och profet, han såg inte sig själv som filosof men likväl har det skrivits mängder av böcker som försöker tolka, reda upp och ge systematisk form åt just hans filosofi där han predikar att människan skulle leva ett ärligt och öppet liv. Hans strävan var att omskapa människornas sinnen och ge dom en ny och starkare moral. Som privatperson hade Rousseau svårt att leva upp till sina många ädla och demokratiska principer. Först efter tretton år gifte han sig med sin älskarinna Thérése Lavasseur. Samtliga deras fem barn hade han då placerat på hittebarnhuset. 
[272]
Tysk författare som i sina yngre år tog intryck av pietismen och var den som tillsammans med Rousseau inspirerade till de strömningar som var upphovet till romantiken. Hans berömmelse knyts i första hand till litteraturen, men han syslade också med mineralogi, optik, anatomi, och botanik. Som statsman i Weimer skötte han vidare finanserna, vägväsendet, bergshanteringen och krigsmakten; det är en universalitet som inte har många motstycken i historien. Hans första stora verk var skådespelet Götz von Berlichingen (1773) vars idealistiska och nationalistiska ton och överlägsna förakt för den franskklassiska dramats vedertagna regler gjorde honom till den dåtida unga generationens diktare. Med Den unge Werthers lidanden blev Goethe berömd i hela Europa men samtiden insåg knappast att romanens egentliga värde ligger i den psykologiska analysen. 1808 utgav han Faust. Eine Tragödie. Dramats andra del kom först 1833. Goethe ingörde termen världslitteratur och tillhör själv den lilla gruppen av mycket stora diktare - Homeros, Dante, Shakespeare och några till - som kan sägas vara världsnamn mer än något enstaka år.
[273]
Giacomo Leopardi, född 29 juni 1798 i Recanati, Italien, död 14 juni 1837 i Neapel, italiensk författare under romantiken. Betraktas som en av Italiens främsta författare. Några av Leoprdis dikter som "All'Italia" (1818), präglas av de nya nationalromantiska strömningar som kom i anslutning till att konflikten mellan Rom och Österrike tilltog. Han alluderar klassiska författare för att uttrycka förbittringen över landets förnedring.
Det är emellertid hans centrallyriska dikter som gjort honom berömd, och med dessa jämställs han ofta med Dante.
[274]
Fransk författare som var en oerhört produktiv realist. Räknas genom ett par kriminalberättelser som kriminalromanens fader. Skrev sex dramer, Mercadet från 1840 är ett. Försökte bli förmögen genom olika affärer. Dessa gav mest skulder som tvingade honom att arbeta ihjäl sig vid skrivbordet. Eugénie Grandet skrev han 1833. Han skrev också en serie burleskerier: lustiga historier. Hans romaner publicerades ofta som följetonger i pressen. Han ville skriva den mänskliga komedien om samhället, motsvarigheten till Dantes Den gudomliga komedien. Ett 80-tal skulle ingå varav Pappa Goriot är en. Hans mest berömda verk är Förlorade illusioner där den olycklige diktaren Lucien i mycket är ett självpoträtt.
[275]
Toquville, Författare och politiker som trodde på direktdemokrati som i antikens Grekland. Liberal fransk utrikesminister 1849-1851. Han fick stor betydelse för 1800-talets liberala idéer med sitt verk "Om folkväldet i Amerika"
[276]
Bland Dostojevskijs' tidigaste verk kan nämnas Dubbelgångaren (1846) som är en märklig psykologisk studie i personlighetsklyvning. Hans egentliga storhetstid började på 1860-talet, då han utgav mästerverken Brott och straff (1866) och Idioten (1868). I båda dessa böcker utvecklar han en skarpsinnig antinihilistisk debatt kring moraliska och religiösa problem. Hans författarskap kulminerar med romanen Bröderna Karamasov (1880), som är en roman om skuld och försoning och en dröm om en skuldfri mänsklighet. Hans värderigar i romanen vilar på den kristna mystikens grund. Hans stora mästerverk kan snabbt växla från rena farsupptåg till helgonlegend. Kontrastrikedomen och de grälla effekterna i förening med en outröttlig diskussion av människans situation i de svåraste kriserna har gjort att de mest skilda författare (amerikanen Henry Miller, svensken Hjamar bergman) har kunnat åberopa sig på Dostojevskij. Hans inflytande på europeiskt1900-tal är stort.
[277]
Jack London var en amerikansk författare. Han föddes 1876 som John Griffith London eller John Griffith Chaney. Jack London provade flera yrken - han var bland annat sjöman, luffare, korrespondent och guldgrävare - innan han började skriva sina berömda äventyrs- och vildmarksberättelser. Hans enorma produktion, som visar påverkan från Karl Marx och Fredrich Nietzsche, rymmer både samhällskritik och framtidsvisioner.
[278]
Franz Kafka dog1924, han uttryckte sig mot det som kan benämnas absurdismen, men han var en oöverträffbar skildrare av existentiell ångest. Kafka var de franska surrealisternas favorit, därefter gjorde existentialisterna honom till sin.
På sin dödsbädd krävde han att alla hans papper skulle brännas; det ska inte finnas något bevis på att jag någonsin varit författare.
[279]
Aksel Sandemose, född som Axel Nielsen 19 mars 1899 i Nykøbing Mors, Danmark, död 6 augusti 1965 i Köpenhamn, dansk-norsk författare som skrev på norskt riksmål (som skiljer sig något från bokmål).
Han växte upp i Nykøbing i Danmark. Hans pappa var dansk. Den lilla staden på ön Mors i Limfjorden gav inspiration till mycket av hans författarskap. Han arbetade som sjöman i unga år, vilket även har präglat många av hans verk. Hans mamma var norska och hennes efternamn var "Sandemose". Aksel fick från början sin pappas efternamn och namnet "Axel". Han bytte 1931 själv till sin mors efternamn och den mer norska versionen, "Aksel". Han flyttade till Norge ungefär 1930 och bodde där i Nesodden, en förort till Oslo tills andra världskriget, då han på grund av sitt samröre med motståndsrörelsen blev tvungen att fly till Sverige. Efter kriget flyttade han tillbaka till Norge och bosatte sig i Risør. Efter att både hans son och hustru avlidit flyttade han till Köpenhamn, där han bodde till sin död. Trots att Sandemose både föddes och dog i Danmark räknas han som en norsk författare.
I romanen En flyktning krysser sitt spor (En flykting korsar sitt spår,1933) introducerar Sandemose sin idé om
Jantelagen.
 Bibliografi
1923 Fortællinger fra Labrador
1927 Klabavtermanden
1928 Ross Dane
1931 En sjømann går i land
1933 En flykting korsar sitt spår
1936 Vi pynter oss med horn
1945 Tjärhandlaren
1946 Det svundne er en drøm
1949 Alice Atkinson og hennes elskere
1950 Eventyret fra kong Rhascall den syttendes tid om en palmegrønn øy
1958 Varulven
1960 Murene rundt Jeriko
1961 Felicias bryllup
1963 Mytteriet på barken Zuidersee
[280]
Irländaren Oscar Fingal O'Flahertie Willis Wilde gick till historien som den frispråkige författaren Oscar Wilde. Redan som student i Oxford försökte han chockera med sina åsikter och genom att spela dekadent snobb. Efter hemkomsten till London förälskade sig Oscar Wilde i en kvinna som hette Constance Mary Lloyd. Hon var dotter till en känd advokat och 1884 gifte de sig och fick så småningom två söner. Strax Efter studietiden slog han igenom som författare med romanen Dorian Grays poträtt (1891), Mästerverket bland pjäserna är den komiska The Importance of Being Earnest. De tankesnabba lustspelen Lady Windermere´s Fan (1893) Solfjädern på svenska och En idealisk äkta man (1895) samt med essayer som Lögnens förfall (översatt 1926) är både kvicka och utmannande. Men bakom paradoxerna finns en genomtänkt livsåskådning, för vilken skönheten är det högsta värdet. I enaktaren Salome (1893) var han påverkad av Maeterlincks symbolism. Wilde trodde på människans inneboende godhet och på att den sanna konsten kunde förändra samhället. Han ville att alla människor skulle få leva i frihet och rättvisa - och ha obegränsade möjligheter att utveckla sina egna särdrag och talanger. Oscar Wilde fick betala dyrt för sitt trots mot det viktorianska samhälle som han utmanat, 1895 dömdes han efter en förödmjukande rättegång till två års tukthus för homosexualitet. Wilde bröts ner av sitt tukthusstraff, han fick hjärnhinneinflamation och dog i Paris kort efteråt under sin frivilliga landsflykt. I den stora dikten Balladen om fängelset i Reading (1898) och i den postuma meditationsboken De Profundis (1905) fanns nya dimensioner som lidandet skapat. Oscar Wide nådde kanske sina största framgångar som medelpunkt i lysande och mondäna sällskap, där han förknippas med lysande kvickhet, blixtrande repliker och välformulerade tänkvärdheter. Med en smärtsam insikt om mänskliga svagheter som bara kan formuleras av den som själv drabbats, är Oscar Wilde lika aktuell i vårt eget 2000-tal. Många av hans aforismer har också blivit bevingade ord, till exempel "Jag kan motstå allt, utom frestelser" och "Ge mig lyx och jag kan undvara livets nödtorft". Andra tänkeord av Wilde är
"När folk är överens med mig får jag alltid en känsla av att jag måste ha fel" 
"Man kan aldrig vara nog försiktig när man väljer sina fiender"
"Erfarenhet är det namn man ger sina misstag"
"Det finns egentligen bara två tragedier. Den ena är att inte få det man vill
 ha och den andra är att få det"
"De unga tror att pengar är allt. När de blir äldre vet de"
"Det är betraktaren, inte livet, som konsten egentligen speglar"
"Världen är en teaterscen, men pjäsen har en dålig rollbesättning"
"Bara tråkmånsar är muntra vid frukost"
"Ålderdomens tragedi är inte att man är för gammal utan att man är för ung"

"Kärleken är densamma fast föremålen växlar"
[281]
Franskspåkig belgiskfödd författare, nobelpristagare 1911, i exil i USA under andra världskriget, annars bosatt i Frankrike. Maurice Maeterlinck är en av de främsta företrädarna för 1890-talets symbolistiska dramatik och tyngdpunkten i hans produktion ligger i symbolistiska dramer som L'intruse (1890) och Pelléas och Mélisandre (1892, tonsatt som opera av Debussy). Ljusare i tonen och mer realistiska är Monna Vanna (1902) och sagospelet Fågel Blå (1909). Efter sekelskiftet ägnade han sig åt populärfilosofiska studier över växters och djurs instinktsliv och publicerade bl.a. Bikupan (1901) och Myrornas liv (1930). I grunden rymmer de samma slags mysticism som finns i hans dramatik och som med tiden förde honom till en spiritualistisk livssyn.
[282]
"I krig och kärlek är allting tillåtet". Det citatet är hämtat ur boken om Don Quijote av Miguel de Cervantes.